söndag 27 februari 2011

Fotbollsfreak

Grabbarna älskar att kolla på fotboll, spelar ingen roll hur sent på dygnet.

"Snäääällla, vi loooovar att vi kan hålla oss vakna."

HA!


lördag 26 februari 2011

torsdag 24 februari 2011

Skitungarna

Ivan ”Ivoo”, 9 år:
”Ivoo” är minstingen i gänget och en kille med stor törst efter kunskap. Han är väldigt nyfiken och älskar att lära sig nya saker. I skolan har vi fått höra att han är en rikig toppstudent, har tydligen alltid svar på tal. En hejare på engelska är han också.
Ivan förlorade båda sina föräldrar vid ung ålder, han kom till Kabale på en bananlastbil när han var fem år gammal och har levt på gatan i cirka tre år.


I
Ian, 10 år:

När man hör Ian skratta kan man inte annat än att bli glad, hjärtligare skratt får man leta efter. Ian är en ganska tystlåten men intelligent kille och han är stark som en häst. Tyvärr pratar han inte så bra engelska men han försöker. Svenska har han också snappat, nästan varje dag kommer han och tar i hand, bockar och säger ”Goddá Goddá” på bred göteborgska.
Ian är föräldralös, efter hans mamma dog bodde han och hans syskon hos mormodern men hon hade inte kapacitet att ta hand om dem. Både Ian och hans bror har varit på gatan i flera år. Ian kom till den andra organisationen i somras, hans bror vägrade då han inte kunde tolerera att bli slagen av director. Häromdagen träffade vi dock brodern  James i stan och även han bor nu med oss i det nya huset.

                                                                            
Ambrose, 12 år:

Min lille Ambrose kallar jag honom. Min lille påg. Man glömmer lätt att han är tolv år gammal då han är väldigt liten till växten.  Han var en av de värsta karaktärerna när vi först lärde känna honom men nu är han en riktig myskille. Han älskar att sitta i knät eller kramas och när vi är ute och går i stan vill han alltid hålla handen.
Han och hans bror Ayebare spenderade cirka tre år på gatan. Anledningen till att de först begav sig till gatan var på grund av missförhållanden hemma. Mamman dog när de var väldigt små, pappan är hiv positiv och kan på grund av sitt tillstånd inte arbeta. Det resulterade i att han inte kunde förse bröderna med det de behövde, när de klagade eller rymde låste han in och slog dem.
De är offer alla tre men på senare tid har pojkarna fått bättre kontakt med sin pappa, något som vi uppmuntrar. Nästa vecka ska de förmodligen spendera natten hos honom.

 
Stuart, 12 år:
När Stuart är på gott humör blir man det själv också. Hans leende och tindrande ögon kan få vem som helst att smälta. Han älskar att dansa och tvekar sällan att framföra ett nummer för oss. Stuart är en oerhört känslig kille som är i stort behov av värme och kärlek vilket vi försöker visa honom (och de andra) varje dag.
Hans föräldrar dog båda i aids när han var väldigt liten. Han har växt upp med sin mormor som är hiv positiv och som inte har kunnat tillfredsställa barnbarnens behov. Hon hade inte råd att skicka Stuart till skolan och inte heller ge honom tillräckligt med mat, därför valde han att lämna hemmet och ”söka lyckan” i stan istället. Stuart har berättat om gatulivet och nämnde en gång då han stulit en kastrull med mat utanför ett hus. Ägaren fick tag på honom och band fast honom. Sedan kokade han vatten och hällde över honom. 

Dan ”Gwanga”, 12 år:
Gwanga  är en av de lugnaste karaktärerna i huset.  En kille som är väldigt ödmjuk och kommer bra överens med alla. Och han kan dansa, jisses, vilken artist!
Han har en mamma som han tycker väldigt mycket om men hon har inte möjlighet att ta hand om honom. Dels på grund av fattigdom men även på grund av missbruksproblem. Vi uppmuntrar honom dock att hälsa på henne så mycket som möjligt.



Amos ”Buddha”, 13 år:
Buddha, var ska jag börja? Det går inte att ge en rättvis bild av Buddha på ett par rader. Han är ett original. Han går på känsla i alla lägen. När han är glad så slår han kullerbyttor och gör volter och när han är förbannad så gäller det att hålla sig ur vägen. Stort, stort hjärta har han och mycket humor.
Han har varit på gatan sedan fem års ålder vilket givetvis har satt sina spår, både fysiska och mentala. Pappan dog när han var liten och mamman blev psykiskt sjuk och försökte bland annat dränka Buddhas yngre bror. Hon har suttit i fängelse men är nu fri igen. Relationen mellan dem är komplicerad men vi vet att han tycker om sin mamma väldigt mycket trots allt som hänt och därför uppmuntrar vi honom att träffa henne, dock endast i sällskap av personal.

James, 13 år:
James har just anslutit sig till oss. Han är Ians bror och vi träffade honom i stan förra veckan. Självklart tog vi med honom till huset så att han skulle kunna hälsa på sin bror. Sedan dess har han stannat, vi hade inte hjärta att skicka tillbaka honom ut på gatan och gav honom därför en chans. En chans han hittills har förvaltat väldigt väl. Hans största önskan är att börja skolan och efter att ha diskuterat saken har vi bestämt oss för att skicka honom till skolan så fort som möjligt.
Han har varit på gatan i cirka tre år och anledningen är samma som broderns, föräldrarna dog och mormodern hade inte kapacitet att ta hand om dem.  James var med i samma gäng som många av våra pojkar men vägrade att följa med dem till den andra organisationen då han visste hur ”Director” behandlade dem.

 

Ayebare, 14 år:
Ayebare eller ”Aje” som de svenska tjejerna nu börjat kalla honom är en liten kille men en stor ledare. Det är han som är bossen i gruppen, på gott och ont. När Aje pratar lyssnar de andra. Vårt jobb är att försöka få honom att uppmuntra de andra till bra saker och inte jävelskap. Han är en väldigt intelligent kille som man kan resonera med (när han är på humör) och han är den som först avslöjade hur det låg till på den andra organisationen. Han är ingen enkel karaktär att ha att göra med, han är väldigt envis men det är jag också och det har jag berättat för honom. Det kommer att gå emot honom emellanåt och han kommer inte att tycka om mig och de andra alla dagar men att han ska veta att allt vi gör är för hans bästa. Han svarade att han kommer att göra många misstag och bad oss ha tålamod med honom. Förändringsarbetet är en process och inget som händer från en dag till en annan så självklart kommer vi att ha tålamod med honom, inom rimliga gränser naturligtvis.
Han har en passion i livet: FOTBOLL. Inget kan få hans ögon att glittra så mycket som när det är snack om fotboll. Arsenal är laget i hans hjärta.
Ayebare och Ambrose är bröder och har varit på gatan tillsammans i cirka tre år. Deras mamma dog när de var små och pappan är hiv positiv. På grund av sitt tillstånd kan han inte arbeta och därför inte försörja pojkarna.

