torsdag 31 mars 2011

Semester

Jag har tagit semester. Det ar sant. Fick ett infall forra veckan och bestallde en billig resa till Zanzibar. Och har sitter jag nu pa ett sunkigt internetcafe och tittar ut over turkost vatten. Underbart! Denna semestern ar dels for att jag ska ladda mina batterier efter att ha jobbat med pojkarna varje dag (i princip dygnet runt) sen 7 januari men det ar ocksa for att testa hur huset fungerar utan mig dar. Vad som fungerar bra och vad vi maste hitta andra losningar till innan jag aker tillbaka till Sverige.

Hoppas att ni unnar mig en liten break. Tror inte att ni skulle tro en san sak men for att undvika nagra missforstand sa betalar jag sjalvklart den har resan med mina egna pengar och abslout inte med pengar ni skankt at projektet.

Under tiden jag ar borta vet jag inte om jag kommer att blogga nagot. Men Zandra och Kristina som ar kvar i Kabale har lovat att halla den uppdaterad. Ska bli spannande och lasa tycker jag! Deras syn pa arbetet med pojkarna. Har daglig kontakt med Alex och fick rapport i morse om att pojkarna uppfort sig exemplariskt vilket gor mig sa himla glad. Jag var lite orolig over ett par killar, sarskilt Ambrose som i regel haller sig valdigt nara mig. Han har nu istallet borjat ty sig till Alex. Hoppas det fortsatter. Han hade dock sagt att om Emma stannar borta i mer an tre veckor kommer han att stalla till ett javla liv. Haha. Han behover inte oroa sig. Klarar inte av att halla mig borta sa lange.

Naa, horrni. Nu ska jag hoppa i plurret!

Kram pa er
/Emma

måndag 28 mars 2011

Buddha superstar

Idag bjöd Buddha på show inför hela skolan.

Det började på morgonsamlingen när de hade en präst som predikade för dem, tydligen var det något i budskapet som fastnade hos vår käre Buddha. Han räckte upp handen och bad om att få ordet.

Framför alla lärare och elever (Ca 800 st) började han dela med sig om sitt liv på gatan. Hur han har ätit sopor, stulit, tagit droger etc. En historia som tydligen berörde många, ett par lärare grät t o m berättade han. Han fortsatte genom att sen deklarera att han nu är frälst och att han har lämnat den livsstilen bakom sig vilket resulterade i stående ovationer från publiken. Rektorn i sin tur blev så till sig att han tog fram en bok där han noterar upp elever som är riktigt framstående i skolan och skrev upp hans namn.

Enligt Buddha är han nu kingen på skolan. Alla ville vara nära honom under dagen. Av bara farten gick han med i scoutkåren. Klart, om någon vet hur man överlever i det vilda så är det den grabben.



Buddha. Lämnar ingen oberörd.


söndag 27 mars 2011

Gyttjefotboll

Söndag = fotbollsdag.


Vi trodde först dagens match skulle bli inställd. Det regnade något sinnesjukt hela förmiddagen men som tur var klarnade det upp efter lunch. Fotbollsplanen var dock en enda stor gyttjepöl, särskilt målområdet. Det hindrade inte spel.



Stuart i halvlek


Alex coachar


Buddha låter inte lite gyttja stoppa honom


Ett par av killarna stannade kvar på planen efter matchen och spelade lite med sina kompisar


Liten målvakt i stor lerpöl

video

Improvisation

Kommer ut på altanen och finner det här arrangemanget; En pall och en duk med en äggkopp innehållande en tennisboll noggrant placerad i mitten.

Emma: Boys, what's this?

Killarna:  Premier League Cup.

Emma: Of course

(Det ser väl vem som helst)


Att inte få som man vill...

Ni kanske undrar om man kan bli sur över att inte få nummer 17 på sin matchtröja?

Det kan man. Man kan bli väldigt sur. Man kan sura en hel eftermiddag faktiskt.

Hur jag vet det?

Gissa.

lördag 26 mars 2011

Alla barnen...

Alla barnen sover, utom Ivan.

Han tar sig ett bad (och sjunger för sig själv).

Plutten.

