lördag 12 november 2011

Nattliga äventyr

Alex knackade på min dörr klockan två i natt, obehagligt att bli väckt sådär, man liksom vet att det är något som inte är som det ska. Lyckligtvis var det inget allvarligt. Vår kollega Moses hade fått problem med sin bil inte så långt från vårt hus och hade bett Alex komma och hjälpa honom, så han kilade iväg.

Inte långt därefter ringde han och sa att bilen satt fast ordentligt i ett dike och att det nog skulle ta lite tid att få upp den därifrån. Jag frågade om jag skulle väcka våra största grabbar och be dem komma och hjälpa till, det fick jag hemskt gärna göra. Ett gäng yrvakna, men väldigt tjänstvilliga killar, masade sig ur sina sängar även om det tog lite tid innan de fattade vad det var som pågick. James hade tydligen varit mitt inne i en "bingo-dröm" (han är tokig i bingo), när han hörde min röst trodde han först att jag kallade på honom för att komma och spela. Knäppgök.

Jag bestämde mig för att följa med dem, har faktiskt lite muskler jag med, så vi gav oss ut i nattdimman. Innan vi gick ut genom grinden såg alla till att förse sig med en stor pinne.

Jag: What are you doing?

Pojkarna: Getting sticks

Jag: For what?

Pojkarna: Wild dogs.

Eeeeh, vilda hundar? Ja, påstår de att så är fallet, tänker jag inte argumentera, de har ju aningen mer erfarenhet av nätter utomhus. Istället såg jag till att hålla mig i mitten av klungan hela vägen och gjorde det väldigt klart för dem att om en galen hund kom i närheten av mig, skulle jag flyga upp på deras axlar illa kvickt.

Pojkarna: Don't fear. We will protect you.

Det gjorde de verkligen. Hela tre jyckar jagade de iväg med sina käppar och jag höll på att kissa i byxan, varje gång. Nåväl, vi nådde Moses och Alex bara för att finna att de just lyckats få upp bilen, ett gäng boda-boda chaufförer hade stannat och hjälpt dem. Grabbarna var snabba med att påpeka att de minsann också hade klarat av att få upp bilen, det tvivlar jag inte på en sekund. Ja, det var ju bara att bege sig hemåt igen, vi trängde oss alla in i Moses bil och fick skjuts tillbaka.

Väl hemma fortsatte de debattera en stund om hur de skulle ha gjort för att få upp bilen och konstaterade enhälligt att de är minst lika starka som de där chaufförerna. Visst är ni det pojkar, instämde jag och Alex. Efter en stund lugnade de ner sig och somnade sött. Jag gick tillbaka till mitt rum och tänkte göra detsamma. Just när jag skulle somna in, hörde jag ett krafsande från bortre hörnet av rummet.

MUS!

Snabb som en vessla slängde jag mig över till sängen bredvid (Jag har en extrasäng på mitt rum. Irene ville inte ha någon, hon föredrar att sova på madrass på golvet. Helt annan historia.), la mig på mage och spejade, med hjälp av ljuset från min mobil, ut över golvet. Ingen mus. Låg blickstilla en lång stund och bara lyssnade. Ingenting. Jag rullade graciöst över ett halv varv på rygg. Då - SPLASH! Nej, jag mosade inte musen, herregud. Men väl en burk yoghurt som jag så lämpligt hade placerat på grannsängen i väntan på morgondagens frukost.

Min första tanke: Jaha, här ligger jag med ändan i vaniljyoghurt.
Tanke nummer två: Det var ju en himla tur att ingen såg det lilla missödet. (Så låt mig blogga om det istället. Makes sense.)

Jag måste ha väsnats en del när jag skulle städa upp sörjan för Alex ringde mig och frågade vad jag höll på med.

Jag: Don't worry, just some mouse hunting, am about to finish. See you tomorrow. Natti natti.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar