måndag 31 oktober 2011

Andrews examen

Min kollega, Andrew, gjorde sina sluttentor i somras och i lördags fick han lön för mödan då han äntligen tog sin examen. Tyvärr kunde jag bara vara med en kort stund men grabbarna firade honom hela dagen.

GRATTIS ANDREW!


Andrew & Alex


Är det inte det ena...

Igår hade vi ström. Då passade istället vattnet på att försvinna. Tur att vi har ett gäng starka grabbar som kunde ge sig iväg och hämta vatten från en brunn i närheten.


Hinkar, dunkar och flaskor - vi fyllde allt vi kunde hitta

Usch vad otäcka deras ögon blev här

Starke Buddha

söndag 30 oktober 2011

Ännu en av Ivans fobier uppdagas

Igår kväll när vi satt och tittade på TV inledde Ivan ett samtal som jag inte riktigt var beredd på.

Ivan: Emma, do you fear circumcision?

Jag: Eh, what?

Ivan: You know circumcision?

Jag: I know it.

Ivan: You fear?

Jag: No...

Ivan: HA HA HA HA HA, you cannot fear because you are not a boy. If you were boy, ay, ay, ay, ay, ay, you would fear.

lördag 29 oktober 2011

Vi vidgar våra vyer

Alex har fått en parabolantenn av en kompis och har inte vetat vad han ska göra med den. Detta fick pojkarna nys om och har nog tjatat hål i huvudet på stackaren om att vi ska installera den här. Till slut fick de sin vilja igenom. Igår kom "Dan the mechanics" mentor och hjälpte oss få upp den på taket.


Dan & Brian

Två ihopbundna stegar. Inte helt stabilt.

Fem kanaler har vi nu lyckats ratta in, typ TV Kamerun, TV Angola, TV Ghana, TV Marcocko och sist men inte minst, Muslim International. Härlig mix, eller vad säger ni?

Killarna är sålda i alla fall.

(Förresten, ni som väntar på mail ifrån mig. Jag är ledsen att det dröjer, har som sagt varit sjuk stora delar av vecka och är fortfarande inte helt kry. Ska försöka svara imorgon eller allra senast på måndag. Hoppas att ni har förståelse.)

fredag 28 oktober 2011

Konstaterande från en före detta gatupojke

Att sniffa bensin och laga mat över öppen eld , samtidigt, är en dålig idé. En mycket dålig idé.

Det fick vår pöjk lära sig den hårda vägen, så att säga.

Ouch.

Skaka loss

Vårt nya favoritnöje är fuldans.se. Äntligen har Buddha fått sin kostym och solglasögon.



torsdag 27 oktober 2011

Mångsysslaren Buddha

Jag är fortfarande sjuk, har legat i sängen mestadelen av dagen. Buddha kom hem från skolan nyss och fann mig på mitt rum.

Buddha: (viskande) Emma, how are you?

Jag: I am better than yesterday but still a bit sick. How are you?

Buddha: I am fine.

Buddha: Emma, I want to pray for you.

Jag: (tveksamt) Ok...

Sen la han sin hand på mitt huvud och började rabbla en massa som jag inte förstod.

Buddha: ...Amen

Jag: Thank you.

Återstår att se om någon däruppe lyssnade.

Läxa

Dan visade mig sin läxa igår kväll. En av uppgifterna var att svara på följande.

a) Name any one type of child abuse.

b) Mention someone who practises child abuse.

På A svarar jag: att bli slagen med käpp.
På B svarar jag: lärare

Om Dan svarar likadant får han på huvudet, gissar jag.

onsdag 26 oktober 2011

krasslig

Jag har gått och blivit dålig här, värk och feber. Tror jag har dragit på mig en rejäl förkylning, doktorn sa att jag inte hade någon malaria i alla fall.

Låt mig ta en liten bloggpaus idag och vila upp mig så hörs vi igen imorgon.

tisdag 25 oktober 2011

Ett skepp kommer lastat

Inte ett skepp i detta fallet, men väl ett flyg, lastat med saker som ni skänkt till våra skitungar. Det tog aningen längre tid än beräknat men nu har äntligen grejerna lämnats för vidare frakt ner till Uganda. I nästa vecka kan vi hämta dem på flygplatsen i Entebbe.

Tjohoo!

Svar på tal har de i alla fall

Andrew, Aje och Brian kom tillbaka på lunchrasten för att hämta något de behövde i skolan.

Jag: How are my P.6 boys?

Brian: Ever smart (alltid intelligenta och välklädda).

måndag 24 oktober 2011

Livet på gatan

Idag fick jag veta något som gjorde mig oerhört äcklad, sorgsen och förbannad. Vi har aldrig hört pojkarna säga nåt om att de blivit sexuellt utnyttjade när de levde på gatan, men vi har aldrig heller tidigare tagit upp frågan för diskussion. Idag kom ämnet på tal när vi satt och pratade med ett par av dem. Jag bad Alex att fråga dem rakt ut om de någonsin blivit utsatta för nåt sådant. De namngav en man i Kabale som tydligen är känd pedofil, flera av killarna sa att han några gånger erbjudit dem pengar i utbyte mot sexuella tjänster men att de vägrat och att de lyckats fly undan honom. En erkände dock att han en gång inte lyckats komma undan, att den här mannen tvingat av honom hans kläder och sedan våldtagit honom.

Fy fan. Fy, fy, fy fan.

Stackars liten, vad är det för barndom han ska komma ihåg?


Morgonpromenad

Ni vet att killarna, inklusive mina kollegor Alex och Andrew, gillar att terra mig och kalla mig "fatty fatty". Varje gång vi ska gå någon lång sträcka så skojar dem och frågar om jag verkligen orkar gå hela vägen.

De är ute och joggar ibland och påstår att jag aldrig skulle klara av det. Kanske sant, inte i dagsläget i alla fall men när de hävdade att jag inte ens skulle klara att gå upp får Rugarama Hill, surnade jag till och tänkte att jag minsann ska visa dem.

I morse drog jag med Alex på morgonpromenad (läs bergsbestigning from hell). Jag höll på och kollapsa, kan jag ärligt säga men jag klarade att nå toppen, envis som jag är. Härlig känsla. Får se hur tuff jag är imorgon bitti när träningsvärken är ett faktum.

Först var det väldigt lugnt och behagligt


Började gå uppför så smått

Och ännu mera uppför

Exakt hur giftiga är ormarna häromkring undrade jag. "Not very", svarade Alex. Vad det innebär vill jag nog inte veta.

Här var det nära att jag gav upp. Flugviktaren Alex påstod att "det kändes lite i hans ben".

I made it! Vi spanade ner på vårt hur från toppen (den röda pilen).

söndag 23 oktober 2011

Bingo night

Ikväll introducerade vi  Bingo för grabbarna. Succé! Jag kan konstatera att det minsann inte bara är gamla kärringar som gillar att spela. Killarna snappade, som de gör med det mesta, upp reglerna fort. Alla utom möjligtvis Ambrose som överlycklig ställde sig upp och utropade "BINGOOO" efter första dragna numret, vilket fick alla att kikna av skratt.

Tusen tack,  Kikki, för att du skänkte bingospelet (och massa andra fina saker till oss).



Totalt fokus. Särskilt hos "Loket" till höger som drar nummer.  

Ny söndagstradition?

Brevväxling

Killarna har fått brev från en gymnasieskola i Lund vilket de såklart tyckte var väldigt spännande. De är just nu i full gång med att besvara dem.

Kul att läsa om hur svenska ungdomar lever

Söta tjejer tyckte Buddha och Andrew

Stor koncentration när de skulle skriva tillbaka till sina nya brevvänner

lördag 22 oktober 2011

Nära nervsammanbrott

Vår hyresvärd har lovat att måla om huset, både in-och utvändigt, han ringde nyss och sa att han höll på att finalisera med målaren. I förbifarten nämnde han att han har valt en orange färg den här gången istllet för vitt för att han hade fått en bra deal på orange färg. 

NOOOOOOOOOOO! Vrålade jag så att det ekade i hela huset. Försöker du ge mig en hjärtinfarkt? Då flyttar vi.