Begravning

Tugumi och Dans morfar dog i förrgår. Idag var vi på begravning allihopa, en väldigt fin cermoni. Sist vi var på begravning gällde det Alex mamma, hon som blev mördad i en släktfejd, som jag tidigare berättat. Den begravningen var också fin men alla var i chock så det gick liksom inte riktigt att ta in det vackra.

Morfadern var väldigt gammal och därför var kanske sorgen och chocken inte lika påtaglig. Jag tyckte det var så otroligt rörande. Tänk er att sitta utanför en hydda högt uppe i bergen och höra flera hundra människor sjunga. Magiskt.

Något som förstörde det hela var att jag var den enda Mzungon (vita personen) där. Det ser ju såklart inte jag och känner att jag smälter in bra i bakgrunden tillsammans med mina grabbar. Arrangörerna höll inte med. Mzungon ska sitta framme på podiet tillsammans med prästerna. Sen ska hon hålla tal.

Oh shit.

Ja  vad skulle jag göra? Det var ju bara att börja snacka. Så nu har man hållt tal på en ugandisk begravning också. Utan att någonsin ha träffat den avlidne.

fredag 25 mars 2011

Friidrottstävling

Stuart är uttagen till skollaget i friidrott och idag var det tävlingsdag på Kabale Staduim, något jag självklart inte ville missa.

Jag blev informerad om att tävligarna började prick kl nio. Nu vet jag att exakta klockslag inte existerar här och därför tog jag det så lugnt i morse och entrade arenan vid 9.30. Massa ungar överallt. Ingen Stuart. Nehepp, de har kanske inte kommit ännu. En halvtimme gick. Fortfarande ingen Stuart. Där satt jag som ett fån. Folk glodde på mig som om jag vore ett UFO.

Ringde Alex, jodå, jag var på rätt ställe. Smsade de svenska tjejerna. Efter en stund kom de och gjorde mig sällskap och då dök som tur var även Stuart upp.

Tiden gick. Kl. 11.30 drog första tävlingarna igång. Det tar tid att få tummen ur här. Men, när det väl var igång var det värt väntan. Stuart deltog först i 5000 meter och sen 800 meter, starkt påhejad av ett gäng galna svenska tjejer.  Första loppet fick han tyvärr avbryta, han gick ut för hårt för tidigt men det andra gick hur bra som helst. Han kom på 4:e plats av typ 40. Stolta "morsor" på läktaren kan ni tro!

Här är en litet filmklipp från dagens tävlingar. Det fanns inga koner för att markera ut en 400 meters bana. Inga problem, går lika bra med ett femtiotal ungar.

Livet på gatan 3

"Aje" berättade att de en gång hittade en död bebis i en sopcontainer. Först blev de skrämda men för mycket hunger (och limsniffning) fick dem att överväga att äta upp fostret.

Lyckligtvis råkade en präst de kände gå förbi och han larmade polisen.

Jag vet att detta är något som plågar pojkarna mycket. Att de var så desperata att de hade kunnat äta upp barnet. Vill inte tänka på vad som hade skett om inte prästen dykt upp.

torsdag 24 mars 2011

Tack

Tack snälla för tips om hur vi ska hantera "Directors" försök att sabotera.

Anneli H: Så kloka ord. Tack.

Pacifica: Din pojke får hemskt gärna skriva ett par rader. Om inget annat så för att jag tror killarna skulle uppskatta det. Tyvärr pratar de inte Luganda här utan Rukiga, men jag vet att de förstår Luganda ganska bra också.

Igår var jag lite upprörd när jag skrev och gav kanske inte en helt korrekt bild av situationen. Jag vill inte att ni ska tro att killarma inte vill vara här, för det tror jag att de vill. Problemet jag ser är att DE inte ser det som ett problem om de pratar med "Director". De som gjort det har sagt att de inte har några intentioner av att gå tillbaka till honom och de minns väl hur han har behandlat dem innan, men pengar är pengar. Vissa av pojkarna ser det som lättförtjänta pengar att snacka lite med honom. Som de själva säger "we will keep eating his money". Det kan ställa till oreda då de inte ser hela bilden. De ser inte att deras ord kan vändas emot mig, och dem. Alldeles säkert spelar han in varenda samtal.

Frågan är vad han ska använda dem inspelningarna till.

