torsdag 30 juni 2011

Snabbis

Internetuppkopplingen i Uganda är inte någon höjdare men den är betydligt bättre än den i de nordvästra trakterna av Skåne. Det är såå trögt. Bättre kan ni Comviq, det är jag säker på.

Ett förtydligande ang. mitt inlägg om barnens namn. Jag skrev att jag ofta väljer att tilltala pojkarna med deras kristna/västerländska namn av lathet. Med det menade jag att det är enklare att kalla på Dan, Ian eller James än Byaruhanga, Kanyesigye eller Kabagambe.

Imorgon åker jag hem från kollot för att återvända på måndag med en ny drös ungar. Det har varit en väldigt härlig vecka, inte illa att kunna sola och bada på arbetstid.

onsdag 29 juni 2011

Ingen vila

Fortfarande på kollo, 25 pojkar och flickor i ett hus. Full rulle med andra ord. Barn är barn, kan jag konstatera, det kvittar om man kommer från Uganda eller Sverige.

- Emma, EMMA, du, du, Emma... Hallå du, Emma.
- "Jag hittar inte min..."
- "Måste man duscha?"
- "Bara fem minuter till"
- "Får vi titta på TV?"
- "Var är min...?"
- "Veeeet du vad han/hon gjorde?"
- "Får vi godis idag?"
- "Glass då?"
- "Snäääääääälla!"

Tröttsamt? Ja, litegrann. Men alldeles, alldeles, underbart!

Enda problemet med de här barnen är att de inte är mina grabbar.

Jag saknar mina små skitungar.

tisdag 28 juni 2011

Vem då?

Ayebare känner ni vid det här laget, och Tugume såklart. Men, känner ni till Byaruhanga? Vet ni vem Kanyesigye och Asiimwe är? Eller Tumuranze, Niwamanya, Kabagambe, Musinguzi, Aijuka eller Agaba?

Inte?

Det är ju våra grabbar. De har alla två tilltalsnamn, ett kristet och ett traditionellt. Jag väljer ofta de kristna och det har absolut inget med religion att göra. Enbart lathet.

måndag 27 juni 2011

Same same but different

Då befinner jag mig än en gång i ett hus, omringad av ungar. Tillbaka i Uganda? Nej (tyvärr). Jag är på sommarkollo.

Egentligen var det inte meningen att jag skulle börja jobba här redan denna veckan men min chef undrade om jag kunde tänka mig att åka tidigare. Himlen var klarblå, 25 grader varmt och där gick jag i jeans och svettades. Om jag ville packa shorts och bikini och åka till Torekov? Såklart!

Skillnad på detta arbete och det i Kabale - de här barnen gråter på kvällen för att de saknar sin mamma och pappa. Våra pojkar har slutat gråta över saknad av föräldrar för längesen (om de ens någonsin gjort det), det tjänar liksom inget till.

Men de har varandra, våra älskade skitungar, och det värmer mitt hjärta.

söndag 26 juni 2011

De vann

Småkillarna vann idag! Det var som tusan. De utklassade andra laget med 4-1 och var såklart otroligt uppspelta. De kräver nu fler matcher då de uppenbart har bevisat att de är ett lag att räkna med. Ha ha. Alex & Andrew har lovat att göra allt de kan för att arrangera matcher åt dem.

Imorgon börjar jag jobba, eller sommarjobba ska jag kanske tillägga. Det blir arbete med ungdomar och det ser jag mycket fram emot. Lite nervöst också men det hör väl till.

Önskar er en god natt.

Hur vi håller kontakten

Vi håller kontakten med Kabale på tre sätt; sms, e-mail och Skype. Minst en gång om dagen får jag uppdateringar från Alex. Det kan vara allt ifrån info om att någon har varit hos tandläkaren till berätta att någon uppfört sig extra väl (eller illa). Igår fick jag ett dokument med killarnas längd och vikt för att föra in i deras journaler. Jag var inte förvånad över att finna att Buddha var tungviktaren i gänget, trots att han bara är sju äpplen hög. Vissa är rejält klena och det oroar mig mer, tror vi så småningom får ta dem alla för en hälsokoll. 

För att citera en av de svenska tjejerna: "De måste skita som elefanter". Jag är beredd att hålla med för aptiten är det ingen som har bekymmer med, de äter enorma portioner.

Igår fick jag också höra att de minsta killarna idag ska spela en alldeles egen fotbollsmatch mot ett annat lag med små pojkar. Det var kul att höra. Vi har haft problem att hitta lag med tio-elvaåringar och det har varit många sura miner från våra småkillar när de inte får spela lika mycket som de stora killarna när det är match. Det har helt enkelt berott på att vi inte vågat låta dem spela. Ivan mot en stor stark sextonåring. Usch nej. Vi har låtit dem hoppa in då och då men nu får de alltså äntligen spela en egen match. Såhär skrev Alex igår om helgens aktiviteter:

"Otherwise we have just ended the weekly meeting and everyone is ok. All the boys are still crazy with fishing, so all of them have agreed to go fishing and we`re just setting off to the river. U know the English Premiership Season ended & now we have to fix in activities to make sure they are busy all the time. Then tomorrow, for the first time, we`re having a football game for the young ones, versing a kids team from Kigongi. Ambrose is the captain for our young ones. I think it`s going to be a very hard game because the kids they are going to verse are a bit more skilled. But the boys are very exited and I am sure they will enjoy. Let me just wish u a nice day and greet for me everyone at home."

Ambrose är alltså lagkapten. Åh, lille plutten.

Heja! Heja! Heja!

lördag 25 juni 2011

Big Boss

Killarna har, som jag berättat tidigare, en (o)vana att kalla mig för Fatty Fatty. Jämfört med pappa är jag dock en lättviktare. Ändå fick han smeknamnet Big Boss. Rättvist?

De tyckte det var himla kul att krama honom och inse att de inte nådde hela vägen runt

Dan, "big boss" och Stuart

Rise and shine

Jag berättade för pojkarna om midsommarfirande, hur vi dansar kring en stång och äter rå fisk med pyttesmå potatisar, ägg, lök som ser ut som gräs och hårt bröd. De var inte särskilt imponerade av den festmåltiden.

