söndag 20 februari 2011

Vad i hela friden är det här?

Det här är en blogg som är menad att ge en glimt av hur det är att leva och arbeta i Uganda med tretton före detta gatubarn – våra skitungar.


Therese (tv) och jag (th) tillsammans med Ivan

 Mitt namn är Emma och det är jag som dragit igång den här cirkusen tillsammans med min vän Therese Henriksson. Om jag tappat förståndet undrar ni kanske?  Så är det nog, men låt mig förklara hur det hela startade.

Jag och Therese läser till socionomer på Socialhögskolan i Lund och under vårterminen 2010 åkte vi till Kabale, Uganda för att göra vår praktik på en organisation som arbetar med utsatta barn, bland annat gatubarn. Under vår tid i Kabale lyckades vi få ett gäng pojkar att lämna livet på gatan bakom sig och istället komma och bo på organisationen. Vi blev så otroligt fästa vid dessa killar och berörda av deras livssituation och beslutade oss därför för att försöka ge dem chans till en ljusare framtid.  Genom familj, vänner och bekanta i Sverige samlade vi in pengar för att försörja pojkarna och göra det möjligt för dem att gå i skolan. I maj 2010 poserade sex stolta killar på bild iklädda nya skoluniformer redo för sin första skoldag på väldigt, väldigt länge. Ett par veckor senare var vi tvungna att ta ett tårfyllt farväl av våra pojkar och åka hem till Sverige med löftet om att återvända så fort som möjligt. Det var extremt jobbigt att lämna Kabale, trösten var att vi var säkra på att de hade det bra.

Under drygt fem månader fick vi rapporter varje vecka från chefen eller ”Director” som han vill kallas, om hur det gick för grabbarna. Vi fick ta del av resultat från skolan, brev som de skrivit och vi pratade med dem i telefon vid ett par tillfällen. Fler pojkar kom till att bo på organisationen vilket vi såg som ett gott tecken. Allt var tillsynes frid och fröjd och vi fortsatte skicka pengar. Jag började planera för att åka tillbaka för att skriva min c-uppsats och i november återvände jag till Uganda för att äntligen få träffa våra grabbar igen.
Att det inte skulle bli precis som när vi lämnade dem förstod jag men redan från första dagen tillbaka fick jag en obehaglig känsla av att något inte stod rätt till. Barnen var inte lika glada och spralliga som jag kom ihåg dem, eller rättare sagt, de var inte det när ”Director” var i närheten, vilket han var nästan hela tiden. Jag tyckte det var väldigt märkligt att han skulle vara med överallt.

Therese (tv) och Jag (th) med några av grabbarna

En dag satt jag och pratade med några av pojkarna och upptäckte ett otäckt sår på en av killarnas smalben. Jag frågade vad som hade hänt och förväntade mig såklart att han skulle svara att han trillat och slagit sig. Istället sa han att det var Director” som slagit honom. Jag blev chockad och visste inte hur jag skulle reagera, tänkte att det måste vara ett missförstånd. Ett par dagar senare var jag ute på ett snabbt ärende med en av de andra pojkarna och passade då på att luska lite mer i hur det stod till på organisationen. De hade sett och hört mig ha en diskussion med ”Director” som slutade med att jag stormade ut från hans kontor och smällde igen dörren och den här lille killen undrade hur jag vågade göra så, om jag inte var rädd för honom. Självklart sa jag att jag inte var det. Jag frågade om han var rädd för ”Director” och han svarade ja. Jag kände hur jag fick en klump i magen. Varför, frågade jag, med en föraning att jag inte skulle gilla svaret.

”Because of beating us” klämde han motvilligt fram.
Till en början trodde jag att det handlade om att han disciplinerade barnen genom aga, vilket i och för sig är illa nog, men inte ovanligt i ett land som Uganda. Jag funderade mycket på hur jag skulle hantera problemet, om det kanske gick att prata med honom och diskutera alternativa metoder. En kväll var killarna lämnade själva på organisationen, då både ”Director” och personalen var i en annan stad. Pojkarna sa till mig att jag skulle komma dit så att vi kunde ha ett hemligt möte. Sagt och gjort. Jag gick dit när det mörknat, vi satte oss alla tätt, tätt i en hörna med endast ett stearinljus tänt, sen bad jag dem börja berätta. Från den stunden förändrades allt. När jag hörde vad de hade att säga kunde jag inte göra annat än att gråta. Det fanns inga ord. Jag bara grät. Det ”Director” utsatte dem för handlade inte om aga eller disciplin utan om allvarliga övergrepp och ibland ren tortyr. Det här är exempel på vad de berättade för mig: 
  • Flera gånger i veckan slog han dem med käppar eller järnstänger. Självklart aldrig när jag var där utan på kvällen när jag gått hem. Då låste han hela stället så att ingen skulle kunna komma in (eller ut), bad dem lägga sig på mage och sen satte han igång. Han praktiserade kollektiv bestraffning, ofta blev flera eller alla slagna även om de inte gjort något fel.
  • Han kom ofta på nätterna och tvingade dem till att skura golven eller ge sig ut och springa.
  • Regelbundet hände det att barnen fick gå till sängs hungriga. Ibland blev någon eller några av barnen tillsagda att laga mat men samtidigt förbjöd han dem att gå in i köket där råvarorna fanns. Det hände också att han medvetet lät bli att köpa grillkol vilket medförde att det inte blev någon middag den dagen.
  •  Barnen kunde få stryk för att de inte klippt håret, men de fick inga pengar av honom för att gå till frisören. Vilket skulle ingå i det stöd vi gett organisationen.
  •  En av de minsta kissade i sängen nästa varje natt, förmodligen av rädsla, sen fick han stryk varje gång han gjorde det.  Även nu händer det att pojken kissar i sängen men inte lika ofta som tidigare.
  • En av killarna fick sin stortå delad på mitten av en machete och en annan fick hugg av en machete i hälen.
  • Vid ett tillfälle hade en pojke sagt att han skulle försöka få tag på någon som hade en digitalkamera och be dem ta en bild på hans svullna öga efter ett knytnävsslag och sedan be dem skicka bilden till min e-mail. ”Director” fick reda på hans planer och kallade in honom på sitt kontor, tog en bild på honom, framkallade den och lät den sedan ligga synlig på hans skrivbord. En signal till pojken att han var maktlös. 
  • Flera gånger har en del av barnen rymt. Några av dem så mycket som tio gånger under de få månader de varit där. Då har ”Director” kört och letat efter dem på nätterna och med våld tvingat in dem i sin bil, bundit fast dem och sedan hållit dem inlåsta i ett rum på organisationen utan mat i upp till två dygn.
  • Vid andra tillfällen när någon av pojkarna rymt har han tagit pojken till polisstationen och låtit poliser han känner ta hand om honom. Där har de har blivit inlåsta i celler med  kriminella och även misshandlade.
  • En pojke lyckades rymma till en kvinna som tidigare jobbat för organisationen. Hon hjälpte honom genom att ge honom mat, husrum och betala hans skolavgifter. Detta samtidigt som vi betalat för honom och fått rapporter om att han har det bra. När jag kom tillbaka var pojken på organisationen men rymde efter en vecka vilket gjorde mig jätteorolig. Vi anmälde honom t o m försvunnen hos polisen. ”Director” hävdade att han inte visste var han höll hus och sa att det är vad som händer med sådana pojkar. När allt avslöjades visade det sig dock att pojken, veckan innan jag återvände, med våld hade blivit tvingad till organisationen och sedan hotad till att låtsas som att allt var som det skulle. Allt för att jag inte skulle misstänka något. När han sen rymde var han tvungen att bege sig till en by flera mil från stan för att ”Director” inte skulle kunna hitta och trakassera honom.
  • Om de blev sjuka tog han inte dem till läkare (trots att vi lämnat pengar i en nödfond) utan sa istället att han inte är deras pappa så varför skulle han då ta dem till sjukhus.
  • Han har förbjudit dem att hälsa på sina familjer och släktingar och även förbjudit någon att besöka dem.
  • När det kommer vita turister till stan brukar han skicka iväg barnen till restauranger för att överlämna dokument där han bjuder in dem till att besöka organisationen. Sedan tvingar han barnen att sjunga och dansa för dem. Om de får pengar behåller han dem själv. Så fort det kommer vita samlar han ihop en massa barn och har arrangerar aktiviteter men ”vanliga dagar” är det i regel alltid tomt på barn där.

