söndag 31 juli 2011

Francis

Igår kom Francis och hälsade på i huset. Francis som flyttade från oss i april och numera bor hos sin faster i en liten by en bit utanför Kabale. Han sa att hans trivs och att det går bra för honom i skolan. Dessutom berättade han stolt att han numera är coach för den lilla byns enda fotbollslag. De hade från början ingen fotboll men Alex gav honom för några veckor sen en av våra gamla, som Francis sen lyckades laga. Så nu spelar de boll nästan varenda dag.

Francis efterfrågade en vänskapsmatch mot våra grabbar och det kan vi ju inte tacka nej till.

Nu har vi ju dessutom så många matchdräkter, att vi säkert kan låna ut till motståndarlaget så att de får känna sig lika proffsiga som våra killar.

Ser fram emot att få höra mer om den matchen.

Min far - tidningstjyven

Min käre pappa var snäll nog att hämta mig i natt, när jag hade varit ute och rumlat i Malmö. Det kom inte gratis dock. I tio minuter satt vi och spanade på ett tidningsbud vid en busshållplats, när kusten var klar körde pappa i ilfart fram, trippade ut i sina badtofflor, och roffade åt sig en tidning.

Pappa: Innan det tidningsbudet kommer till oss är klockan kvart över fyra.

Jag: Du är sjuk i huvudet.

Om någon i Åkarp blev utan tidning i morse så vet ni vem ni ska skylla på. Pappa hävdar nu, att i hans ungdom fick tidningsbuden alltid fler tidningar än de behövde dela ut. Ok, om det lindrar ditt dåliga samvete så...

JAG tar i alla fall tydligt avstånd från alla former av kriminellt beteende.


In action


Jag ska inte förneka att jag sedan faktiskt läste tidningen, så jag antar att ni får kalla mig medbrottsling. Såg den här annonsen. Malmö City Horse Show. Nu är jag ingen hästtjej men den där rasen på bilden måste vara ganska sällsynt?


lördag 30 juli 2011

Flitiga elever

Det börjar närma sig slutet på terminen och med det väntar end of term exams. Ingen höjdare alltså att lärana strejkar, just när eleverna behöver all hjälp de kan få att förbereda sig för slutproven.

Som tur är har vi ju även speciallärare som kommer till huset ibland. Den senaste tiden har de kommit lite oftare för att ge pojkarna det stöd de behöver för att klara proven. Vi får hoppas att det ger resultat. Jag har sagt att vi kommer vara stolta över killarna oavsett resultat, så länge de har gjort sitt bästa, det vill säga att de inte har skolkat och att de har gjort sina läxor.

Nu, tiden före slutproven, har killarna tillsammans med Alex och Andrew, kommit överens om att det inte blir något TV-tittande på kvällarna, att de istället ska använda den tiden åt att plugga. Lite hårt kan jag tycka, man behöver slappna av också, men så länge de är överens lägger jag mig inte i det.

Tid för lek, avkoppling och roliga aktiviteter kommer de få så det räcker och blir över när lovet kommer. På programmet står bland annat fotbollsturnering och  basket, som de aldrig provat på tidigare. Dan kommer varje eftermiddag att få gå till sin älskade verkstad. Och Andrew, han ska äntligen få lära sig att sy på symaskin. Som han har sett fram emot det.

Annars håller vi schemat ganska öppet och låter pojkarna komma med förslag.


fredag 29 juli 2011

Rektorn bestraffar del 2

Har glömt att berätta för er hur det gick för vår röksugne lille pöjk när han återvände till skolan i måndags.

Jag var helt säker på att rektorn skulle ge honom och hans kumpaner, stryk inför hela skolan, men av någon anledning gjorde han inte det.

Istället fick de tre "förbrytarna" ägna hela förmiddagen åt att städa skolans toaletter, vilket fick mig att skratta högt.

Det är rätta takter.

Önskar den där rektorn kunde använda sådana metoder lite oftare.


Strejk

Nu får det vara nog. Jag strejkar.

Skoja bara.

Men de ugandiska lärarna strejkar tydligen, exakt varför är jag inte helt klar över ännu. Effekten av det, för våra pojkar, är att de är lediga från skolan fram till måndag.

Vad gör man då? Alex och Andrew föreslog att de skulle ta dem på hälsokontroll, som vi planerat så länge, men aldrig fått tid till. Passar ju bra.

Så idag är alla killarna på Rugarama Hospital för att göra en "general check-up".

Jag håller tummarna för att de är friska och krya.

torsdag 28 juli 2011

Ambrose uppe med tuppen

Nej nu ljuger jag. Tuppen sov nog fortfarande när Ambrose steg upp i morse.

Grabbarna har numera tävling om vem som kan vakna och göra sig klar för skolan först på morgonen (annat var det för ett halvår sen när vi iband fick lyfta dem ur sängarna). I morse vann Ambrose och måste även ha slagit  rekord.

Klockan 04.30 hittade en yrvaken Alex honom i vardagsrummet i full skolmundering.

Ambrose (viskande): Kan man få lite frukost?

Alex: Gå och lägg dig




Exakt såhär kommer Ambrose se ut när han berättar för de andra killarna hur Alex sömndrucken hittat honom redo att gå till skolan mitt i natten.

onsdag 27 juli 2011

Dagen

Dagen började som sagt med ett medverkande i "Sommar i Skåne" på SR P4 Malmöhus. Det var lite nervöst innan, men de tog så väl hand om mig så det var inte så läskigt som jag först trott.

När jag kom hem hade jag fått följande mail från Alex:

"Hi!`Ope u are ok?As usual these days,everyone went to school this morning and they are in exams period.I had forgotten to send u the final stamp that i had ordered for the project.Otherwise everything is ok at the house and let me say god dag,god dag."

"God dag, God dag" Han är för go. Jag har förklarat att god dag betyder ungefär good day och att det är en hälsningsfras men han tror att det betyder att han önskar en god dag. I alla fall... Det han ville förmedla var att vi nu har fått stämplar till organisationen. Small step for mankind - big step for Emma & Therese Children's Project.

Tjusigt va?


I eftermiddags fick jag besök av en väldigt vänlig kille vid namn Magnus. Han har donerat två laptops till grabbarna som jag ska ta med mig nästa gång jag åker ner. Då ska vi se till att skaffa en duktig lärare till dem, datorkunskaper är aldrig fel att ha. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Vilka underbara människor det finns. TACK MAGNUS! Datorerna kommer att komma till stor nytta.

Sen vill jag passa på att säga att jag ligger lite efter när det kommer till att svara på mail. Om ni väntar på att höra ifrån mig, var säkra på att jag inte har glömt bort er. Jag ska försöka komma ifatt under morgondagen. Ber om ursäkt att det dröjt.

Radio

I morse var jag med i P4 Radio Malmöhus och pratade lite om bloggen och våra kära skitungar.

Klicka här för att lyssna.

tisdag 26 juli 2011

NU kan vi verkligen snacka professional sportsmen

Jag fick tårar i ögonen när jag såg de här bilderna. Jag vet hur otroligt mycket det betyder för pojkarna och jag vill att ni underbara människor som skänkt dessa grejer ska veta hur enormt tacksamma vi är.

Ett STORT, STORT TACK till Annnika Brovall som för ett par månader sen kom med idén att hon skulle försöka samla ihop lite fotbollsgrejer åt våra killar, i hennes lokala fotbollsförening. Att det skulle bli såhär mycket kunde jag aldrig drömma om. Fantastiskt. Jag vet att grabbarna nog höll på att kissa på sig när de öppnade en kartong och fann den till bredden fylld av fotbollsskor. Och nästa två fyllda med kläder. WOW!!!

Detta hade inte varit möjligt utan godhjärtade och omtänksamma människor i fotbollsklubben IFK Österåker. TACK! Extra stort tack till Danne som hjälpt Annika mycket.

Även ett JÄTTETACK till Roy och Lions Klubb Österåker som har betalat frakten ner till Uganda. Helt otroligt.

Tänk att det finns så fina människor därute som gör något sånt här för våra små skitungar.

Såhär såg det ut igår i Kabale.

Lägg märke till Andrew (den yngre). Han är inte jätteförtjust i att spela fotboll utan tittar hellre på. Pojkarna har utsett honom till "team doctor", visst ser han proffsig ut? Ha ha, älskade Andrew.

Grabbarna hämtade först ut ett litet paket och var nog så uppspelta

Kvinnan på postkontoret bad dem att vänta då det just kommit fler paket till dem. Här sitter de på posten.

Och vilka paket sen!

De marscherade hem igenom stan, stolta och glada.

Lådorna gick inte in i den lilla gluggen där vi brukar gå in så det var till att öppna hela grinden.

Förväntansfulla skitungar

Åhh, så spännande!

Önskar att vi filmat detta ögonblick. Här tror jag de nästan svimmade.

Vem ska få vilka skor?

Tjohoo!

Nästa låda. Andrew styr upp det hela.

Ordning och reda

Lagfoto. Såå stolta kan ni tro. Observera Andrew - team doctor

TVÅ MATCHSTÄLL!

Målvaktsutrutning och stor väska att bära allt i. Aje och Tugume spricker nästan av glädje.

Nu ser han ju ut som den elitidrottare han är, lille Aje.

Buddha skickar en stor kram till Österåker!

Long lost friend

Nämen, titta - SOLEN!

- Heeeeeeeeeej! Det var längesen.
   Välkommen tillbaka. Jag har saknat dig.


måndag 25 juli 2011

Segt internet

Jag väntar fortfarande på bilder från Alex. Hans internetuppkoppling är tydligen extra seg ikväll så det tar sju svåra år att få en bild att ladda klart. Och han har ett par stycken. Jag tror vi säger så för idag och håller oss till imorgon när uppkopplingen är snabb som blixten igen (nåja).

God natt på er. Sov gott.

Elitidrottare

Ajes kommentar när han sent i lördags kväll kom tillbaka till huset efter en heldag i staden Mbarara med skolans cricketlag.

"You may call me a professional sportsman."

Ayebare

Desto muntrare

I morse fick jag ett sms av Alex:

"Please, is it possible to skype with you? The boys are over excited as we have found 3 boxes full of jerseys, football boots and other items. Please, please, try to skype with us, the boys are very anxious to talk to you now"

EXCITED räcker inte för att beskriva deras sinnesstämning. De sjöng och dansade och skickade lovord till de fantastiska människor som skänkt dessa grejer. Vilka det är ska jag berätta senare idag och då kan jag förhoppningsvis lägga in lite bilder också.

Underbara människor det finns i detta land.

Pojkarna berörda

Alex och Andrew berättade i helgen för pojkarna om vad som hänt i Norge. De blev alldeles förskräckta och pratade om hur trevliga norrmän är. Att de träffat många från Norge i Kabale och att de alltid försökt hjälpa dem när de var på gatan.

De beslöt sig för att hålla en tyst minut för offren varpå Alex (den yngre) ledde en kort bön för de drabbade.

lördag 23 juli 2011

Sörjer med Norge

Idag är det svårt att tänka på något annat än det fruktansvärda som inträffat i Norge. 84 bekräftade döda på Utöya. De flesta av dem ungdomar. Ofattbart. Det går inte att ta in allt det hemska.

All värme och styrka till de drabbade.
.
På programmet i Kabale idag står utflykt till Lake Bunyonyi, där pojkarna ska få fiska, bada och ha picknick. Alla är med utom Aje som är uttagen till skolans cricket-lag och idag är iväg och spelar match i en stad som heter Mbarara, ca två timmar bort. Kul för honom. Bra att få åka iväg och umgås med andra än "brorsorna" i huset.

Tänker på er

Jag kan inte sova.

Vill sända tröstande ord till våra grannar i väst men jag har inga.

Det som skett i Norge idag, hur skyddar man sig mot sånt? Det går inte.

Ondska.

Fy fan.

fredag 22 juli 2011

Rektorn bestraffar

Idag har Alex, Andrew och Moses varit hos rektorn med vår pojke som misstänks för att ha rökt marijuana under skoltid tillsammans med två andra elever. De hade efter två dagar lyckats hitta den tredje eleven som stuckit tillbaka till gatan och övertygade även honom att följa med till rektorn, trots att han egentligen inte har något med vårt projekt att göra.

Rektorn var arg. Han var riktigt arg och det kan jag förstå. Vi är också väldigt arga och besvikna på vår pojke, men vi har vitt skilda uppfattningar om hur man ska undvika att samma sak händer igen.

Rektorn tänkte från början stänga av dem alla tre. Han var inte intresserad av att höra vem som faktiskt rökt och vem som bara stått bredvid utan såg dem alla som lika skyldiga. Istället för att stänga av dem tog han med dem in i lärarrummet där alla lärarna satt och åt lunch. Framför dem gav han killarna två alternativ:

1) Om de var intresserade av att få en utbildning - lägga sig ner på golvet
2) Om de hellre vill röka marijuana eller ägna sig åt något annat än studier - lämna skolans område och aldrig komma tillbaka.

Alla tre lade sig ner på golvet varpå de fick fem slag var med en stor käpp.

Därefter fick de reda på att de är suspenderade över helgen och att de bör ägna helgen åt att fundera över hur de vill ha det. Om de är intresserade av att studera, återvänder de på måndag och tar sitt straff inför hela skolan, därefter kan de få gå tillbaka till sina klasser.

Det innebär alltså att vår pojke kan vänta sig en omgång stryk till inför hela skolan på måndag innan han kan anses vara förlåten. Vad jag tycker om dessa bestraffningsmetoder behöver jag nog inte berätta för er. Jag tror jag hade brutit ihop om jag tvingats se på. Nu är det dock skolans regler som gäller och hur mycket vi än vill så kan vi inte förändra något. Inte på såhär kort tid i alla fall. Alternativet vore att flytta barnen till en annan skola men jag vet att det är såhär det fungerar på i princip alla skolor så det skulle inte göra någon skillnad.

Jag fick prata kort med vår pojke och jag sa till honom att jag var ledsen och besviken över hans handling men att jag tyckte han är väldigt modig som tar sitt straff. Att han är klyftig att inse hur viktigt det är med utbildning och att bestraffningen på måndag är något han måste ta sig igenom. Han var nedstämd och lite ledsen men sa att han vet vad han gjorde var fel och att han kommer att ta sitt straff. Jag är stolt över honom.

Har bett Alex och Andrew att i helgen hålla sig extra nära honom, att prata mycket med honom, dels om det som hänt men även om annat. Att motivera honom och att få honom att förstå varför det han gjorde är fel.
I ett tidigare inlägg sa jag att det är mänskligt att fela och det håller jag fast vid. Vi gör alla våra misstag. Det viktigaste är att lära från dem (Vilken klyscha, men det är ju faktiskt så). Jag tror vår pojke kommer att lära av sitt misstag.

Det sorgliga är att jag tror han hade gjort det även utan den våldsamma bestraffningen.

torsdag 21 juli 2011

Det här muntrar upp mig...

...att tänka tillbaka på när vi var på marknad i våras och Ian, Tugume och Ivan ställde upp i en danstävling. Jag hittade lite nya filmer från den dagen

Den här är på Ian på scen medan resten av våra grabbar försöker övertyga domarna om att hålla kvar honom i tävlingen. 




Här släpper Tugume och Ivan loss



Vilken röra

Pojkarnas rektor har varit aktuell i bloggen många gånger tidigare och nu är det dags igen. Som jag berättade igår, misstänker rektorn att en av våra pojkar varit med i en grupp elever som rökt marijuana. Vår kille står fast vid att han inte har rökt, att han var med de andra när de rökte men att han själv aldrig gjorde det.

Pojken vet om att han har begått ett misstag, som beblandat sig med folk som tar droger. Han ångrar sig och är villig att ta sitt straff. Två gånger har Alex tagit med honom till rektorn för att be om förlåtelse. Retorn vägrar acceptera den ursäkten förrän ALLA som deltog vid det tillfället är samlade. Problemet är att en av de eleverna, den sk gatupojken som jag nämnde förra veckan, har stuckit tillbaka till stan och verkar inte intresserad av att återvända till skolan. Nu har rektorn sagt till vår pojke att för att bli förlåten måste han och de övriga i gruppen leta reda på den försvunne killen och ta honom till rektorn.

Jag tycker det är helt sjukt. Då vi inte gärna låter våra killar vandra omkring i stan hursomhelst har vi skickat Andrew med honom. De har nu spenderat hela dagen med att leta efter den här gatupojken som inte verkar vill bli hittad. Och vill han inte bli hittad kommer vi troligen inte göra det heller. Blir så jäkla förbannad. Den här pojken har ingenting med vårt projekt att göra och ändå ska vår personal behöva ränna runt och leta efter honom. Logiken i det?

Vi kan ju välja att inte leta efter honom men då är risken att rektorn rakt av stänger av vår pojke.

Uganda i ett nötskal.

(Jag har sagt till Alex och Moses att om de inte hittar den där pojken idag och om rektorn imorgon bitti fortfarande vägrar ta itu med vår pojke, kommer vi att kontakta myndigheterna. Såhär kan det för tusan inte gå till.)

onsdag 20 juli 2011

The bad news

Fick information från Alex idag att en av våra grabbar är misstänkt av rektorn för att tillhöra den grupp av elever som setts röka marijuana i närheten av skolan. De ska nu utreda saken närmre. Om det visar sig att det stämmer kommer vår pojke i sämsta fall bli avstängd från skolan och i bästa fall komma undan med ett rejält kok stryk. Pest eller kolera, i mina öron.

Jag vet inte vad jag ska tro. Vill inte tro att han är inblandad men vet samtidigt att våra grabbar inte är några änglar (allltid).

De vet mycket väl att vi tar tydligt avstånd för allt vad droger heter och att det i längden leder till att de inte kan vara kvar hos oss, Att fela är dock mänskligt och jag tror inte på att döma folk för hårt. Alla gör misstag. Visar det sig att det är sant att han rökt marijuana kommer det självklart innebära konsekvenser för honom. Han kommer att få en varning och det kommer att hållas många samtal och extra vakande ögon på honom.

Själv hävdar han att han är oskyldig och det tror jag på tills motsatsen är bevisad.

Det är trist att behöva berätta sådana här historier men samtidigt tycker jag det är bra att kunna ge en riktig bild av vår verksamhet och de utmaningar och motgångar vi möter.

The good news

I ett tidigare inlägg besvarade jag frågan om det är så gemytlig stämning i huset som det verkar. Jag svarade då långt ifrån alltid och berättade om hur en av våra småkillar ibland blir pikad och kallad öknamn av de äldre. Något som vi försökt jobba med att få bort men inte lyckats helt. Den lille killen var Ivan. Nu, sen han har haft misstänkta problem med hjärtat har pojkarnas inställning till honom totalt förändrats och de är nu så snälla och rädda om honom. Jag visste hela tiden att de alla tycker riktigt bra om Ivan, det är synd att de inte har kunnat visa det på samma sätt som nu innan han blev sjuk.

tisdag 19 juli 2011

Vilka underbara människor det finns

Anonym sa...
Har nu satt in alla pengar jag fick under en dags arbete. Kan gått ge de pengarna till de som verkligen behöver. Jag överlever ju! 800 kronor ger jag nu med, ska försöka arbeta minst en dag i månaden ideellt åt er det borde funka sommaren ut i alla fall, sen får jag fortsätta men kan dessvärre inte ge lika mycket eftersom jag måste plugga då.

Gothia Cup

Igår kväll satt jag och bläddrade mellan tv-kanalerna och fastnade för invigningen till Gothia Cup. Just när jag råkade finna den kanalen traskade de afrikanska lagen in och bland dem fanns Uganda med. Jag fick tårar i ögonen.

Vilken grej!

Jag har inte kunnat sluta tänka på det sen dess. Hur har dessa afrikanska lag hamnat i Sverige? Vem sponsrar? Självklart har jag våra grabbar i bakhuvet, fotbollstokarna. Vem bestämmer vilka afrikanska lag som får vara med och vem betalar kalaset? Någon som vet?

Det här måste jag kolla upp närmre.

Varför är det bara killar med i projektet?

Varför är det bara killar med i projektet? Vore intressant att veta. Delar man upp barnen så att flickor och pojkar får hjälp på varsitt håll

Svar: Jag förstår att många undrar varför vi bara fokuserar  på pojkar i vårt projekt. Frågan har jag försökt att besvara i tidigare inlägg men ska försöka utveckla lite.

Vi fokuserar främst på att hjälpa s.k. gatubarn och i den kategorin finner man väldigt få flickor. Jag tror inte att jag sett någon gatuflicka i Kabale, medan det kryllar av gatupojkar. Hur kommer det sig? Finns det inte utsatta flickor? Självklart! Och jag önskar såå att vi kunde hjälpa dem också men det kräver en helt annan sorts arbete. Många flickor lider otroligt i sina hem och kan eller vågar inte ge sig av därifrån. Jag tror att anledningen till att det inte finna gatuflickor är för att de helt enkelt inte vågar ge sig dit. De skulle förmodligen inte överleva. Killarnnas liv på gatan styrs utav en gängkultur där de på något sätt finner en trygghet i varandra, flickor hade nog inte accepterats i de gängen utan istället utnyttjats. De flickor jag vet lever ett "gatuliv" syns inte i dagsljus. Jag har hört historier om att många unga tjejer prostituerar sig, men aldrig sett det med egna ögon. Eller så har jag varit för blåögd för att inse det. Många flickor får också arbete som hemhjälp hos familjer.

Det jag vill ha sagt är att många flickor i Uganda lider också och har det extremt tufft. I många fall säkert tuffare än pojkarna men det är så otroligt mycket svårare att kartlägga dem. Och hur hjälpa när man väl lokaliserar dem? Även om vi skulle ha plats i vårt hus kan jag ärligt säga att vi inte skulle ta emot en tjej, mest med tanke på hennes egen säkerhet. Jag tror det skulle skapa en enorm oreda. I så fall att man skulle starta ännu ett hem för flickor men det är ju det där med rekryteringen, det kan bli svårt. Jag skulle gärna vilja hjälpa även flickor i framtiden men på vilket sätt är jag inte säker på ännu. Vi har bara haft vårt projekt igång ett halvår så en sak i taget. Jag har sagt tidigare att jag inte vill ta mig vatten över huvudet och det står jag fast vid. Kanske som sagt i framtiden att vi startar ett hem för flickor eller att vi hjälper dem på andra sätt, genom att betala skolavgifter, upplysa dem om sina rättigheter etc, det finns så mycket som kan och bör göras men ett projekt kan inte göra allt. Jag känner till ett annat barnhem i Kabale där det även bor flickor, det är dock inte gatubarn som bor där utan barn som i tidig ålder har mist sina föräldrar. Om man växer upp tillsammans pojkar och flickor, som syskon, så tror jag absolut inte att det är några problem men att ta in flickor till ett hus med 13 tonårsgrabbar. Nej, det skulle inte fungera.

En annan anledning till att det är fler killar än tjejer på gatan kan vara att familjerna värnar mer om flickorna för att de vet att de en dag kommer att kunna gifta bort dem och därmed få "betalt" för dem. Pojkarna måste familjen istället betala för.

Usch, det låter så hårt när jag skriver om det här. Som att vi inte bryr oss om flickorna. Så är det inte, det får ni inte tro. Det är bara så otroligt svårt att veta vad man kan göra för dem. Gatubarnen har mer specifika behov som det går att sätta fingret på och det är så mycket lättare att finna dem. Problematiken kring flickorna ligger på en helt annan nivå.

Jag önskar att vi kunde hjälpa alla barn. Punkt. Flicka som pojke. Förhoppningsvis i framtiden.

måndag 18 juli 2011

Shoe shopping

Det är onekligen lite smått kaotiskt i ett hus med tretton ungar och det är svårt att få lugn och ro eller en stund för sig själv. Som tur är verkar det inte vara något som killarna lider utav, tvärtom. De gillar gemenskapen och känner en trygghet av att vara tillsammans. Men, ibland kan det vara skönt att komma ifrån de andra och huset ett tag. Något av det bästa de vet är att följa med någon av oss vuxna till stan. Det var några av mina favoritstunder i Kabale också måste jag erkänna. Då fick vi tid att prata utan en massa störningsmoment, vi kunde sätta oss och ta en kall dricka på något café eller köpa en extra kaka på bageriet att gå och knapra på.

Mysigt.

Alex och Ambrose hade en trevlig eftermiddag på stan igår när Ambrose skulle köpa nya skor.


Dojjorna vägrade han sen ta av sig på resten av dagen. I morse ville han t.o.m bära dem i skolan men där sa Alex stopp.

EDIT: Anledningen till att Ambrose inte fick ha skorna i skolan är inte för att Alex är en elak jäkel utan för att barnen är tvungna att ha skoluniform och då är det svarta skor som gäller. Jympadojor är inte tillåtna.

söndag 17 juli 2011

Paketet framme

Äntligen nådde paketet fram till Kabale. Det ser ut att uppskatta innehållet.  Alex sa att de har varit såå försiktiga med bollen och bestämt att de bara ska spela med den vid speciella tillfällen. De menar på att de är de enda i Uganda, ja kanske till och med i Afrika som har en Barcelona-guldboll.

De väntade till alla var samlade innan de öppnade

Vad kan det vara?

Alex, Gwanga, James, Ambrose, Aje och Buddha

Gwanga, James, Aje och Buddha. Dåren i bakgrunden med påse på huvudet är Tugume.

Buddha, Gwanga, Ambrose, James och Alex

Andrew, Tugume och Gwanga

lördag 16 juli 2011

Fiskelycka


De här bilderna är tagna för ett par veckor sen men jag gissar på att det ser ungefär likadant ut idag. Fiske är killarnas nya helgnöje nu när premier league har uppehåll. Vet ni vad de fiskar? Mud fish. Alltså lerfisk, typ. Låter oerhört aptitretande. Jag ska inte uttala mig, har aldrig smakat. Kanske en ugandisk delikatess, vem vet. Grabbarna har lovat att de ska ha förberett massor av mud fish till välkomstfesten när jag kommer tillbaka. Hur ska jag ta mig ur den knipan? Det har jag två månader på mig att klura ut...

Dan spanar efter fisk

Andrew och Ivan

Aje får upp en riktig baddare

Ian är inte lika mycket linslus som Gwanga men jag tror han var glad för fångsten

Alex fick ett helt gäng mud fish

Dags att grilla

Fisk spett blev det

Grillmeistern Buddha

Tugume njuter av fångsten

fredag 15 juli 2011

Spänd väntan

Igår gick killarna till postfacket på kvällen för att se om paketet vi skickat anlänt. Inget paket. Däremot en liten lapp där det stod att de skulle kontakta postkontoret, då det väntade en försändelse som inte fick plats i facket. De blev helt tokiga, sa Alex. De tystnade tyvärr fort när de insåg att kontoret var stängt. De har varit som barn på julafton. När de vaknade i morse bad de om att de skulle få gå till posten innan skolan men det gick inte Alex med på. Istället ska de gå dit allesammans i eftermiddag efter skolan. Var ju bara en liten grej vi skickade, men såklart, alltid spännande med paket.

Alex berättade också om en del bekymmer på skolan. "Lyckligtvis" handlade det inte om våra grabbar. Det är en annan pojke, en annan gatupojke (ursäkta uttrycket) som började den här terminen, som har fått skolavgifter betalda av något projekt i stan. Pojken går i skolan då och då och resten av tiden spenderar han fortfarande på gatan med allt vad det innebär. Nu har han börjat influera andra barn på skolan att hitta på jävelskap, bland annat att röka marijuana. En kille som bor på boarding school och som sponsras av min kollega och vän Moses andra organisation, rymde igår kväll tillsammans med den här pojken. Väldigt tråkigt med tanke på hur bra det gått för Moses pojke fram tills nu.

Jag har sagt till Alex att hålla ett extra öga på våra grabbar, de har ju en speciell bakgrund och trots att de har gjort otroligt stora framsteg det senaste halvåret,  är många av dem sköra. Det vore så trist om de faller för grupptrycket och hittar på något skit som kan få dem avstängda från skolan. Enligt Alex finns inga sådana tendenser utan istället verkar de bekymrade över att den här "gatupojken" tillåts gå på deras skola utan att någon tar ansvar för honom.

Svårt. Man vill ju att alla ska få gå i skolan. Men barn som levt länge på gatan behöver i regel mer stöd än att någon sponsrar dem med skolavgifter.

torsdag 14 juli 2011

Om Ivan

Ivan har varit och träffat en annan läkare nu och tagit fler tester. De visade inget onormalt men även den här läkaren rekommenderade att vi tar honom till National Referral Hospital i Kampala där de har mer avancerad utrustning och kan utföra mer noggranna tester. Better to be safe than sorry, känner jag, så Alex eller Andrew får nog åka med honom till Kampala någon dag. Det blir förmodligen om några veckor när skolloven börjar så att han inte missar för mycket. Har en känsla av att det kan ta lite tid i Kampala.

Jag hoppas att det inte är någon större fara med Ivan. Lyckligtvis bor vi 2 minuters promenad ifrån ett sjukhus så ifall hans tillstånd skulle förvärras kan han få vård snabbt.  

Livet på landet

För ett par veckor sen tog Alex och Andrew med grabbarna på utflykt till en farm i närheten. Där fick de mata kalvar, titta på konstiga verktyg, spela fotboll på en stor äng och se livs levande åsnor för första gången i sitt liv.

Ambrose och Ivan matar kalvarna

Där fanns många spännande prylar

Vad de skulle användas till verkade lite oklart



Dan, Andrew, Ambrose och Buddha hittade en ny kompis

Förste maskinist Buddha

De tyckte det var kul att se något nytt

Första gången de ser en åsna

Tuffa gänget

onsdag 13 juli 2011

Speldjävular

Elräkningarna har aldrig några bekymmer med att hitta till vårt hus. Själva produkten vi betalar för verkar finna det lite svårare. Flera gånger i veckan försvinner elen. Jag har hört att det blivit mycket värre på sistone så det planeras stora demonstrationer mot elbolagen i Uganda.

Det gäller att ha ett stort lager av stearinljus, något vi inte alltid tänkte på i början och fann oss allt som oftast famla omkring i beckmörker efter små stumpar av ljus att tutta på. Vi har lärt oss vid det här laget och ser alltid till att ha dem inom räckhåll.

Hursomhelst. Det var inte det inlägget skulle handla om utan om Tomas. Eh, va? Jo, när elen försvinner samlas killarna ibland i något av rummen och spelar kort. Kortspel har vi ingenting emot så länge det inte är spel om pengar. Brödskivor, frukostägg och kakor har vi låtit glida förbi, under förusättning att de inte bråkar. En kväll fann jag dem spela om Tomas. Åh, herregud, tänker ni... Vem är Tomas? Tomas är små runda godisar i olika smaker som jag köper åt dem ibland. Jag brukar dock kalla dem MENTOS.
  


tisdag 12 juli 2011

Vad sa du, sa du?

Fick en fråga i ett tidigare inlägg:

Linnea sa...

"Hur fungerar det med språket? Vad pratar ni för språk med varandra? "



Svar: En del av pojkarna pratar bra engelska så med dem kan jag kommunicera ganska lätt. Vissa pratar knappt någon engelska alls och då får personal eller någon av de andra pojkarna hjälpa till att tolka. Vi kommunicerar också mycket med kroppsspråk, och ibland även på svenska och de på sitt språk. På något konstigt vänster förstår vi oftast varandra. När jag blir arg på dem ibland till exempel, då har jag svårt för uttrycka mig på engelska och då händer det att jag kan utbrista: "Nä, nu får det fanimej vara nog." Budskapet brukar gå fram trots att de inte har en susning om vad jag säger.

Heartache

Vår Ivan är inte riktigt kry och jag är orolig för honom. Alex berättade att han klagat på smärtor i bröstet ett tag och att han lagt märke till att han blir trött väldigt fort och inte orkar hålla samma tempo som övriga killar. Ivan har sagt att han tycker att hans hjärta slår jättefort även om han inte anstränger sig men Alex har tagit ganska lätt på det och sagt åt honom att så kan det vara ibland och att han inte ska oroa sig.

En dag kom Ivan och sa åt Alex att lyssna på hans hjärta och när han väl gjorde det tyckte även han att det slog väldigt fort. Vi bestämde oss därför för att ta honom till en läkare för att kolla upp det. Läkaren lyssnade på hans hjärta, gjorde några tester och sa sedan att han misstänkte att Ivan lider av Arrythmia, alltså arytmi. Han var dock inte någon expert och föreslog att vi skulle ta honom till en specialist istället. Usch, det låter inte bra. Jag vet inte mycket om hjärtsjukdomar men det lilla vi läst på om arytmi, är att det kan handla om alldeles ofarliga hjärtrubbningar till livshotande tillstånd.

I veckan har Ivan tid hos en annan läkare i stan. Vi tyckte att det kunde vara bra att få ett andra utlåtande innan vi tar honom till en specialist, då hjärtspecialisterna finns i huvudstaden Kampala, som ligger en åtta timmars bussresa från Kabale.

Otäckt. Lille Ivan.

Jag och min Ivan

Den som väntar på något gott...

Vi skickade ju ett paket till pojkarna när vi var i Spanien. Nästan varje dag går de till posten för att kolla vår brevlåda men än så länge gapar den tom.

Besvikna killar utanför posten