Men allra märkligast tyckte de nog var när jag berättade att vi firar årets längsta dag och att solen knappt hinner gå ner innan den går upp igen. De förstod inte. Vadå, är det ljust mitt i natten? Ja, eller fram till sent på kvällen i alla fall. Sen berättade jag att på vintern är det tvärtom. De var helt fascinerade, till och med Alex tyckte det lät helt otroligt. Solen skiner på natten liksom - magi.

I Kabale går solen upp kl sju på morgonen och ner kl sju på kvällen. Varje dag. Året om.

fredag 24 juni 2011

Midsommar

GLAD MIDSOMMAR ALLIHOPA!

Hoppas att en del därute har finare väder än vad vi har härnere i Skåne. 

Hur firar ni? Dans runt midsommarstång och grejer? Själv hade jag höga ambitioner i förmiddags.  Var ute och plockade blommor (t.o.m köpte ett par), skulle göra midsommarkransar. DET var inte min grej kan jag säga. Köksbordet är nu fyllt med blommor och ett sorgligt försök till en krans som jag efter en timme, i vredesmod, kastade i soptunnan.

Ja, vad fasen, jag ska nog kunna roa mig kranslös också.

Önskar er en trevlig kväll!

Det var betydligt svårare än jag trodde.

torsdag 23 juni 2011

Manchester United vs. Arsenal - juniorversionen

Har de tittat liite för mycket på fotboll kanske?



Hemma igen

Då var jag tillbaka i Sverige igen. Resten av familjen är fortfarande kvar i solen. Inser att det här är första gången på snart ett halvår jag har en kväll då jag är alldeles ensam hemma. Har inte haft det sen vi flyttade till huset i Kabale och inte sen jag kom hem heller. Märklig känsla.

Väldigt lugnt och skönt. Tyst.

Alldeles för tyst.

Jag tror bestämt att jag gått och blivit sällskapssjuk.

onsdag 22 juni 2011

Adios Espana

Sista kvällen i Spanien har bestått utav packning, kvällsdopp och en middag innehållande aioli, tzatziki och vitlöksbröd. Tycker synd om stackaren som får sätet bredvid mig på planet imorgon.

Nu sitter jag och skriver vykort till killarna som jag ska skicka med en liten present jag köpt till dem. Får se hur många månader det tar att nå Uganda. Första gången jag var där skickade mina föräldrar ett paket till min födelsedag som är i början av mars, jag fick det i mitten av maj. Jaja, den som väntar på något gott...

Moses är på bättringsvägen. Han fick sig en rejäl smäll men kommer förhoppningsvis bli helt återställd. Det är ju det där med den ugandiske sjukvården, vad vet man liksom. Vi kan inte göra mycket mer än att lita på vad läkarna säger. Moses har jag nog aldrig pratat om här på bloggen förresten. Han är den som hjälpte mig när vi flyttade barnen från den andra organisationen, som rådde mig att göra en anmälan hos myndigheter, ordnade med rättshjälp och så vidare. Han arbetar för ett annat projekt också tillsammans med ett par tjejer från Australien men han är deltid hos oss, eller är hos oss när det behövs helt enkelt. Han sköter det administrativa, kontakter med myndigheter och så vidare. En klippa är han och jag är så glad att han mår bättre.


Redo för sista doppet. Det såg kallare ut än vad det var.


Present till killarna. Vi är ju ändå i närheten av fotbollens huvudstad - Barcelona!


Skickar med ett vykort till mina små skitungar


Ord som får mitt hjärta att stanna

"There has been an accident"

Alex ringde och sa precis så. Neeeeej, hann jag tänka innan han skyndade att säga att det  inte var någon av pojkarna som råkat illa ut. Jag kunde andas igen.

Han berättade att det är vår medarbetare, Moses, som blivit påkörd av en motorcykel när han var i stan, att han slagits medvetslös och att han nu var på sjukhus. Vad hemskt.

Alla tankar till honom idag.

tisdag 21 juni 2011

Glasögonormar

Såhär kul kan man ha med ett par glasögon och en kamera.

Aje

Ambrose


Ian

Buddha

Vet i tusan vad man ska kalla den där.

söndag 19 juni 2011

Är det så gemytlig stämning som det verkar?

Fick en väldigt intressant kommentar på förra inlägget.
"Jag arbetar på ett boende för flyktingbarn i södra dalarna och följer bloggen nästan varje dag. Att läsa den ger mig verkligen perspektiv på tillvaron och speciellt på mitt eget jobb. Så lika och ändå himmelsvid skillnad!Vårt jobb är otroligt tufft med många konflikter, både mellan oss och killarna och mellan killarna själva. Vad de har med sig i sina ryggsäckar får man bara undantagsvis en glimt av.Det handlar om förtroende och det tar tid för dem att lita på oss helt och fullt. Min undran är om det är så gemytlig stämning som det verkar hos er? Håller pojkarna sams? Ingen mobbing dem emellan? "
Vilka bra frågor.  Jag ska försöka besvara dem.
Jag kan tänka mig att arbete med flyktingbarn har vissa likheter med vårt arbete. Det är som du säger, otroligt tuff emellanåt, och i många lägen är det svårt att förstå sig på pojkarna, man vet inte alltid vad de har med sig i sina ryggsäckar. Jag kommer direkt att tänka på den senaste tidens problem vi har haft med ”strulpellen” som vägrat gå till skolan och gett den ena ursäkten efter den andra eller helt enkelt hållit tyst. Om han inte själv kan berätta för oss vad det är som tynger honom, kan vi bara spekulera kring orsakerna  och det ger säkerligen inte en korrekt bild av verkligheten.  Det gäller, som sagt, att istället försöka bygga upp ett förtroende  och få honom att öppna upp sig.  Något som är lättare sagt än gjort.
Haha, på frågan om det är så gemytlig stämning som det verkar hos er, svarar jag; LÅNGT IFRÅN ALLTID.
Jag försöker ge en nyanserad bild av hur verkligheten ser ut på bloggen, men majoriteten av inläggen blir små roliga anekdoter eller liknande. De problem jag tar upp är de stora som vi möter, såsom att någon t.ex. vägrar skolan en längre tid, att de blir slagna i skolan och att director försöker sabotera. Sådana problem där jag känner att vi inte riktigt vet hur vi hantera och där era goda råd är en stor hjälp. Jag skriver också om dem för att ni ska förstå vilka problem vi möter och för att folk som skänker pengar till oss ska få en riktig bild av vårt arbete.
Givetvis präglas vardagen i huset av smågnabb pojkarna emellan. De retas och bråkar med varandra. Nästan dagligen är det någon som blir ledsen för att någon annan har varit dum. Efter att ha jobbat med barn hemma (och har varit ett själv) kan jag säga att de inte beter sig annorlunda från vad barn gör i Sverige.
Så har det inte varit hela tiden. Det har skett stora förbättringar sen vi först kom till huset. I början låg de i högar ute på gräsmattan och slogs i princip varje dag. De bet varandra blodiga. Hotade varandra med knivar och rakblad. Jag vet inte hur många knivblad vi hittade ute i trädgården första månaden. De använde ett extremt fult språk, som jag lyckligtvis inte förstod, men som jag fått berättat för mig. Allt det har succesivt förändrats. Det blir färre och färre fall för varje månad, peppar peppar.
Jag vill tro att förändringen har att göra med vår absoluta nolltolerans mot våld. Vi skulle aldrig få för oss att slå barnen och sakta men säkert har de nog börjat inse att det finns andra sätt att lösa konflikter på. Vi pratar, pratar, pratar med dem, varje gång de beter sig illa så pratar vi om det och även om de inte inser det själva, och ofta tycker jag är jobbig som vill snacka hela tiden, så tror jag mycket av det vi sagt (och demonstrerat) har sjunkit in. De har alla blivit mer harmoniska med tiden (med undantag för strulisen häromveckan) och jag tror att det beror på att de känner sig trygga. De behöver inte vara på sin vakt hela tiden och vara rädda för att få stryk. Det värsta som kan hända när de beter sig illa är att de får sitta och lyssna på mig eller någon av de andra ”predika” ett tag, eller att de blir nekad någon aktivitet eller liknande. Aldrig fysisk bestraffning. Det, tror jag, har fått killarna att bli mindre aggressiva själva. Jag VET inte om det är så, men jag tror det.
Mobbing, är tyvärr något som förekommer i huset och som vi försöker att få bort. Det handlar mest om öknamn som vissa av killarna gillar att kalla en av minstingarna. De påstår att de inte menar något illa men lilleman tycker inte om det och vi försöka hela tiden förklara för dem att det inte är okej att kalla honom sådana saker. Ännu är problemet tyvärr inte helt ur världen. De vågar inte säga dumheter när en vuxen är i närheten men ofta kommer lillen och berättar att de fortfarande kallar honom öknamn som han inte uppskattar. Vi försöker attackera problemet från två håll. Dels prata med ”mobbarna” om hur deras beteende påverkar den här lille pojken och försöka få dem att sluta. Vi vet att de egentligen tycker väldigt bra om honom men han har liksom blivit gruppens hackkyckling, och det är inte bra. Vi försöker även visa lilleman att vi ser honom, att vi är medvetna om vad som pågår och att vi gör allt vi kan för att försöka få bukt med det. Vi pratar även med honom om namnen han kallas och hur han känner när de säger sådana saker till honom. Vi berättar om och om igen vilken fin kille han är och att det ibland finns rötägg som säger dumma saker utan att förstå att någon annan blir ledsen. Det är svårt det där eftersom vi inte kan bevaka dem dygnet runt, vi gör så gott vi kan. Viktigt tror jag i alla fall i sammanhanget är att vi tar tydligt avstånd från sådant beteende och reagerar. Att vi visar den lille killen att vi är på hans sida och kommer stötta honom till problemet är ur världen.
Jag tror det var alles för den här gången. Det jag vill ha sagt är att det långt ifrån alltid är gemytligt i vårt hus. Det bor 13 barn där och de beter sig som barn gör mest. Det sker dock förbättringar hela tiden och vi tänker fortsätta jobba på att få dem till att bli ödmjuka och ansvarsfulla människor. En process som kommer att ta tid. En sak är i alla fall säker. Oavsett hur mycket de här killarna gnabbar sinsemellan så hyser de väldigt varma känslor för varandra. Det märks, inte minst, när någon utifrån bråkar med någon av dem. Då jäklar ställer de upp för varandra som bröder - en för alla, alla för en.

Ofta är det ganska gemytligt. Som här, när det käkas lunch på verandan.

lördag 18 juni 2011

Dans senaste

Dan the mechanics senaste projekt: Han har installerat belysning i hönshuset. Var får han allt ifrån?

Kanske var det just det Agda saknade.



OBS! Hönan på bilden har inget med texten att göra.

fredag 17 juni 2011

Sjukvård i Uganda

Jag har fått veta att Ayebare och Ambroses pappa återigen är inlagd på sjukhus. Bröderna var och hälsade på honom i veckan. Efter många turer beslutade läkaren sig för att göra en "body-scan" på honom, jag är inte säker på om det motsvarar vår röntgen eller om det är en datortomografi. Hursomhelst. Man upptäckte "allvarliga förändringar på hans lungor". Exakt vad det innebär vet jag inte men mina tankar går genast till cancer, vilket påminner mig om en artikel jag läste när jag var i Uganda. Visste ni att det bara finns en enda klinik som behandlar cancer i hela Uganda? EN. Landet har dryga 30 miljoner invånare. Kan tänka mig att den där kliniken inte är gratis heller.

Nu vet jag som sagt inte med säkerhet hur pappans diagnos ser ut men jag är ganska säker på att framtidsutsikterna inte är jätteljusa.

Fy fasen för att vara sjuk i Uganda.

Vi har det bra i Sverige. Bättre än vi vill inse.

Hotta brudar

I våras var Zandras mamma och hälsade på. Hon hade lite kläder med sig som en vännina till henne skänkt till oss. Det hade blivit ett litet missförstånd, när vi öppnade drog vi upp en klänning efter en annan. Om pojkarna blev besvikna? Vad tror ni?

Tugume

Dan kommer bli skådis om han inte blir mekaniker, var så säkra.

Ayleen

Super models

Ena riktiga divor




Fina flickor



Vi har behållt ett par av klänningarna för utklädnad. Resten har vissa av pojkarna fått ge till sina systrar. 



torsdag 16 juni 2011

Kurragömma - with a twist

Jag gick igenom mina filmklipp från Uganda. Hittade bland annat den här. Jag, Aje, Andrew och Brian kör lite kurragömma, eller nåt åt det hållet.

Brian avslöjar sitt gömställe genom...





---att lägga av en brakare.

(Ni kan väl inte undgå att se vilken jäkla röra det är förresten. Vad kan jag säga, 13 vildingar under ett och samma tak. Ibland ser det ut som kriget.)



onsdag 15 juni 2011

Svar till Hanna

En läsare som heter Hanna ställde lite frågor som jag lovade att svara på. Hoppas svaren är ok. Om någon annan undrar över något är det bara att skriva en kommentar eller skicka ett mail till skitungarna2011@hotmail.com eller emma.kock.039@student.lu.se .

Jag är lite nyfiken på hur du hamnade i Uganda, kan du inte berätta lite om det?
Killarna en av de första dagarna på andra organisationen.
Jag läser till socionom på Socialhögskolan i Lund och en termins praktik är del av det programmet. Ganska tidigt under min utbildning var jag säker på att jag ville göra min praktik utomlands och Afrika var den kontinent som lockade mest. Min klasskompis Therese var också sugen på att åka till Afrika. Vi var på ett informationsmöte på skolan angående just utlandspraktik och där fick vi veta att de endast hade ett par säkra platser i Afrika, som man då var tvungen att söka till. Alternativet var att hitta en egen praktikplats. Vi bestämde oss för att leta platser på egen hand och började skicka ut personliga brev till en massa organisationer runtom i Afrika. En som nappade var en kvinnorättsorganisation i Kabale, Uganda. Vi åkte dit i januari 2010. Kvinnan som drev den organisationen, visste att hon inte skulle ha tillräckligt med arbete åt oss så hon ordnade så att vi även skulle få vara på en organisation som arbetade med barn, bl.a. gatubarn. Jag kände ganska omgående att jag inte fick ut något av att vara på kvinnoorganisationen.Inte för att det inte är ett intressant ämne utan för att det utfördes väldigt lite praktiskt arbete där. Det var en relativt nystartad organisation som ännu inte hade särskilt många klienter. Och istället för att kanske hitta klienter satt vi på kontoret och rullade tummarna eller så var vi  ute och besökte vänner till vår handledare. På barnorganisationen var det däremot full rulle. Det hände något hela tiden. Organisationen hade, när vi kom, inga barn som bodde där utan endast barn som kom och deltog i aktiviteter. Chefen för organisationen, han vi kallar ”director” i bloggen, var en extremt passionerad man som verkligen tycktes brinna för utsatta barn. Han tog med oss ut på fältet nästan varje dag vilket vi lärde oss jättemycket utav.  Det var där vi så småningom kom att träffa våra små skitungar. Vi arbetade tillsammans för att få pojkarna att lämna gatulivet och istället komma och på på organisationen. Jag och Therese kände så himla mycket för dessa grabbar och började därför samla in pengar från släkt och vänner för att kunna göra det möjligt för dem att börja skolan. Det fanns inget tvivel hos mig angående den andra organisationen, jag var övertygad om att de var i goda händer och därför kände jag mig lugn när vi åkte hem. Jag ansåg ”director” vara en väldigt god vän och jag litade på honom. Det var väldigt naivt. Han visade sig vara en psykopat som verkar njuta av den makt han har över oskyldiga barn. Samtidigt var han en expert på att dölja det. Som tur är kände pojkarna ett så stort förtroende för mig att de vågade berätta, när jag återvände till Kabale i höstas,  vad som egentligen försigick bakom stängda dörrar på organisationen. Läs mitt allra första blogginlägg så får ni en klarare bild av den terror han utsatte barnen för. Det var därför vi bestämde oss för att starta en egen organisation.

Hur upplevde du första tiden?
Första bilden jag tog på Kabale
Första tiden i Uganda var omtumlande. Första intrycket när vi landade var: ”åh vad vackert”. Början var ingen lätt tid, vi var i en helt ny värld. Allt var annorlunda. Jag kände mig vilsen. Rädd. Vi hade en väldigt överbeskyddande handledare som i princip tyckte att vi skulle hålla oss vid hennes sida hela tiden. Överallt lurade det faror. Om vi gick ensamma skulle någon råna eller våldta oss. Om vi åt på restaurang istället för hemma hos henne skulle vi bli magsjuka. Var vi ute efter det blivit mörkt kunde vi vara säkra på att bli myggbitna, få malaria och trilla ihop och dö. Jag kommer ihåg hur jag och Therese satt på vårt rum en av de första kvällarna och grät. Vi grät så tårarna sprutade. Vi hade sån hemlängtan att det gjorde fysiskt ont och kunde inte förstå hur vi skulle stå ut i fyra månader. Det blev bättre som tur var. Vi tuffade till oss och lärde oss att säga ifrån. Vi använde vårt sunda förnuft och började lära känna det riktiga Kabale och Uganda. Det är jag sååå himla glad för idag. Tänk om jag hade packat mina väskor och åkt hem.

Vilka var de största kulturkrockarna?

 Hmm, många kulturkrockar såklart men de som har varit mest påtagliga är nog att barn inte har något egenvärde. Man ser dem inte som individer. Extremt ovanligt att man i Uganda tar sig tid till att lyssna på barn. Det är käppen som gäller. En annan stor kulturkrock är att passa tider. African time är ett uttryck jag har kommit att känna alltför väl. Hakuna matata liksom, man kommer när man kommer. Något som driver mig till vansinne många gånger. Jag har infört mzungo time. Säger jag att jag vill ha ett möte kl nio så menar jag kl nio, inte tjugo över, kl tio eller vid lunch. Fler kulturkrockar, ja det är väl kvinnosynen då, det är mannen som bestämmer. Jag har fördel av att vara vit, det ger en viss status. Men inte lika mycket som att vara vit man. Därför jag bad pappa ringa och prata med rektorn häromdagen. Hade jag kanske gjort i Sverige också iofs men det är extra tydligt i Uganda att män har betydligt mer att säga till om än kvinnor.