Det här är som sagt ett urval av det pojkarna har berättat för mig och det gjorde mig först så oerhört sorgsen, förtvivlad och förbannad. Killarna vädjade till mig om hjälp. Jag visste inte vad jag skulle göra. I flera nätter låg jag sömnlös. Funderade på olika lösningar, oroade mig för vad som pågick på organisationen när jag inte var där. Kände klumpen i magen varje kväll när jag var tvungen att lämna dem och fruktade vilka historier de skulle berätta för mig morgonen efter. Att höra vad han gjort mot dem och sen inte kunna göra något av rädsla för vad som skulle hända då. Visste att jag inte kunde gå till polisen där han har många kontakter och det skulle bara förvärra situationen.
Jag pratade mycket med min pappa och han förstod att jag befann mig i ett svårt läge och att jag varken visste ut eller in. Till slut beslutade han sig för att komma ner och stötta mig. Ganska omgående blev även han klar över att situationen var ohållbar och att barnen inte kunde stanna kvar hos ”Director”. Att lämna barnen åt sitt öde och försöka glömma bort dem hade förmodligen gjort mig galen. En omöjlig tanke.
Genom olika kontakter jag fått under min tid i Kabale försökte jag få mer information om ”Director”. Det var ytterst viktigt att gå försiktigt fram eftersom Kabale inte är så stort och det är svårt att veta vem som känner vem och vem man vågar lita på. Bilden av en tyrann växte fram alltmer. Med min pappa på plats och hans stöd fick jag mer tid och möjlighet att gå vidare, d.v.s att kontakta myndigheterna för att göra en anmälan om övergrepp mot barn. Som Ni förstår vågade jag i det här läget inte gå till polisen. Istället tog jag kontakt med Kabales ”Probation Office” (de sociala myndigheterna). Jag gjorde en anmälan, och i smyg fick barnen för att lämna vittnesmål. Samtidigt började vi planera för att starta en egen organisation. En organisation där vi vill ha full kontroll över allt som sker, och där vi kan vara garanterade att allt arbete sker med barnens bästa intresse i fokus.

Trots att ”Director” inte visste vad vi planerade märkte han att något var på gång. Ett psykologiskt drama inleddes. Både vi och barnen fick spela mycket teater. Killarna var fantastiska. De yppade inte ett ord om våra planer trots att ”Director” började hota dem alltmer och pressa dem på information om vad vi pratade om. Under dessa dagar var antingen jag eller min pappa hos pojkarna hela tiden utom på natten, då vi hyrt in en vakt som bevakade organisationen. Vi var rädda för att han skulle föra bort dem om vi inte var där.
Den 7 januari var vi tvungna att ta till drastiska åtgärder.  På morgonen tog jag med pojkarna för att spela fotboll, då berättade en av dem att ”Director” hade hotat att döda honom om han inte slutade prata med mig. Jag ringde till The Probation officer som bad mig ta med pojken till hennes kontor för att lämna vittnesmål. Därefter kontaktade jag en advokat vi lärt känna och som var förberedd på att något skulle hända. Med hans och The Probation officers hjälp fick vi sedan snabbt ett domstolsutslag på att pojkarna skulle tas ifrån ”Director”.
Allt gick mycket snabbt och på eftermiddagen var det dags. Under dramatiska former och med stor uppståndelse kom vi med säkerhetsvakter, polis, och advokat till organisationen för att konfrontera ”Director” med domstolens och myndigheternas beslut. Han blev INTE glad. Han blev vansinnig, hotfull och våldsam. Pojkarna var desto muntrare. De packade sina saker och tågade ut med stora leenden. Viktigast av allt att ta med var plastgranen jag fixat till dem på julafton, den marscherade de ut med i högsta hugg. Vilken syn!
Vi hade förberett ett tillfälligt boende hos en annan organisation som heter Foundations Uganda. Organisationen drivs av två tjejer från Australien. Där var det dock bara möjligt att stanna några dagar. Vi åkte genast och köpte madrasser och på natten sov vi alla på vardagsrumsgolvet i Foundations Ugandas hus. Det var blandade känslor hos oss alla men starkast var nog en känsla av samhörighet. Jäklar i det, nu är det vi mot världen, så kändes det.  Jag och mina grabbar.

Ivan när han fortfarande levde på gatan
Om det här vore en film så är det vid den scenen sluttexterna skulle börjat rulla men nu är det här (tyvärr)ingen film och lika lättad som jag var över att pojkarna var trygga lika säker var jag på att detta är lugnet före stormen och bara början på något som kommer kräva extremt mycket av mig och de som arbetar med mig. Det är inga enkla barn vi har att göra med, tvärtom. Det här är barn som är väldigt trasiga, vilket yttrar sig på olika sätt. De är barn som av varierande anledningar varit tvungna att lämna sina hem. Föräldralöshet, fattigdom, missbruk, sjukdom och våld är några av orsakerna till att de ansåg livet på gatan vara ett bättre alternativ. De är barn som har levt korta perioder på gatan eller mesta delen av sitt liv. Barn som har ätit sopor, sovit under pappkartonger, rökt marijuana, sniffat lim, druckit alkohol, rånat, stulit, misshandlat, misshandlats, bevittnat våld, prostitution och mord. När de sen får hjälp att lämna gatan får de stå ut med både fysisk och mental misshandel, förföljelse och trakasserier. Självklart är de påverkade av sina erfarenheter. De här pojkarna är inga änglar. De är ena jäkla skitungar emellanåt rent ut sagt. Men de är våra skitungar och vi älskar dem. De kan ge en huvudvärk många gånger men oj vad mycket skratt och fina stunder vi har tillsammans också. En sak är säker, det är omöjligt att ha tråkigt i deras sällskap.
Så, där befann jag mig alltså med våra pojkar i ett hus som redan var till bredden fyllt med ungar. Ohållbart såklart. Det gällde att fixa ett nytt hus och det fort så jag gav mig ut för att leta. Det tog inte lång tid, andra huset vi tittade på blev jag störtförälskad i och det fanns ingen tvekan om att det var det huset jag ville ha och redan måndagen efter fick vi nycklarna.
Det är alltså där vi står nu, ansvariga för att få ett hem med 13 pojkar att fungera. Vi har gått på känsla, det här var något vi var tvungen att göra. Det hade inte gått att åka hem och lämna killarna. Jag är av uppfattningen att om man vill något tillräckligt mycket så hittar man lösningar och jag vill att det här ska bli det bästa barnhemmet i Kabales historia. Ett hem med absolut noll-tolerans mot våld där man istället strävar efter att ge dem här killarna den trygghet som de aldrig haft och på det sättet sakta forma dem till ansvarsfulla och ödmjuka människor. Det är som ni förstår en stor utmaning men jag är helt säker på att vi kan lyckas om vi bara har tillräckligt med resurser. Det är där jag behöver Er hjälp. Resurser. Eller för att tala i klartext, vi behöver pengar för att genomföra det här. Jag hoppas så innerligt att ni som läser vill hjälpa genom att skänka en slant. Varje krona vi får in kommer att göra skillnad. Exempel på kostnader här:

Månadshyra: 2500 kr (inkl vatten och el)
Månadslön Alex (jobbar dygnet runt med killarna):  900 kr
Månadslön Andrew (jobbar 14 -22): 450 kr
Månadslön Irene (husmor): 600 kr
Månadslön säkerhetsvakt: 240 kr
Veckokostnad mat: ca 750 kr
Skolavgifter 1 termin: Ca 100 kr/elev
Skoluniformer inkl skor:  Ca 250 kr
Skolmaterial 1 termin: Ca 200 kr
Våningssäng: 350 kr
Vardagsrumsmöbler (soffor, fåtöljer och soffbord): ca 2000 kr
Filtar: 25 kr
Hygienartiklar: ca 150 kr/månad

Jag håller i nuläget på att registrera en Community Based Organization (CBO) i Uganda och strävar efter att bli ett ”approved children’s home”. Samtidigt startar vi en stiftelse i Sverige för att donatorer ska vara säkra på att pengarna går till rätt ändamål. I framtiden vill vi skaffa autogiro så att det enkelt går att ge ett bidrag varje månad.