Brian, 14 år:
Brian anslöt sig till oss samma kväll som vi lämnade den andra organisationen. Han har tidigare varit där men rymt tillbaka till gatan på grund av ”Directors grymheter. Då jag kände honom sen innan och tyckte väldigt synd om honom gav jag honom en chans. Han är inte enkel att ha att göra med kan jag säga och har ställt till en del oreda i gruppen. Det fanns gamla konflikter med ett par av pojkarna som bubblade upp när han återvände vilket har skapat en del problem. Jag tycker väldigt mycket om Brian och ville inte slänga ut honom ur huset men situationen var ohållbar. Lösningen kom när han själv kom med en önskan om att få bo på internatskola istället då han hade många vänner där. Jag skulle aldrig vilja bo på internat och skulle heller inte gärna tvinga någon annan att göra det då det är väldigt tuffa förhållanden där men eftersom han själv ville det såg jag det som en bra lösning så nu bor han på skolan och kommer och hälsar på oss då och då istället.
Han är som sagt en komplicerad karaktär med ett hett temperament vilket ställer till det för honom.  När han blir arg så smäller det helt enkelt vilket vi försöker jobba med att få bort. Brian är föräldralös, han har släktingar i Kabale men ingen bryr sig särskilt mycket om honom. Alla ser honom som en ”omöjlig karaktär”. Jag tror dock inte på sådana uttalanden och vi försöker istället intala honom att han faktiskt kan, det handlar bara om vilja.
Brian älskar fotboll och musik. Han dansar som en gud och är en riktig tjejtjusare. Han kommer att krossa många flickhjärtan i sina dar.

Dan, 14 år:
”Dan the Mechanic” kallar vi honom, han älskar att arbeta med sina händer. Det spelar ingen roll om det handlar om att byta en glödlampa eller att slakta en kyckling, Dan är killen för jobbet. Vet inte hur många gånger han har lyckats laga våra trasiga radioapparater (misstänker dock att han kan ligga bakom att de slutar fungera också). Han är en kul kille som gillar att skoja med folk. Suverän fotbollsmålvakt är han också.
Även Dan är väldigt präglad av sina år på gatan. Han levde där till och från i cirka åtta år vilket såklart har satt sina spår. Anledningen till att han först hamnade på gatan var för att hans mamma inte hade möjlighet att ta hand om honom. Han hälsar på henne då och då men deras relation är komplicerad.

Andrew, 15 år:
Andrew är en lugn och snäll kille, väldigt känslig är han och har, trots de många år han spenderat på gatan, inte den gatuattityd som många av de andra visar. Han var den som lyckades rymma från ”Director” en vecka efter att jag kommit och som jag varit så orolig för. Blev så glad när vi lyckades få kontakt med honom igen och han var glad över att få komma till ett tryggt ställe och slippa de trakasserier som han tidigare fått utså.
Båda Andrews föräldrar är fortfarande i livet men relationerna är präglade av djupa konflikter. Pappan vill inte ha något med honom att göra och varje gång han visar sig kommer han och gör livet surt för Andrew.
Andrew är en stark person som inte gnäller i onödan. En gång arbetade han på ett lantbruk i ett annat distrikt i sex månader. När han sen skulle få sin lön vägrade arbetsgivaren att betala honom. Han bestämde sig då för att komma tillbaka till Kabale genom att promenera.  En promenad på två dygn.

Alex, 15 år:

Alex är en riktigt fin kille, oerhört ödmjuk och empatisk. Han har lidit mycket i sina dagar och gör det fortfarande. För ett par veckor sedan fick vi reda på att hans mamma blivit mördad som ett resultat av en långdragen släktfejd. Det är så hemskt så att man knappt tror att det är sant och vi försöker alla ge Alex det stöd han behöver. Jag vet att de svenska tjejerna har varit till stor hjälp för honom då de har spenderat mycket tid tillsammans.
Han är inte den som bryter ihop, istället biter han ihop och kämpar vidare, tillsynes oavsett hur tuffa omständigheterna är. Alex har inte varit ett gatubarn som de andra. Hans mamma hade inte råd att betala hans skolavgifter men istället för att bege sig till gatan och glömma sina bekymmer genom alkohol och droger började han istället arbeta med att bära sandsäckar för att själv kunna betala sina studier.
En kille man känner stor respekt för och en oerhört bra förebild för de andra pojkarna.
Francis, 18 år:
Francis är ”gubben” i gänget och den som spenderat absolut längst tid på gatan, sedan år 2000. Det är svårt att föreställa sig hur någon kan ha levt under sådana omständigheter i princip hela sin barndom. Han har beskrivits som en av de absolut värsta karaktärerna på gatan. Det är tråkigt att han inte fick möjlighet till rehabilitering tidigare då det är väldigt svårt att bryta ett mönster man levt med så länge.
Francis har dock kommit en lång väg och det märks främst på hans skolresultat. Han älskar skolan och enligt uppgift från hans lärare är han en av de mest aktiva i klassen, vilket glädjer oss.
”Problemet” med Francis är att han inte är ett barn längre utan en stor och stark ung man vilket i vissa situationer försvårar vårt arbete. Han behöver mer friheter än de mindre killarna men det skapar såklart konflikter när vi ger honom förmåner som de andra inte har. Vi funderar på alternativa lösningar för Francis, ett slags utslussningssystem där han gradvis lär sig att klara sig på egen hand.