Över hur lång tid sträcker sig projektet?
Projektet sträcker sig tills vidare. Har inte satt något slutdatum utan fortsätter så länge det fungerar. Målet är att se till så att de grabbar vi har nu får gå färdigt skolan och att vi är försäkrade om att de har en stabil grund att stå på när de blir vuxna. Jag hoppas såklart på att vi kommer fortsätta länge, länge. Och kunna hjälpa fler barn. Kanske ett hem för flickor också i framtiden. Vem vet. Allt handlar om resurser.

Kommer det nya pojkar och hur länge får de bo hos er?
Eftersom det är väldigt spridda åldrar på killarna tänker jag att när de äldre är redo att klara sig på egen hand eller när någon har möjlighet att återvända till sina familjer så kommer vi att ta in nya pojkar. Jag tycker att antalet pojkar i huset är lagom och jag vill försöka hålla dem kring en 12-13 stycken. Jag vill att de ska känna att är ett hem och inte en institution de bor på. Jag skulle hellre starta ett liknande hus med nya barn istället för att ta in fler till det vi redan har. De här barnen är trasiga, som jag sagt tidigare, och behöver enormt mycket stöd. Att ha dem i en relativt liten grupp gör att vi kan ge dem det stöd de behöver (vi försöker i all fall). Kvalitet framför kvantitet som mina lärare i skolan brukade säga.  Jag har hellre en liten grupp och ser till att kvaliteten på den hjälp vi erbjuder är på hög än att ta in en hel drös med ungar och sen inse att vi inte kan hantera det. Det är väldigt enkelt att få tag på gatubarn i Kabale, tyvärr. Desto svårare är det att rehabilitera dem, det är verkligen inte så enkelt som att erbjuda dem mat och tak över huvudet. De är ärrade av sina liv på gatan och det tar lång, lång tid att få dem att bryta de tankebanor som gällde på gatan. Det är svårt att tro men i vissa lägen känner de för att gå tillbaka till gatan. Friheten. Drogerna. Vännerna. Men, som jag ser det så är det vårt jobb att agera förälder, när deras egna inte finns till eller har möjlighet att ingripa, och se till att hålla dem därifrån. Barn ska inte leva på gatan. Så enkelt är det.

Hela gänget nästan  ( Francis är inte med tyvärr)





Lata dagar

OJ! Vad kul med så många kommentarer. Jag ber om ursäkt att det dröjt med att ändra den där inställningen, jag visste inte att det var så krångligt att kommentera. Såg att någon ställde lite frågor, jag lovar att ta mig tid imorgon och svara på dem.

Idag har jag inte gjort ett skit. Faktiskt. Jag har haft poolen ensam stora delar av dagen när resten av familjen varit på stranden. Vi har lyxen att ha en pool nästan helt för oss själva då vi bor i en lägenhet på ett ställe där det mest bor semesterfirande spanjorer och det är inte riktigt säsong för dem ännu så det är väldigt lugnt och skönt här om dagarna.

Jag har legat och jäst hela dagen. Tagit mig ett dopp när det blivit för varmt. Ibland har man det riktigt bra alltså. Fick under dagen uppdateringar från Kabale, alla pojkar är i skolan. Inga problem. Då slappnar jag av.

Jubileum idag förresten, pappa fyller 55 år och samtidigt firar han och mamma 25-årig bröllopsdag. Hurra! De är ute och svirar ikväll. Jag och min syster Hanna håller ställningarna här hemma istället.

Sämre kan man ha det

måndag 13 juni 2011

Va fan säger du?

Jag berättade i ett inlägg häromdagen om hur jag och Stuart brukar tramsa oss. Såhär kan det låta.




Vi säger alltså: "Hej min lille påg", "Va fan säger du?" och "Hej min lilla tös".





Det funkade

Strulpellen gick till skolan i morse! Alex tog honom med till rektorn där de redde ut allt.

Hoppas, hoppas, hoppas att han håller sig där nu. I skolan alltså.

Announcement

Jag satt och försökte ge svar på kommentarer men det ville sig inte. Man skulle logga in och grejer, jag fick inte rätt på det. Hittade en inställning som jag nu har ändrat så nu kan alla kommentera. Man behöver inte logga in. Vet inte om det är av något intresse men nu vet ni det i alla fall.

söndag 12 juni 2011

Vad jag saknar

Idag har jag haft en underbart lugn och härlig dag med en bok i solen. Jag har fått höra att grabbarna skulle på utflykt i eftermiddag till en stor farm i närheten av Kabale där det tydligen finns åsnor. De har aldrig sett en åsna i hela sitt liv så de var väldigt exalterade. Alex har lovat att ta bilder. Han har tagit bilder tidigare också men har lite problem med att få in dem på sin dator. Jag hade ju såklart lyckats få med mig kabeln till Sverige och han kan inte sätta minneskortet direkt i sin dator. Han jagar efter en ny kabel, så fort han hittar en och skickar bilder till mig lovar jag att lägga in här på bloggen.

När jag har legat och slappat i min solstol och livet är så skönt som det kan bli kan jag inte hjälpa att fundera på Uganda och mina skitungar. En av dem har ju gett oss mycket huvudvärk den senaste veckan men herregud vad mycket jag tycker om dem allihopa och som jag saknar dem och Kabale.

Något av det bästa jag vet där är att spendera en ledig eftermiddag på fotbollsplanen, titta på grabbarna när de spelar fotboll och samtidigt sitta och snacka  med Alex och Andrew.

En av de sista dagarna innan jag skulle åka hem passade jag på att ta lite bilder på vår gata och vår fotbollsplan. Om tre månader är jag där igen. Jag längtar. (men jag har det ganska gött nu också måste jag erkänna)




Vår fotbollsplan

Mina små vänner som brukar komma och hålla mig sällskap när de stora grabbarna lirar.

Brian slår en hörna

På väg hem

Vår gata

Där skymtar vårt hus.