Vi försöker att prata med dem om "Director" utan att prata FÖR mycket om honom, om ni förstår vad jag menar. De flesta är helt klara över situationen och skulle aldrig få för sig att snacka med honom. Det är bara ett fåtal som är lättmanipulerade och det är såklart dem han är ute efter. Vi har haft samtal med skolorna och sagt åt dem att inte låta någon som inte tillhör deras eller vår personal få komma i närheten av pojkarna. Har även rapporterat till de sociala myndigheterna. Polisen vågar jag fortfarande inte gå till. Jag vet att han känner halva styrkan där och att det förmodligen bara kommer att ställa till det för oss ännu mer. Sorgligt men sant.

Health status

Dagens krämpor:

Hosta/Ont i halsen: 3 pojkar
Huvudvärk: 1 pojke
Ont i magen: 1 pojke
Tandvärk: 1 pojke
Fotbollsskador: 2 pojkar

Åtgärd:

- Tandläkarbesök: 1
- Läkarbesök: 1
- Bandage: 1
- Örtte: 3
- Värktablett: 1
- Tröstande ord och kramar: Massor


Resultat:
- Utdragna tänder: 1 st
- Behandling för lindrig lunginflammation: 1

onsdag 23 mars 2011

Om "Director"

Har ju berättat om bakgrunden till varför vi startade det här projektet och att "director" är allt annat än glad över vad jag har ställt till med. För att uttrycka det milt.

Jag har försökt att ignorera hans ryktesspridning, hans hot, sättet han förföljer mig och barnen så fort vi är utanför grinden. Hur han ibland står parkerad utanför vårt hus och bara glor på oss eller skickar folk till att spionera på oss.

Har verkligen försökt att inte bry mig om honom. Men nu har det gått för långt. Nu har det fanimej gått för långt.

De senaste veckorna har han kommit till pojkarnas skolor, eller skickat sina släktingar dit. Kallat ut pojkarna från sina lektioner och ställt frågor om hur jag behandlar dem och sedan gett dem pengar för att svara. Jag måste erkänna att jag tycker han är riktigt obehagligt och jag fruktar vad han har i kikaren. Inte för att jag tror att han skulle skada oss fysiskt, men genom att sabotera för vår organisation. Han försöker få pojkarna till att vända sig emot mig. Idag hörde jag att han har betalat en av dem för att komma till hans kontor för ett möte. Han vet att vissa av killarna är väldigt lättmanipulerade och att de älskar pengar. Han använder dem för att komma åt mig. Det är inte barnen han vill ha tillbaka. Han vill se mig misslyckas. Fy fan.

Det gör mig så jäkla ont.

Vet inte hur jag ska hantera situationen. Har ni några idéer?

Glömde en...

Den här lilla dockan kom och hälsade på oss idag. Grabbarna var inte sena att låta henne prova deras keps. Hon verkar gilla stilen.




tisdag 22 mars 2011

Gangstas

Francis bad om att få köpa en keps och ett halsband med ett kors på. Det går väl bra sa jag. Det var inte det här resultatet jag hade i åtanke kan jag säga. Pojkarna blev sjövilda. Vi har fått sätta restriktioner på användandet, absolut förbjudet att gå utanför grinden iförd den munderingen. Jösses, har inte folk snackat om mig innan lär de börja när de ser de rara små gossarna klädda såhär.



Stuart


Dan


Gwanga


James


Buddha


Ayebare


Alex


Big Momma



måndag 21 mars 2011

Livet på gatan 2

Killarna berättade om en gång då en av deras vänner försökte stjäla metaller från en bilverkstad men blev tagen på bar gärning. Mekanikerna surrade då fast honom i en vajer, hissade upp honom i taket och lät honom sedan hänga där i flera timmar. När de till sist beslöt sig för att släppa stackaren hissade de inte ner honom försiktigt inte. Nejdå, de släppte honom att falla fritt från en höjd på 4-5 meter. Svårt skadad dumpades han utanför verkstaden. De övriga killarna hjälptes åt att bära honom till sjukhus.

Livet på gatan 1

Då och då delar killarna med sig av historier från sitt liv på gatan. Tänkte att jag med jämna mellanrum kunde återge vad de berättar för oss så att även ni läsare får en inblick i hur gatulivet kan se ut.