Om ni har möjlighet, skänk gärna ett par kronor. För pojkarna skull, för att ge dem (och mig) upprättelse. Allt ”Director” vill, är att sabotera för mig. Han tog mig till domstol och krävde skadestånd för sättet som vi flyttade pojkarna, han hävdar att det skadade hans rykte. Utöver det kom han med en massa hemska beskyllningar mot mig. Han förlorade dock målet i domstolen, men fortsätter att sprida rykten om mig i stan. Han skickar brev till alla möjliga personer och institutioner för att smutskasta mig, bland annat Lunds Universitet, Sveriges ambassad i Uganda, landshövdingen i Kabale district, polischefen i Kabale och diverse politiker. Allt för att hämnas. Hans heder har fått sig en rejäl törn och han kan inte acceptera att en student och ett gäng gatubarn har orsakat det. Därför gör han allt för att hota och skrämma oss. Hörde till och med att han sagt att han ska skicka någon att bränna ner vårt hus. Obehagligt, men vi låter oss inte skrämmas. Den största segern vore att visa att vi klarar det här och att det går bra för barnen. Snälla hjälp oss besegra honom!

I ett senare inlägg kommer jag att presentera mig själv, Therese, personalen i huset, våra tre svenska studenter som gör sin praktik hos oss och självklart POJKARNA! Sedan kommer vi med jämna mellanrum uppdatera om vad som händer i huset och med organisationen i stort. Pojkarna har gett sitt medgivande till att publicera bilder på dem och vi publicerar självklart inte information eller bilder som skulle kunna anses vara kränkande för dem.

Bidrag tas tacksamt emot på:

Handelsbanken:
Clearingnummer: 6759
Kontonummer: 726 881 732

Har ni några frågor får ni gärna ställa dem i kommentarsfältet eller skicka ett mail till mig på emma.kock.039@student.lu.se

Hoppas ni vill följa oss i bloggen och återigen hoppas vi på Ditt stöd.

Varma hälsningar

/Emma


Våra skitungar
 

21 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag vill inte tro att detta är sant, sitter här med tårar som rinner. Förstår verkligen vilken drivkraft ni tjejer bär på. Tänk vad glada dessa före detta gatubarn är att just NI finns. Blir så inspirerad av er. Jobba på !

    /Sara

    SvaraRadera
  2. Ni är helt fantastiska, hela högen! Jag saknar ord för att beskriva hur mycket jag beundrar både dig, pojkarna, samt alla andra som hjälper till. Jag önskar er all lycka i framtiden och är fullkomligt övertygad om att era skitungar inte kunde ha det bättre än vad de har det med er nu :)

    SvaraRadera
  3. Den bästa bloggen jag hittat på länge! Återkommer och gör en donation imorgon! Skall även länka och sprida detta till alla jag känner! Fantastiska människa! Sällan man blir så här rörd av nånting.

    Jag var i Uganda för några år sedan och det landet har nog jordens sötaste barn.

    Önskar er ALL lycka!

    SvaraRadera
  4. Vilket fantastiskt arbete ni gör, det är så svårt att förstå hur barn kan tvingas leva sådär och att människor kan vara så grymma!
    En fundering, hur har dom det med tex kläder och leksaker? Tänkte bara om man har några leksaker här hemma som inte längre används kan man skicka det till pojkarna? Och är det något som dom skulle vilja ha?

    SvaraRadera
  5. Jag blir så fantastiskt glad och rörd av er insats! Vilket mod och vilken insats för dessa barn. Det finns inga ord jag blir röd till tårar, fortsätt ert fina arbete så ska jag också försöka hjälpa med bidrag emellanåt!
    Kram på er och hälsa pojkarna så gott. Vad fina dom är och vilka härliga personligheter dom verkar ha.

    SvaraRadera
  6. Hej, jag fick syn er på blogg idag och blev väldigt rörd. Vilka eldsjälar ni är, RESPEKT! Gjorde lite reklam för er på min blogg, hoppas ni inte har något emot det, ..

    SvaraRadera
  7. Hej,

    jag gjorde en (mindre) donation, främst för att det inte verkar finnas något säkert sätt att kontrollera att pengarna kommer rätt (Svensk Insamlingskontroll/90-konto eller någon slags stiftelse med insyn på det där kontot på Handelsbanken).

    Ert sätt att beskriva problemen med den lokale föreståndaren väcker dock respekt och jag har full förståelse på att ni verkar fokusera på mer konkreta åtgärder för barnen snarare än att bygga upp en kontrollapparat, som i sig stjäl tid och pengar.

    Problemen med föreståndaren (och likande andra lokala problem som kan uppstå) är nog väldigt vanligt förekommande och leder ju förstås till att bidragen i förlängningen blir mindre effektiva eller i värsta fall verkningslösa.

    Man skulle önska att alla organisationer var lika rättframma och tydliga med att redovisa sådana problem och vad man gör för att komma runt dem som ni varit på er blog.

    Tack för ert arbete!

    SvaraRadera
  8. Wow...Här kommer ytterligare en som uppmärksammat er blogg nu när den fått så mycket publicitet här i bloggvärlden. Tårarna trillar ner för kinderna och jag har bara läst detta första inlägg. Jag bedriver en blogg där jag syr barnkläder och jag har letat efter ett ändamål att skänka en del av min vinst till. Den är dock mycket blygsam då jag bedriver företaget bredvid mitt vanliga jobb. Men nu har jag hittat vad jag vill skänka pengarna till - till ER så klart!!!! Ska även länka till er i min blogg med en länk som kommer ligga väl synlig LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNGE så folk fortsätter uppmärksamma er blogg! Lycka till och trots att jag inte är troende vill jag säga "God Bless You!

    SvaraRadera
  9. Jag tackar Gud för människor som er som orkar och vill lämna tryggheten, familjen och ja allt för att hjälpa andra. Ni är fantastiska och pojkarna verkar helt underbart rar och fantastiska! Jag ber för er och pojkarna och hoppas att allt kommer gå vägen för er.
    Jag vet inte vad jag skall säga till er mer än Tack, herren är med er!

    SvaraRadera
  10. Hatten av för dig & dom andra som har denna drivkraften att hjälpa dessa grabbar, fantastiskt helt enkelt =)
    Inte annat än att man blir oerhört ledsen när man läser om allt som hänt grabbarna, men blir samtidigt oerhört glad för att dom har en chansen att få ett värdigt liv genom er.
    Har en önskan att åka och vara volentär och hjälpa barn som behöver det, kanske dags att förverkliga den nu när man får sådan härlig inspiration?! =)
    Kommer att skänka ett litet bidrag & länka till eran sida på min blogg så hoppas jag att andra oxå hjälper till !!
    Lycka till //Sandra//sansa84.webblogg.se

    SvaraRadera
  11. jakob.linden@hotmail.com17 juli 2011 11:04

    Hej, er blogg berör verkligen i hjärtat. Har själv upplevt en del av de "skitungarna" upplevt men ändå inte fullt ut. Tre av mina vänner har dött i överdoser bara de här året. När jag i Tisdags fick veta att en mycket nära vän till mig sitter anhållen för mordförsök på grund av droger. Bestämde jag mig för att aldrig, aldrig någonsin mer ta en drog i hela mitt liv. Är just nu på behandlingshem har börjat jobba och får mycket stöd av perssonal och vuxna. Önskar bara dessa ungar stöd av vuxna efterssom jag vet hur viktigt det är! Har också börjat skriva en bok om mitt liv. Tro mig ingen människa förtjänar ett liv fyllt av droger! Jag uppskattar erat arbete och kan tänka mig att bidra med en slant när jag fått min första lön i slutet av Juli. Om ni vill kontakta mig får ni gärna göra det. Skulle också kunna tänka mig att volontärarbeta för er senare i livet. Förhoppningsvis kan jag lära ungarna mycket efterssom jag vet de yttersta konsekvenserna av ett destruktivt liv. Skulle så gärna vilja bidra till erat arbete. Ordningsmakten kan vara skit i Sverige ockå, har flera gånger blivit misshandlad av ordningsvakter. Även om det inte är en bråkdel av vad det är i Uganda.