Läget just nu

Nu har jag lite bättre tid att skriva.
Angående vår lille pojke som har vägrat skolan var- varannan dag de senaste veckorna och hur vi har hanterat situationen.  Jag berättade ju i fredags att min pappa hade pratat med rektorn som gick med på att ge pojken en andra chans, utan att slå honom. Villkoret var att han kom tillbaka och bad om ursäkt. Pojken vägrade.
Vi kände hur situationen blev ohållbar, de andra pojkarna började såklart klaga och prata om särbehandling för vissa och det var allmänt kaos i huset. Så kan vi inte ha det.
I fredags beslutade vi oss för att ta i med hårdhandskarna och göra ett sista försök att få pojken på bättre tankar. Det sista jag vill är att kasta ut någon från huset men vi kan inte tolerera vilket beteende som helst. Att få veta att pojken setts prata med ”director” vid flera tillfällen gjorde inte saken bättre. Vi kände att det fick vara sluttramsat och att vi inte kunde hålla på att dalta med honom längre.
När övriga barn var i skolan i fredags åkte Alex för att leta reda på pojkens närmaste släkting. När släktingen kom visade pojken inget som helst intresse henne, han vägrade hälsa och valde att gå och sätta sig avskilt från de övriga.
Då kallade vi in Peace, som är den kurator som hade workshop med killarna under lovet. Hon satte sig och pratade med pojken som turligt nog lät henne prata.
Anledningen till att vi bjöd in släktingen, så som det lades fram då, var för att ha ett möte där det gjordes klart att pojken inte längre kunde vara en del av projektet då han gång på gång brutit mot reglerna genom att vägra gå till skolan eller att skolka.  Mina kollegor på plats hade skrivit ut dokument för släktingen att signera och de låtsades att det efter släktingen signerat, bara var en fråga om att ta papperna till the probation officer och sen skulle pojken inte längre vara under vårt ansvar. Egentligen var det ju inte alls därför vi kallat till möte, vi ville ju såklart ”skrämma” pojken och visa att nu menade vi verkligen allvar och att han var på väg att förstöra sina chanser.
Det verkar ha fungerat. Släktingen var inte informerad om att papperna var fejk och när hon hörde att pojken riskerade att bli utkastad, bröt hon ihop. Varpå även pojken började gråta. Kuratorn satt bredvid och tröstade honom och försökte få honom att förstå hur mycket vi bryr oss om honom men också förklara varför vi inte kan acceptera att man beter sig hursomhelst. Äntligen verkade polletten trilla ner hos honom och han lovade att han skulle bättra sig. Han ställde sig upp och bad om förlåtelse, från släktingen och från personalen. Senare på kvällen samlade de även alla barnen till ett stormöte , även där ställde han sig upp och beklagade sitt beteende den senaste tiden och lovade att han skulle bättra sig. De andra pojkarna förlät honom. Han försäkrade alla om att han skulle gå till skolan på måndag utan att ställa till besvär.
Nu är det ju bara söndag och jag vågar inte ropa hej ännu. Jag hoppas att han var uppriktig och håller sitt löfte, men man kan aldrig veta. Alex har i alla fall kommit överens med honom att han ska följa med honom till rektorn imorgon bitti och reda ut allt. Jag håller tummarna för att det fungerar.
Vi får se hur det går.

lördag 11 juni 2011

Helt plötsligt hamnade jag i Spanien...

Kort uppdatering. Sitter för just nu på ett stökigt Mcdonalds i Spanien. Det hade jag verkligen inte räknat med. Jag hittade en billig resa och åkte med mina föräldrar och syster som redan hade planerat en semester hit. Skönt med lite sol och bad innan allvaret drar igång efter midsommar, då jag ska börja jobba.

Ni har nog förstått att jag bor hos mina föräldrar för tillfället. Det är för att spara pengar under sommaren så att jag ska kunna försörja mig i Uganda under hösten.

Jag är väldigt glad att jag kan berätta att det skett stora förbättringar hos "strulpellen". En gemensam insats mellan personal i Kabale, vi här hemma och pojkens släktingar gjorde att han tillsynes har kommit på bättre tankar. Lovar att berätta mer imorgon.

Så, allt är frid och fröjd i huset (jut nu, peppar peppar).

Härligt!

Tror  förresten att ni kan föreställa er vilket jäkla liv det blev igår när jag berättade för grabbarna att jag skulle flyga till Barcelona. Oj, oj, oj. Jag har lovat att hälsa Messi från dem om jag lyckas hitta honom.

fredag 10 juni 2011

Gårdagens

Det bästa igår var när pojkarna fick byra några ord med min pappa.

Pojkarna: Papa, how many kilograms do you have?

Pappa: More than one hundred.

Pojkarna: (Gapskriker) YAAAA MAAAA WEEEEE! HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Finkänslighet är verkligen ett karaktärsdrag hos våra killar.

Samtal med rektorn

Ledsen att jag inte uppdaterade igår, vi hade fullt upp med att försöka reda ut situationen med "strulpellen".

Det går... sådär.

Pappa skypade med rektorn och fick honom att lova att pojken inte ska bli bestraffad utan få en andra chans att visa att han vill studera. Åh, vilken lättnad. Till pojken säger att han fortfarande inte tänker gå och drar upp cirka 700 andra ursäkter.

Det blir mer och mer tydligt att "director" ligger bakom. Det är trist. Det är väldigt trist. Vi jobbar fortfarande på att försöka luska ut vad det är som gör att han vägrar skolan men jag är ganska säker på hur det ligger till. Frågan är vad man gör då. Vi har sagt att vi ägnar helgen åt att försöka nå honom, sker ingen förändring i hans attityd måste vi överväga huruvida vi kan behålla honom i huset. Hans beteende orsakar kaos i huset då de andra pojkarna självklart börjar ifrågasätta varför just den pojken "får" vara hemma från skolan och de har nu börjat säga att de minsann också ska vägra. Suck. Ibland är det här inget kul.

Har ni några några goda råd på hur vi ska hantera situationen? Att kasta ut pojken är det absolut sista vi villl men snart ser vi ingen annan utväg. Det är inte värt att låta honom sabotera för de andra pojkarna och hela projektet. Är jag helt ute och cyklar här?

Här är förresten min pappa när han samtalar med rektorn. Väldigt proper iförd skjorta...



...och badbrallor.


onsdag 8 juni 2011

Inte bara trubbel...