Här följer därför; Livet på gatan 1

Häromdagen började alla gapskratta åt något. Vi frågade vad det var som var så skoj och de berättade då om en natt då Ivan försökte krypa in i en butik för att stjäla. I mörkret möttes han av hängande elkablar eller liknande och fick sig en sån stöt att han bokstavligt talat flög bakåt. Efteråt låg han och skrek hysteriskt på marken och i flera dagar efteråt var han helt groggy, något som pojkarna tydligen fann väldigt kul.

Har en känsla av att Ivan inte var lika road.



Ivan när vi träffade honom för första gången. Såret i pannan är från elstötsincidenten.

Kvarnby IK (Team Kabale)

I princip varje helg spelar killarna match. Såhär kan det se ut en typisk matchdag.

Vill passa på att rikta ett stort tack till Kvarnby IK för matchdräkter och fotbollar, samt till Puma för shorts, tröjor, strumpor, målvaktshandskar och bollar som de skickade med min pappa när han var och hälsade på för ett par månader sen.

Pojkarna och deras kompisar/lagkamrater ser så proffsiga ut när det är dags för match och man kan riktigt se stoltheten i deras ögon när de får klä på sig sina matchuniformer.

TACK, TACK, TACK!



Uppvärmning

Ambrose har fullt fokus på matchen


Stuart - entusiastisk supporter


Stuart


Lagfoto

söndag 20 mars 2011

Idag

När pojkarna var hos "director", åt de pocho (majsmjölspudding) och bönor varenda måltid. Jag har lovat dem att aldrig servera pocho. Tyvärr varierar man inte kosten så mycket i det här landet. Bönor är givet vid de flesta måltider, tillsammans med potatis, ris eller matoke (gröna bananer). En dag i veckan åtminstone tycker jag dock att man kan skippa bönorna. Vår dag är i regel söndagar, då ser vi till festa till det med kött av något slag. Idag blev det grillspett - supergott!

Dagen i övrigt har gått i pysslandets tecken. Vi köpte plåtlådor till killarna förra veckan så att de kan hålla ordning på sina grejer. Att behålla dem helt svarta tycker vi är alldeles för trist så idag hjälpte Alex och de svenska tjejerna dem att dekorera lådorna.



Ambrose

Målarverkstad

Tugumi sätter sitt namn på lådan

Dan & Ayebare fixar mallar

Alex hjälper Buddha

Zandra och Ivan

Kristina och Ambrose har övergett lådorna och fixar istället ett nytt månadsschema.


Alex & Andrew - grillmeisters (observera Anrew i kostym)


Irene gör pommes frites


Spetten snart färdiga

I väntan på maten passade vissa på att skaka loss på dansgolvet

Ingen fest utan dans - det vet Stuart



Dagens

Emma: Where is Alex?

Buddha: He is in the chicken.

Inte så himla lätt att hålla reda på allt, kitchen/chicken, same same.

Kunskap från erfarenhet

Ivan och Ambrose som går i tredje klass visade mig vad de läser om i skolan just nu. Tror inte att de behöver plugga särskilt hårt för att klara ett prov på det här ämnet.

Att se den här bilden i deras skolbok väckte många tankar hos mig. Undrar vad de själva tänker när de läser om "street children". De verkar inte bry sig så mycket, och det är ju bra. Tror jag. 



Punkt 7 är förresten nästan värd ett inlägg för sig. Ser att skolan arbetar hårt för att ge en nyanserad och korrekt bild av verkligheten. 

lördag 19 mars 2011

Byfånen

Byfånen, det är nog jag det. Folk här tror inte jag är riktigt klok. Eftermiddagen igår spenderades ståendes i ösregn på en gyttjig landsväg med en envis pojke som fick för sig att han skulle rymma för att saker och ting gick emot honom.

Jag kan stå här hela kvällen om det ska vara så, sa jag. Tror du lite regn skrämmer mig?

1 1/2 timme senare - surputten traskar självmant tillbaka till huset.

Tålamod, som sagt. Nästa gång behöver vi kanske bara stå där en timme.