    Vänliga hälsningar

    Jakob

    SvaraRadera
  12. åh. du fina, fina människa. Jag bara gråter. Pengar ska skickas, utan tvekan!

    SvaraRadera
  13. Hej Emma! Vilken berättelse! Här är mitt inlägg som jag skrev på min blogg. Jag nominerade även dig till Svenska Hjältar och hoppas verkligen att du blir en av dom som får vara med i tv och ta emot pris! Det skulle få de svenska folket att få upp ögonen för er och förhoppningsvis ge er mer pengar så ni kan hjälpa fler barn. Massa massa varma julkramar till dig och pojkarna!

    http://dixiwonderland.com/2011/december/utkast-dec-8-2011.html#comment

    SvaraRadera
  14. Hej! Ord kan inte beskriva vilka underbara männsikor ni är som hjälper dessa pojkar. Verkligen vackert och berörande att läsa detta. Jag tänker också anmäla dig till svenska hjältar, för du är verkligen dessa pojkars hjälte.
    Jag är student och kan tyvär inte skänka så mycket pengar som jag skulle vilja men självklart så skänker jag en liten slant,som man brukar säga:många bäckar små..
    Undrar också som någon skrev längre upp om man kan skicka kläder och leksaker också?

    SvaraRadera
  15. Shit jag bara lipar och lipar. Jag blir så fruktansvärt imponerad av människor som du! Jag önskar att de fanns fler. Någon dag ska jag skicka min barca tröja till buddha. keep up the good work! ni är mina största idoler. jag har inte ord. /S

    SvaraRadera
  16. Underbart jobb ni gjort. Själv har jag varit mkt involverad i barnhem i Sri Lanka. Just nu kan jag inte skänka då jag står utan jobb men kommer hjälpa till så snart det är löst. Stå på dej - det du gör är underbart!

    SvaraRadera
  17. Du e en ängel...... Tack för att du ger pojkarna ett värdigt liv. Du e en förbild för alla lata männisor som sätter sig slälv före allt. Tusen hjärtar till dig. Robin Stockholm....

    SvaraRadera
  18. Ebba, ebbalouisemoberg@gmail.com23 oktober 2012 22:17

    Hej!
    Vilken fantastisk eldsjäl du är.
    Behöver ni mer fysisk hjälp i erat hem, i form av ex. volontärarbete, eller är det bättre att skicka pengar?
    Maila mig gärna, om tid finns.
    Med vänliga hälsningar,
    Ebba

    SvaraRadera
  19. Vilken underbar blogg, blev alldeles varm av att läsa denna. det du har gjort är helt fantastiskt. ska sätta in en slant som julklapp åt skitungarna, massa kramar.

    SvaraRadera
  20. Vilken historia! Vilken insats ni gör och vilket mod du visar. Imponerande.
    Jag kommer absolut att skänka en slant och tipsa alla mina vänner om er blogg och organisation. Stort lycka till!

    SvaraRadera
  21. Herregud vilken modig och stark kvinna du är!!!! Tittade in på bloggen igår när Kenza länkat och kommer fortsätta följa ert äventyr. För även om de är er vardag med eviga kamper så shit vilket äventyr. Hade önskan att själv få åka iväg och jobba volentärt, men helt plötsligt stod jag här med man och barn. (Men inget som säger att jag inte kan uppfylla min dröm när mina egna skitungar har lämnat boet) Kommer att sprida bloggen till alla, oavsett dem vill läsa eller ej. Bidragen kommer också! Kram

    SvaraRadera