Det positiva idag är i alla fall att jag har fått prata med alla mina små skitungar och de var vid väldigt gott mod. De gick runt med datorn i trädgården och visade mig de små kycklingarna som kläcktes precis när jag skulle åka hem.

Buddha sjöng en visa för mig och Tugume slog volter (som vanligt).

Alex (den yngre) hälsade att han var glad men inte till hundraprocent eftersom jag inte var där. Åh, de vet vilka knappar de ska trycka på.

Imorgon har de lovdag. Det är nog bra för då får Alex och Andrew lite tid på sig att prata med pojken som vägrar skolan och även prata med rektorn och se om de kan få honom på bättre tankar. Tänk vad bra det vore om vår "skolkare" kunde få komma till rektorn och be om ursäkt och rektorn rätt och slätt kunde säga att han förlåter honom.

Drömma kan man ju.

Bestraffning

"Bråkstaken" som jag berättade om förra veckan, ställer tyvärr fortfarande till en del bekymmer i huset. I förrgår vägrade han gå att gå till skolan, skyllde på att han var sjuk så Alex tog honom till doktorn. Igår gick han till skolan på morgonen men försvann på tio-rasten. Alex och Andrew hittade honom på en fotbollsplan i stan.

Tro inte att han har varit ångerfull för sitt beteende. Nejdå. Tvärtom. Riktigt tuff har han varit och lagt på en väldigt taskig attityd. De andra grabbarna har börjat blir riktigt irriterade på honom och sagt att vi bör slänga ut honom. Det hörde såklart den här pojken och sa då att om vi inte vill ha honom där så kan han mycket väl flytta och gå tillbaka till gatulivet.

Phuh! Alltså, lille strulpellen påminner så mycket om mig själv som tonåring. Skolan känns störtomöjlig ibland och föräldrar som tjatar är ju pest. BARA LÅT MIG VA!

Mina föräldrar lät mig inte vara. Och vi kommer inte låta lilleman vara.

Idag pratade jag med honom på Skype. Äntligen öppnade han upp sig lite och delgav åtminstone lite av sina tankar. Han berättade att han nu var rädd för att gå tillbaka till skolan för att lärarna, rektorn och de andra eleverna kommer att trakassera honom. Rektorn och troligen också lärararna kommer också att slå honom för att statuera ett exempel och avskräcka andra för att göra samma sak.

Det jag vet är att om rektorn istället hade satt sig i lugn och ro och pratat med honom hade allt löst sig.
Nu måste vi hitta vägar att tvinga honom till skolan och "ta sitt straff". Tvinga iväg stackaren och veta att han ska få stryk, samtidigt som vi jämt och ständigt pratar om hur illa vi tycker om våld. Hyckleri.

Jag är så arg på denna rektorn. Eller, jag är arg på hela det ugandiska skolsystemet.
Probation officern skulle ju granska skolan men förändring är inget som sker från en dag till en annan.

Rektorn kommer att ge vår kille två alternativ. Antingen ska han lägga sig ner och blir slagen, eller så får han gå men då blir han avstängd. Jag är rädd att han kommer att gå. Och jag kan inte klandra honom.

Vi ska såklart göra allt vi kan för att prata med rektorn och be honom låta pojken komma undan med en varning.

Vi accepterar inte på något sätt den här pojkens beteende, MEN självklart tror vi att det finns bättre sätt att få honom tillbaka till skolan än att slå honom. Ni hör ju själva hur sjukt det låter. Vi tror på många samtal och mycket tålamod. Jag vill att pojkarna ska känna att huset de bor i är deras hem och man blir inte utslängd ifrån ett hem för att man skolkar från skolan. Åtminstone inte efter 3-4 incidenter i alla fall.

Det är väldigt synd att skolan arbetar emot istället för med oss.



Har visat den här bilden förr men gör det igen. Skylt utanför rektorns kontor.


tisdag 7 juni 2011

Svenska kändisar

Grabbarna känner till tre svenska kändisar.

1) Dolph Lundgren (efter att ha tittat på alldeles för många actionfilmer från åttiotalet)
2) Statsminister Fredrik Reinfeldt (De vill ju såklart veta vem vår president är)
3) KUNG ZLATAN!  (åtminstone idag)

Hoppsan, där gjorde han just sitt tredje mål för kvällen. Synd att killarna inte kan se.

EM-kval

Ikväll spelar ju Sverige EM-kval, det påminner mig om en gång i Uganda när vi skulle titta på fotboll.
Jag visste att Sverige spelade landskamp och råkade sitta på ett café som drivs av ett par indier som har TV med alla möjliga kanaler. För skojs skull frågade jag om de inte visade Sverige på kvällen.

Jomenvisst gör vi det, sa dem.

Noo waay, sa jag.

De bläddrade bland kanalerna och mycket riktigt stod Sveriges match med.

Jag var väldigt exalterad och tänkte så himla kul det skulle bli att ta med pojkarna och titta på svenska landsslaget, spelandes i Sverige dessutom.

Hela gänget traskade iväg på kvällen. Lille Ivan iklädd sin Sverige-tröja som han köpte på marknaden en gång. Fick vi se någon match tror ni? Nopp. Den där indiern hade tittat fel och kanalen han hade bläddrat fram fanns inte med i hans abonnemang.

Vilken besvikelse.




måndag 6 juni 2011

Nationaldag

Svenska nationaldagen har firats i ett soligt Köpenhamn med mina vänner Michaela, My, Lina och Anna. Vi turistade ordentligt kan ni tro... strosade på Ströget, shoppade, käkade lunch i Nyhavn, tog en tur med sightseeingbåt (vi och tjugo pensionärer) och åt glass i solen på Rådhusplatsen. Underbar sommardag!

Pojkarna har inte firat överhuvudtaget, vad jag vet.

Det jag vet är att Alex idag har varit och besökt Francis i hans skola och haft ett samtal med rektorn där. Rektorn lovordade Francis, sa att allt flöt på jättebra och att han är en väldigt flitig elev. Det var kul att höra.

Här är lite bilder från min dag.



My och Lina

Nyhavn när det är som bäst

Lina relaxar på båten

Det var kul att se Köpenhamn från ett annat perspektiv


Vi gick och vi gick och vi gick


söndag 5 juni 2011

TV tablå

På SVT går det nu ett program som heter "Sjukdomar jag fick på utlandssemestern".  De berättar om personer som fått underliga tropiska sjukdomar på sina utlandsresor.