Myshörnan

Kristina, Zandra och Ida kom med den utmärkta idén att fixa en myshörna i vardagsrummet, bestående av två madrasser och ett gäng kuddar. Stor succé!
Killarna älskar att ligga och titta på tv där. Enda problemet är att varje kväll slutar på det här viset och de blir INTE glada när vi väcker dem och ber dem gå in och lägga sig i sina sängar istället.

fredag 18 mars 2011

Svar på frågor

Först och främst så vill jag tacka för er feedback på bloggen. Era uppmuntrande kommentarer och mail värmer något oerhört ska ni veta.

Blev väldigt glad när jag läste vad  focim skrivit:

"Jag har ordnat på vårt företag så att alla anställda (20 pers) skänker valfri summa från sin lön/månad (om dom vill). Den summan vi får in från de anställda, samma summa skänker då företaget. Jag hoppas så klart på god respons från dom :) "

Vilket underbart initiativ!

Tipsen på hur vi ska få ordning på problematiken kring skolan hjälpte mycket. De fick mig att inse att jag faktiskt inte är helt ute och cyklar, vilket många ugandier verkar tycka, utan att man faktiskt kan uppfostra barn utan att ta till  våld även här. Det handlar om tålamod, så ser jag på det. Tålamod som många här inte har, vilket på ett sätt är förståeligt. Var kvinna har i snitt sex barn har jag för mig, många föräldrar spenderar hela dagarna med att försöka se till att de har mat för dagen. I skolan har en ensam lärare ansvar för 60-80 elever. Tiden och orken till att prata med och vägleda sina barn finns i regel inte. Käppen ÄR effektiv. För stunden. Men på lång sikt? Ja, jag ska inte älta. Ni vet var jag tycker om saken.

För att svara på era frågor istället:


Många mailar och frågar om möjlighet att få komma hit som praktikant eller volontär.

Svar: I nuläget har vi inget behov av praktikanter eller volontärer. Vi har tre socionomstudenter hos oss för tillfället. Möjligt att det dyker upp chanser i framtiden. I så fall kommer vi meddela det på bloggen. Redan nu kan jag dock säga att vi inte kommer att ta emot gymnasieelever då de är i samma ålder som grabbarna, vilket kan ställa till oreda. Jag ser gärna att de som jobbar med oss är fyllda åtminstone 23 år.


Är det bara pojkar "på gatan", hur har föräldralösa flickor det?

Svar: Det finns väldigt få gatuflickor i Kabale. Eller rättare sagt; det syns väldigt få gatuflickor i Kabale. Anledningen, utifrån vad jag hört, är att familjerna värnar mer om flickorna då de i framtiden får brudavgift för henne. Många skickar sina flickor till att arbeta som hemhjälp hos mer välbärgade familjer. En del flickor är prostituerade och syns i regel inte förrän det mörknat. Sen tror jag, och det är min högst personliga åsikt, att pojkar dras till gatulivet på ett annat sätt än flickor. Gängkulturen, friheten, drogerna, de tycks locka killar. Tror iofs inte att det är könsbundet, och vill inte ge mig in i en sådan diskussion. För att förenkla tror jag att pojkar känner sig mer lockade till gatan än flickor eftersom man nästan bara ser killar där. Vet inte om jag gör mig förstådd här.


Kan man hjälpa till på annat sätt än att skänka pengar?

Svar: Genom att sprida budskapet till så många som möjligt. Genom att ge mig tips på hur man även i framtiden ska kunna finansiera organisationen. Vi är oändligt tacksamma för alla pengar som trillar in nu men vi är också medvetna om att det inte kommer att fortsätta så hur länge som helst. Pojkarna ska ju förhoppningsvis vara kvar här i flera år och nya tillkomma, idéer om långsiktiga lösningar är blir vi väldigt glada om ni vill dela med er av. Längre fram ska vi även försöka bygga en hemsida, ideell hjälp med sådana saker vore jättebra. Men det är som sagt inte aktuellt ännu.


Tar ni emot även materiella donationer?

Svar: Vi blir glada för allt som folk vill donera. Problemet är dock att få hit det, det är dyrt att fakta ner saker till Uganda. Jag har mailat ett par stycken som velat skänka kläder, leksaker etc och bett dem skicka grejerna till mina föräldrar så länge. Sen får vi skicka sakerna med nästa person som kommer och hälsar på oss. Om ni har idéer om hur man på ett billigt sätt kan frakta hit saker får ni gärna dela med er. Om ni är intresserade av att skänka kläder etc får ni gärna maila oss på skitungarna2011@hotmail.com . Det finns som sagt ett stort intresse av fotboll här så begagnad fotbollsutrustning hade uppskattats mycket. Fotbollsskor, benskydd, gamla bollar vet jag att pojkarna blivit överlyckliga för.