söndag 20 februari 2011

Vad i hela friden är det här?

Det här är en blogg som är menad att ge en glimt av hur det är att leva och arbeta i Uganda med tretton före detta gatubarn – våra skitungar.


Therese (tv) och jag (th) tillsammans med Ivan

 Mitt namn är Emma och det är jag som dragit igång den här cirkusen tillsammans med min vän Therese Henriksson. Om jag tappat förståndet undrar ni kanske?  Så är det nog, men låt mig förklara hur det hela startade.

Jag och Therese läser till socionomer på Socialhögskolan i Lund och under vårterminen 2010 åkte vi till Kabale, Uganda för att göra vår praktik på en organisation som arbetar med utsatta barn, bland annat gatubarn. Under vår tid i Kabale lyckades vi få ett gäng pojkar att lämna livet på gatan bakom sig och istället komma och bo på organisationen. Vi blev så otroligt fästa vid dessa killar och berörda av deras livssituation och beslutade oss därför för att försöka ge dem chans till en ljusare framtid.  Genom familj, vänner och bekanta i Sverige samlade vi in pengar för att försörja pojkarna och göra det möjligt för dem att gå i skolan. I maj 2010 poserade sex stolta killar på bild iklädda nya skoluniformer redo för sin första skoldag på väldigt, väldigt länge. Ett par veckor senare var vi tvungna att ta ett tårfyllt farväl av våra pojkar och åka hem till Sverige med löftet om att återvända så fort som möjligt. Det var extremt jobbigt att lämna Kabale, trösten var att vi var säkra på att de hade det bra.

Under drygt fem månader fick vi rapporter varje vecka från chefen eller ”Director” som han vill kallas, om hur det gick för grabbarna. Vi fick ta del av resultat från skolan, brev som de skrivit och vi pratade med dem i telefon vid ett par tillfällen. Fler pojkar kom till att bo på organisationen vilket vi såg som ett gott tecken. Allt var tillsynes frid och fröjd och vi fortsatte skicka pengar. Jag började planera för att åka tillbaka för att skriva min c-uppsats och i november återvände jag till Uganda för att äntligen få träffa våra grabbar igen.
Att det inte skulle bli precis som när vi lämnade dem förstod jag men redan från första dagen tillbaka fick jag en obehaglig känsla av att något inte stod rätt till. Barnen var inte lika glada och spralliga som jag kom ihåg dem, eller rättare sagt, de var inte det när ”Director” var i närheten, vilket han var nästan hela tiden. Jag tyckte det var väldigt märkligt att han skulle vara med överallt.

Therese (tv) och Jag (th) med några av grabbarna

En dag satt jag och pratade med några av pojkarna och upptäckte ett otäckt sår på en av killarnas smalben. Jag frågade vad som hade hänt och förväntade mig såklart att han skulle svara att han trillat och slagit sig. Istället sa han att det var Director” som slagit honom. Jag blev chockad och visste inte hur jag skulle reagera, tänkte att det måste vara ett missförstånd. Ett par dagar senare var jag ute på ett snabbt ärende med en av de andra pojkarna och passade då på att luska lite mer i hur det stod till på organisationen. De hade sett och hört mig ha en diskussion med ”Director” som slutade med att jag stormade ut från hans kontor och smällde igen dörren och den här lille killen undrade hur jag vågade göra så, om jag inte var rädd för honom. Självklart sa jag att jag inte var det. Jag frågade om han var rädd för ”Director” och han svarade ja. Jag kände hur jag fick en klump i magen. Varför, frågade jag, med en föraning att jag inte skulle gilla svaret.