Jag känner mig träffad. Känner att jag inte vill titta vidare, smått hypokondrisk som jag är.

Tror jag säger god natt istället.

Sov gott!

Tugume - gummimannen

Vår Tugume är ett riktigt energiknippe. Han sitter sällan stilla. Det här är en av hans favoritsysselsättningar.


Helgen

Att få rapporter från Kabale att allt rullar på och att pojkarna sköter sig är så otroligt skönt. I helgen har de varit och fiskat, grillat, tittat på fotboll på TV när Ugandas landslag spelade, spelat match själva och fått besök av min vän Shallon (som jag har bett droppa in då och då för att se till så att allt är sin ordning).

Enda problemet som jag ser är att jag inte får vara med. Det svider.

Men det går ingen större nöd på mig hemma, igår visade jag mina vänner "Stamina-dansen" och de var inte sena på att haka på.

Grabbarna var väligt glada när Alex berättade för dem att vi nu dansar Stamina även i Sverige.

lördag 4 juni 2011

50-års fest!

Igår var vi på 50-års fest hos en vän till familjen. Det var en härlig blandning människor, mina föräldrars vänner och deras barn som nu är vuxna och väldigt goda vänner till mig.

Jag kan konstatera att 50-åriga svenskar inte dansar lika bra som ugandiska småpojkar.  Men, glädjen är minst lika stor!

Fina Caroline, som jag känt i precis hela mitt liv, berättade att hon följer bloggen och utbringade en skål för Buddha (och de övriga grabbarna).


Caroline och mamma agerar toastmasters


Det var trångt på dansgolvet

fredag 3 juni 2011

Skitungarnas stamina

En av de populäraste låtarna i Uganda under min tid där, var Stamina med Eddy Kenzo.

Låten blev väldigt populär, säkert mycket på grund av dem karaktäristiska stamina-dansen.

Här ser ni originalet, men först våra små kopior.








Skype

Idag har pojkarna varit lediga från skolan så vi passade på att skypa lite. Perfekt sätt att hålla kontakten.

Vi hade bland annat en rundvandring i mamma och pappas hus. Jag visade hur vi köper kyckling, d.v.s. fryst i en plastpåse. Det tyckte grabbarna var hysteriskt kul.

Jag och Stuart hade snackade lite:

Emma: Hej min lille påg

Stuart: Hej mi lill taaas (hej min lilla tös)

Liten grej vi höll på med när jag var i Kabale. Han vet att jag inte är någon "liten tös" men vi tycker det är kul att tramsa.

Pappa och Buddha drog båda på sig sina barca-tröjor och sjöng segervisor.


Fotbollsdåren no 1 skypar med sina små följeslagare

torsdag 2 juni 2011

Nya lördagsskolan

När vi ändå talar om rektorn...

Vi är nog inte hans favoriter. Helt plötsligt kommer en mzungo (viting) med tretton ungar och invaderar hans skola. Om vi rättar in oss i ledet? Icke.

För att försäkra oss om att ingen skolkar (eller för att veta om någon gör det) är Andrew och tittar till dem minst en gång om dagen. Det som gjorde att skolkningarna reducerade drastiskt.

Vi har gjort väldigt klart för rektorn att vi tar avstånd från deras disciplineringsmetoder. Dessutom skippar vi numera lördagsskolan. Vi fick höra att det inte alls är något obligatoriskt enligt ugandisk skollag utan något som just den skolan har infört. Jaha, sa jag, men vi kör hellre egen lördagsskola i huset med de lärare som coachade pojkarna under lovet.

Så kan man inte göra, sa rektorn.

Ska vi slå vad? sa jag.

Nu låter jag kanske lite väl säker på min sak och det beror på att grabbarna i veckan hade besök i huset av Kabales Probation officer, samma kvinna som jag gjorde anmälan till om missförhållanden på den andra organisationen. Hon är den person som, tillsammans med sina kollegor, arbetar för barns rättigheter i staden och som granskar organisationer och institutioner som arbetar med barn. Hon sa att det enligt ugandisk lag är förbjudet att aga barn i skolan och det står ingenstans att barn ska gå i skolan på lördagar.

Alltså kan inte skolan tvinga barnen att gå dit.

Jag fick höra  att ett par av killarna hade fått stryk i skolan i måndags för att de inte var på lördagsundervisningen - trots att rektorn var väl medveten om att de inte skulle komma.

Probation officern har lovat att prata med den där rektorn.




Vår tjejtjusare

Brian heter han.

Han bor ju på internat på en pojkskola. Enda gången de är utanför skolans område är på söndagar när de går till kyrkan.

Gissa vem rektorn hittade skolkandes från gudstjänsten, istället småpratandes med några flickor utanför kyrkan? Brian såklart.

Min pappas kommentar; "Det tycker jag är ett sundhetstecken".

Jag undrar om rektorn håller med?



Casanovan

onsdag 1 juni 2011

Studentfirande

Idag har jag äntligen fått tummen ur och gått till tandläkaren, rotfyllning ska det bli. Men inte förrän i augusti när de hade en ledig tid. Så länge blev det en provisorisk lagning och ett löfte om att värken skulle hålla sig borta. Får hoppas på det.

Det har varit strålande solsken hela dagen så efter lunch lade jag och mamma oss i trädgården för att sola. Jättehärligt. Tills pappa bestämde sig för att jävlas med oss och satte igång vattenspridaren så att vi blev dyngsura. Hå hå, vänta bara pappsen lille, hämnden är ljuv.

Ikväll blir det studentfester för hela slanten, tre studentskivor och en examensmiddag ska det bli. Inte vilken examen som helst; det är min älskade vän och projektkollega Thess som ska firas. Egentligen skulle jag också ha tagit min examen nu men fjorton skitungar kom i vägen. Det är jag otroligt glad för att de gjorde! Examen, den får vänta till nästa år.

Har jag förresten berättat att vi nu är en registrerad Community Based Organization i Uganda?

Emma & Therese Children's Project
(inte världens mest innovativa namn kanske men det får duga)



Certifikat på att vi är en registrerad CBO i Kabale