Vet inte om jag råkat missa några frågor. I så fall får ni påminna mig.

Ha en härlig fredag allihopa!



torsdag 17 mars 2011

Tips från Aje



Emma: Ayebare, why are you wearing two pair of shorts?

Ayebare: Ha ha, because of expired buttocks.

Han tar alltså på sig två par shorts när han går till skolan för då gör det mindre ont när lärarna slår honom. Dum är han inte. Men, usch, att det ska behöva vara på det viset.

Ny familjemedlem

Jag har inte berättat för er att vi har fått tillökning i huset.

Förra veckan kom Dans bror och hälsade på oss, även han boende på gatan. Det kommer många barn hit som ber om hjälp från oss och hur ont det än gör så är vi tvungna att säga nej till de flesta av dem. Vi kan inte hjälpa alla. Det går bara inte. Men när det gäller syskon till de barn vi redan har så blir det så mycket svårare att skicka iväg dem. Pojkarna bönade och bad om att vi skulle låta honom stanna.

Vi tog därför ett gemensamt beslut om att ge honom en chans, liksom vi gjorde med James. Såhär långt har det gått jättebra, han smälter bra in i gruppen och i måndags började han skolan.

Men vad heter han då?

Det ska jag berätta för er. Den lille knodden heter TUGUMI. Jag tycker det är hysteriskt kul. Det går inte att kalla på honom utan att skratta. De övriga pojkarna har också snappat upp komiken i det hela. "Where is Tugumi?" - "Tugumi is buying Tuggummi", "What is Tugumi doing?" - "Tugumi tuggar tuggummi".

Ja, sådär håller vi på.



Här är han - Tugumi, 9 år


onsdag 16 mars 2011

Besökare

Surrealistiska ögonblick finns det gott om här. Alldeles nyss tågade ett tiotal fetladga ugandiska kvinnor in genom grinden. Vad i h_vete? Vad har "director" nu kokat ihop?

Emma: Yes?

Kvinna: Yes, madame. We come from All Saints Church. We would like to pray for you and your children.

Emma: Oh, that is kind of you but the children are not here at the moment. They are in school.

Kvinna: Which church do you go to?

Emma: (något stressad) Ehhh... We make sure boys go to church every sunday but for me, well, in my culture few people go to church on sundays.

Kvinna: You are not a Christian?!

Emma: I'm a Christian. Protestant. Member of Church of Sweden.

Kvinna: Church of Sweden. Very well. Allow us to pray for you my child.

Sen satte de igång med ramsor, sånger och konstiga rörelser på gräsmattan. Allt jag stod och tänkte var, tack gode gud (ha ha) att jag faktiskt är med i Svenska Kyrkan och för att jag hade tagit mig ur min pyjamas när de kom.

Jag är säker på att "director" har ett finger med i spelet. Han vet att jag inte är vidare religiös och här är religion extremt viktigt. Han vill vända så många som möjligt emot mig och kyrkan är en stor institution som man bör ha på sin sida.

Tror dock jag lyckades charma kärringarna.

Amen for that.

Matkö

tisdag 15 mars 2011

Inte som hemma

Vi var på konsert för ett tag sen. Helt plötsligt rusar några av killarna upp på scenen. Nej, nej, nej, tänker jag. Det här kommer vi få skit för.



Jag hade fel. Det är tydigen så man gör här när man uppskattar ett uppträde.

måndag 14 mars 2011

Myspys

Jag satt och kollade på film med killarna ikväll. Ambrose och Buddha kryper upp på varsin sida om mig och lutar sina huvud mot mina axlar.
Emma: Myspys
Ambrose: Miispiis means what?
Emma: (Klappar honom på kinden) This is myspys. Sitting together, watching a movie.
Ambrose: (Ger Buddha en lavett) This is miispiis?