”Because of beating us” klämde han motvilligt fram.
Till en början trodde jag att det handlade om att han disciplinerade barnen genom aga, vilket i och för sig är illa nog, men inte ovanligt i ett land som Uganda. Jag funderade mycket på hur jag skulle hantera problemet, om det kanske gick att prata med honom och diskutera alternativa metoder. En kväll var killarna lämnade själva på organisationen, då både ”Director” och personalen var i en annan stad. Pojkarna sa till mig att jag skulle komma dit så att vi kunde ha ett hemligt möte. Sagt och gjort. Jag gick dit när det mörknat, vi satte oss alla tätt, tätt i en hörna med endast ett stearinljus tänt, sen bad jag dem börja berätta. Från den stunden förändrades allt. När jag hörde vad de hade att säga kunde jag inte göra annat än att gråta. Det fanns inga ord. Jag bara grät. Det ”Director” utsatte dem för handlade inte om aga eller disciplin utan om allvarliga övergrepp och ibland ren tortyr. Det här är exempel på vad de berättade för mig: 
  • Flera gånger i veckan slog han dem med käppar eller järnstänger. Självklart aldrig när jag var där utan på kvällen när jag gått hem. Då låste han hela stället så att ingen skulle kunna komma in (eller ut), bad dem lägga sig på mage och sen satte han igång. Han praktiserade kollektiv bestraffning, ofta blev flera eller alla slagna även om de inte gjort något fel.
  • Han kom ofta på nätterna och tvingade dem till att skura golven eller ge sig ut och springa.
  • Regelbundet hände det att barnen fick gå till sängs hungriga. Ibland blev någon eller några av barnen tillsagda att laga mat men samtidigt förbjöd han dem att gå in i köket där råvarorna fanns. Det hände också att han medvetet lät bli att köpa grillkol vilket medförde att det inte blev någon middag den dagen.
  •  Barnen kunde få stryk för att de inte klippt håret, men de fick inga pengar av honom för att gå till frisören. Vilket skulle ingå i det stöd vi gett organisationen.
  •  En av de minsta kissade i sängen nästa varje natt, förmodligen av rädsla, sen fick han stryk varje gång han gjorde det.  Även nu händer det att pojken kissar i sängen men inte lika ofta som tidigare.
  • En av killarna fick sin stortå delad på mitten av en machete och en annan fick hugg av en machete i hälen.
  • Vid ett tillfälle hade en pojke sagt att han skulle försöka få tag på någon som hade en digitalkamera och be dem ta en bild på hans svullna öga efter ett knytnävsslag och sedan be dem skicka bilden till min e-mail. ”Director” fick reda på hans planer och kallade in honom på sitt kontor, tog en bild på honom, framkallade den och lät den sedan ligga synlig på hans skrivbord. En signal till pojken att han var maktlös. 
  • Flera gånger har en del av barnen rymt. Några av dem så mycket som tio gånger under de få månader de varit där. Då har ”Director” kört och letat efter dem på nätterna och med våld tvingat in dem i sin bil, bundit fast dem och sedan hållit dem inlåsta i ett rum på organisationen utan mat i upp till två dygn.
  • Vid andra tillfällen när någon av pojkarna rymt har han tagit pojken till polisstationen och låtit poliser han känner ta hand om honom. Där har de har blivit inlåsta i celler med  kriminella och även misshandlade.
  • En pojke lyckades rymma till en kvinna som tidigare jobbat för organisationen. Hon hjälpte honom genom att ge honom mat, husrum och betala hans skolavgifter. Detta samtidigt som vi betalat för honom och fått rapporter om att han har det bra. När jag kom tillbaka var pojken på organisationen men rymde efter en vecka vilket gjorde mig jätteorolig. Vi anmälde honom t o m försvunnen hos polisen. ”Director” hävdade att han inte visste var han höll hus och sa att det är vad som händer med sådana pojkar. När allt avslöjades visade det sig dock att pojken, veckan innan jag återvände, med våld hade blivit tvingad till organisationen och sedan hotad till att låtsas som att allt var som det skulle. Allt för att jag inte skulle misstänka något. När han sen rymde var han tvungen att bege sig till en by flera mil från stan för att ”Director” inte skulle kunna hitta och trakassera honom.
  • Om de blev sjuka tog han inte dem till läkare (trots att vi lämnat pengar i en nödfond) utan sa istället att han inte är deras pappa så varför skulle han då ta dem till sjukhus.
  • Han har förbjudit dem att hälsa på sina familjer och släktingar och även förbjudit någon att besöka dem.
  • När det kommer vita turister till stan brukar han skicka iväg barnen till restauranger för att överlämna dokument där han bjuder in dem till att besöka organisationen. Sedan tvingar han barnen att sjunga och dansa för dem. Om de får pengar behåller han dem själv. Så fort det kommer vita samlar han ihop en massa barn och har arrangerar aktiviteter men ”vanliga dagar” är det i regel alltid tomt på barn där.

Det här är som sagt ett urval av det pojkarna har berättat för mig och det gjorde mig först så oerhört sorgsen, förtvivlad och förbannad. Killarna vädjade till mig om hjälp. Jag visste inte vad jag skulle göra. I flera nätter låg jag sömnlös. Funderade på olika lösningar, oroade mig för vad som pågick på organisationen när jag inte var där. Kände klumpen i magen varje kväll när jag var tvungen att lämna dem och fruktade vilka historier de skulle berätta för mig morgonen efter. Att höra vad han gjort mot dem och sen inte kunna göra något av rädsla för vad som skulle hända då. Visste att jag inte kunde gå till polisen där han har många kontakter och det skulle bara förvärra situationen.
Jag pratade mycket med min pappa och han förstod att jag befann mig i ett svårt läge och att jag varken visste ut eller in. Till slut beslutade han sig för att komma ner och stötta mig. Ganska omgående blev även han klar över att situationen var ohållbar och att barnen inte kunde stanna kvar hos ”Director”. Att lämna barnen åt sitt öde och försöka glömma bort dem hade förmodligen gjort mig galen. En omöjlig tanke.
Genom olika kontakter jag fått under min tid i Kabale försökte jag få mer information om ”Director”. Det var ytterst viktigt att gå försiktigt fram eftersom Kabale inte är så stort och det är svårt att veta vem som känner vem och vem man vågar lita på. Bilden av en tyrann växte fram alltmer. Med min pappa på plats och hans stöd fick jag mer tid och möjlighet att gå vidare, d.v.s att kontakta myndigheterna för att göra en anmälan om övergrepp mot barn. Som Ni förstår vågade jag i det här läget inte gå till polisen. Istället tog jag kontakt med Kabales ”Probation Office” (de sociala myndigheterna). Jag gjorde en anmälan, och i smyg fick barnen för att lämna vittnesmål. Samtidigt började vi planera för att starta en egen organisation. En organisation där vi vill ha full kontroll över allt som sker, och där vi kan vara garanterade att allt arbete sker med barnens bästa intresse i fokus.