Om att bryta ihop och komma igen

I lördags fick jag ett, vad ska vi kalla det, melt-down. Det blev för mycket.  Jag fick frispel och började packa mina väskor för att ta första bästa flyg tillbaka till Sverige. Inte vidare professionellt måhända men oerhört effektivt.
Det var inte ett öga torrt här, varken hos mig eller hos pojkarna. Det var en nödvändig urladdning tror jag. En nystart. En insikt hos dem att det inte bara är en fråga om att ta, ta, ta utan att man måste ge något tillbaka också och att det vi förväntar oss av dem är att de ska gå i skolan.
Har vi sett den sista skolkningen nu? Självklart inte. Men jag hoppas i varje fall att det går åt rätt håll.
I morse vaknade jag kl 8.30 till ett knäpptyst hus. Min första tanke – Alex har glömt att ställa klockan. Jag vaknar nämligen alltid när de stiger upp. Men icke. De hade alla redan gått till skolan. Skillnaden idag var att de hade bestämt sig för att försöka vara extra tysta så att jag skulle få sova vidare.
Gullungar.

söndag 13 mars 2011

Söndagsmiddag

Idag blev det kyckling till middag. Har sagt åt dem att inte leka med maten...
(Blir inte upprörda nu är ni snälla. Kyllingarna behövde inte lida länge. Vi äter bönor sex av sju dagar i veckan, jag lovar.)

lördag 12 mars 2011

Tonårsuppfostran

Idag googlade jag "tonårsuppfostran". Hur sjukt?

Faktum är att dessa grabbar driver oss till vansinne emellanåt. Trotsar och testar gränser. Är tonåringar helt enkelt. Största problemet vi möter, som jag nämnt tidigare, är att vissa skolkar från skolan. Vi vet i tusan hur vi ska få bukt med det.

Google föreslog bl.a.:

- Hota och muta - det är det tonårsuppfostran går ut på.
- Inför aga till tonårsuppfostran!

Tror vi håller oss till alternativ nummer ett.

Har ni, kloka läsare, några tips och idéer? Eller andra frågor för den delen? Har sett ett par frågor i kommentarsfälten som jag ska ta mig tid och svara på snart. Ställ gärna fler så svarar jag på alla i ett svep.

Man tager vad man haver

Buddha dömer fotbollsmatch. Shit, inga röda- och gula kort. What to do?

Har jag kommit fel?

Kommer hem och möts av den här synen. Trådgården full med flickor. Inte en enda pojke i sikte. Vad händer?

Det var visst bara grannflickorna som passade på att komma och leka lite när killarna var på fotbollsplanen. Aldrig sett dem förut men det är ju trevligt att de känner sig välkomna.

fredag 11 mars 2011

Hur man får till en sovmorgon i dårhuset

Man vaknar kl 6 när grabbarna börjar väsnas, trycker in proppar i öronen, rotar fram en hög med kläder ur garderoben, lägger högen över örat tillsammans med en dubbelvikt handduk, drar sen täcket över huvudet, säger so long suckers och låter Alex se till att de alla kommer iväg till skolan.

torsdag 10 mars 2011

Killarnas bakgrund

Hittade lite bilder från när vi precis lärde känna pojkarna. Här är ett par som ger ett litet hum om hur deras liv på gatan såg ut.



Det här är Buddha och Ambrose. Bilden är tagen när vi fortfarande tillhörde "Directors" organisation. Buddha var tillbaka på gatan och råkade gå förbi organisationen samma dag som Ambrose, Ayebare, Ivan, Dan, Francis och Andrew började skolan. Kontrasten var så tydlig. Jag kände dock inte att det var rätt att lägga ut en bild på Buddha i det skicket och valde att dölja hans ansikte. Nu, när jag vet att han är ifrån gatan och har det bra skulle jag kunna göra det men har inte originalet på den här datorn.


Ayebare och Ambrose vid ett av de många "garbage-centers" de brukade hålla till.


Ambrose, Ayebare & Ivan. I den här träkojan sov killarna om nätterna.


Dan, Ayebare, Ambrose och Ivan


Ivan. I tröjärmen gömmer han en flaska lim. Det visste jag inte då men det berättade pojkarna nu när jag satt och kollade igenom bilderna med dem.


Ambrose, Dan & Ayebare. De gick alltid barfota.


I "garbage-centers" som detta letade de mat att äta och scrap (metaller) att sälja.


Killarna visar mig och Therese var de brukade laga mat.