Trots att ”Director” inte visste vad vi planerade märkte han att något var på gång. Ett psykologiskt drama inleddes. Både vi och barnen fick spela mycket teater. Killarna var fantastiska. De yppade inte ett ord om våra planer trots att ”Director” började hota dem alltmer och pressa dem på information om vad vi pratade om. Under dessa dagar var antingen jag eller min pappa hos pojkarna hela tiden utom på natten, då vi hyrt in en vakt som bevakade organisationen. Vi var rädda för att han skulle föra bort dem om vi inte var där.
Den 7 januari var vi tvungna att ta till drastiska åtgärder.  På morgonen tog jag med pojkarna för att spela fotboll, då berättade en av dem att ”Director” hade hotat att döda honom om han inte slutade prata med mig. Jag ringde till The Probation officer som bad mig ta med pojken till hennes kontor för att lämna vittnesmål. Därefter kontaktade jag en advokat vi lärt känna och som var förberedd på att något skulle hända. Med hans och The Probation officers hjälp fick vi sedan snabbt ett domstolsutslag på att pojkarna skulle tas ifrån ”Director”.
Allt gick mycket snabbt och på eftermiddagen var det dags. Under dramatiska former och med stor uppståndelse kom vi med säkerhetsvakter, polis, och advokat till organisationen för att konfrontera ”Director” med domstolens och myndigheternas beslut. Han blev INTE glad. Han blev vansinnig, hotfull och våldsam. Pojkarna var desto muntrare. De packade sina saker och tågade ut med stora leenden. Viktigast av allt att ta med var plastgranen jag fixat till dem på julafton, den marscherade de ut med i högsta hugg. Vilken syn!
Vi hade förberett ett tillfälligt boende hos en annan organisation som heter Foundations Uganda. Organisationen drivs av två tjejer från Australien. Där var det dock bara möjligt att stanna några dagar. Vi åkte genast och köpte madrasser och på natten sov vi alla på vardagsrumsgolvet i Foundations Ugandas hus. Det var blandade känslor hos oss alla men starkast var nog en känsla av samhörighet. Jäklar i det, nu är det vi mot världen, så kändes det.  Jag och mina grabbar.

Ivan när han fortfarande levde på gatan
Om det här vore en film så är det vid den scenen sluttexterna skulle börjat rulla men nu är det här (tyvärr)ingen film och lika lättad som jag var över att pojkarna var trygga lika säker var jag på att detta är lugnet före stormen och bara början på något som kommer kräva extremt mycket av mig och de som arbetar med mig. Det är inga enkla barn vi har att göra med, tvärtom. Det här är barn som är väldigt trasiga, vilket yttrar sig på olika sätt. De är barn som av varierande anledningar varit tvungna att lämna sina hem. Föräldralöshet, fattigdom, missbruk, sjukdom och våld är några av orsakerna till att de ansåg livet på gatan vara ett bättre alternativ. De är barn som har levt korta perioder på gatan eller mesta delen av sitt liv. Barn som har ätit sopor, sovit under pappkartonger, rökt marijuana, sniffat lim, druckit alkohol, rånat, stulit, misshandlat, misshandlats, bevittnat våld, prostitution och mord. När de sen får hjälp att lämna gatan får de stå ut med både fysisk och mental misshandel, förföljelse och trakasserier. Självklart är de påverkade av sina erfarenheter. De här pojkarna är inga änglar. De är ena jäkla skitungar emellanåt rent ut sagt. Men de är våra skitungar och vi älskar dem. De kan ge en huvudvärk många gånger men oj vad mycket skratt och fina stunder vi har tillsammans också. En sak är säker, det är omöjligt att ha tråkigt i deras sällskap.
Så, där befann jag mig alltså med våra pojkar i ett hus som redan var till bredden fyllt med ungar. Ohållbart såklart. Det gällde att fixa ett nytt hus och det fort så jag gav mig ut för att leta. Det tog inte lång tid, andra huset vi tittade på blev jag störtförälskad i och det fanns ingen tvekan om att det var det huset jag ville ha och redan måndagen efter fick vi nycklarna.
Det är alltså där vi står nu, ansvariga för att få ett hem med 13 pojkar att fungera. Vi har gått på känsla, det här var något vi var tvungen att göra. Det hade inte gått att åka hem och lämna killarna. Jag är av uppfattningen att om man vill något tillräckligt mycket så hittar man lösningar och jag vill att det här ska bli det bästa barnhemmet i Kabales historia. Ett hem med absolut noll-tolerans mot våld där man istället strävar efter att ge dem här killarna den trygghet som de aldrig haft och på det sättet sakta forma dem till ansvarsfulla och ödmjuka människor. Det är som ni förstår en stor utmaning men jag är helt säker på att vi kan lyckas om vi bara har tillräckligt med resurser. Det är där jag behöver Er hjälp. Resurser. Eller för att tala i klartext, vi behöver pengar för att genomföra det här. Jag hoppas så innerligt att ni som läser vill hjälpa genom att skänka en slant. Varje krona vi får in kommer att göra skillnad. Exempel på kostnader här:

Månadshyra: 2500 kr (inkl vatten och el)
Månadslön Alex (jobbar dygnet runt med killarna):  900 kr
Månadslön Andrew (jobbar 14 -22): 450 kr
Månadslön Irene (husmor): 600 kr
Månadslön säkerhetsvakt: 240 kr
Veckokostnad mat: ca 750 kr
Skolavgifter 1 termin: Ca 100 kr/elev
Skoluniformer inkl skor:  Ca 250 kr
Skolmaterial 1 termin: Ca 200 kr
Våningssäng: 350 kr
Vardagsrumsmöbler (soffor, fåtöljer och soffbord): ca 2000 kr
Filtar: 25 kr
Hygienartiklar: ca 150 kr/månad

Jag håller i nuläget på att registrera en Community Based Organization (CBO) i Uganda och strävar efter att bli ett ”approved children’s home”. Samtidigt startar vi en stiftelse i Sverige för att donatorer ska vara säkra på att pengarna går till rätt ändamål. I framtiden vill vi skaffa autogiro så att det enkelt går att ge ett bidrag varje månad.

Om ni har möjlighet, skänk gärna ett par kronor. För pojkarna skull, för att ge dem (och mig) upprättelse. Allt ”Director” vill, är att sabotera för mig. Han tog mig till domstol och krävde skadestånd för sättet som vi flyttade pojkarna, han hävdar att det skadade hans rykte. Utöver det kom han med en massa hemska beskyllningar mot mig. Han förlorade dock målet i domstolen, men fortsätter att sprida rykten om mig i stan. Han skickar brev till alla möjliga personer och institutioner för att smutskasta mig, bland annat Lunds Universitet, Sveriges ambassad i Uganda, landshövdingen i Kabale district, polischefen i Kabale och diverse politiker. Allt för att hämnas. Hans heder har fått sig en rejäl törn och han kan inte acceptera att en student och ett gäng gatubarn har orsakat det. Därför gör han allt för att hota och skrämma oss. Hörde till och med att han sagt att han ska skicka någon att bränna ner vårt hus. Obehagligt, men vi låter oss inte skrämmas. Den största segern vore att visa att vi klarar det här och att det går bra för barnen. Snälla hjälp oss besegra honom!

I ett senare inlägg kommer jag att presentera mig själv, Therese, personalen i huset, våra tre svenska studenter som gör sin praktik hos oss och självklart POJKARNA! Sedan kommer vi med jämna mellanrum uppdatera om vad som händer i huset och med organisationen i stort. Pojkarna har gett sitt medgivande till att publicera bilder på dem och vi publicerar självklart inte information eller bilder som skulle kunna anses vara kränkande för dem.

Bidrag tas tacksamt emot på:

Handelsbanken:
Clearingnummer: 6759
Kontonummer: 726 881 732

Har ni några frågor får ni gärna ställa dem i kommentarsfältet eller skicka ett mail till mig på emma.kock.039@student.lu.se

Hoppas ni vill följa oss i bloggen och återigen hoppas vi på Ditt stöd.

Varma hälsningar

/Emma


Våra skitungar