Han frågade försiktigt vilken färg som skulle passa madame. VITT! Vitt, vitt, vitt. Eventuellt färgglatt i barnens sovrum men i övrigt VITT! Här är en bit av min svenskhet som jag inte kan rubba på. Måla huset oranget för att spara ett par kronor.

Inte. En. Chans.


Nä men det vore väl fint att matcha teglet med den här nyansen.

En gång gatubarn, alltid gatubarn?

Buddha kom hem från skolan igår och var jätteledsen och arg. En av hans lärare hade blivit irriterad på honom när eleverna städade klassrummet och Buddha tydligen inte följde hennes instruktioner om hur detta skulle gå till.

"Du plockar skräp som ett förbannat gatubarn. Men det är väl inte så konstigt."

Hur länge ska de här barnen behöva bli stämplade på det här viset, undrar jag. Pojkarna har inga problem med att prata om sin bakgrund, det faktum att de en gång levt på gatan är inget de döljer. Men, de är inga gatubarn längre och det värsta någon kan göra mot dem är att kalla dem just det. Mycket har jag fått lära mig att tolerera och acceptera när det kommer till disciplineringsmetoder i skolan, men här går fan ta mig gränsen. Det ska jag göra väldigt klart för lärarinnan när jag träffar henne.

Idiot.

Buddha berättade att hans första tanke var att slänga ett par förolämpningar tillbaka till läraren, men han valde att hålla tyst och sen gå hem och berätta för oss istället. Bra där, Buddha. Mycket bra.

fredag 21 oktober 2011

Customer service at its best

Var och käkade lunch på ett hotell i stan idag, när jag kom in i matsalen möttes jag av den här synen.


Jag harklade mig och sa "excuse me".  Ingen respons. Rumsterade runt med stolar. Testade ringsignaler på mobilen. Nada. Va fasen, tänkte jag. Ska jag behöva skaka liv i människan? Det vågar jag inte.

Bestämde mig för att sätta mig och vänta ut henne. Jag hade ju datorn till sällskap.

Efter några minuter traskade hotelldirektören in. Han fick syn på sjusovaren. Gick raskt fram emot henne, höjde handen med öppen handflata (shit, hann jag tänka, nu lappar han till henne) och dängde ner den i disken med en smäll. Upp flög den lilla stackaren och försökte förstå var hon befann sig, samtidigt som en ursinnig hotelldirektör gapade i hennes öra.

Nästa gång är det nog bättre jag ryster om henne lite försiktigt, så att hon kan morna sig i lugn och ro.

 

torsdag 20 oktober 2011

Tji fick jag

Ingen ström ikväll, vilket innebär tidig läggdags för killarna. Efter läxläsning och lite kurragömma gick alla och lade sig, utom Tugume som virvlade omkring i huset. Efter en stund blev det tyst och vi tog för givet att alla hade somnat. Vi kollade rummen och mycket riktigt låg de alla i sina sängar, t.o.m. hoppetossan Tugume.

Jag: (till Alex): You see Tugume. He may be energetic all day but once he puts his head on the pillow, he is deep asleep in a second.

Tugume (öppnar ena ögat och säger med sin ljusa stämma): I am hearing you.


Tugume


Knugens rondell

När vi var i Kampala för några veckor sedan passerade vi en rondell som enligt chauffören tillhör King Kabaka of Buganda. Så pass.

Ok, tänkte jag. Kungen har en rondell döpt efter sig. Inte helt ovanligt.

Nej, nej. Alltså, det är hans alldeles egna rondell. Eller, för honom är det tekniskt sett ingen rondell. När han kommer öppnar man nämligen grindarna så att han kan åka rakt igenom istället för runtom.

Man skulle ju kunna tro att det är en stor, magnifik rondell och att det liksom är pompa och ståt när knugen kommer farande. Nej, igen. Det är en liten yttepytterondell men det är bara hans och ingen annan får passera. Resten av trafikanterna, inklusive presidenten om han skulle råka ha vägarna förbi, får snällt köra runt.

En omväg på cirka 3,5 meter.

Hå hå.

Här är den alltså, Kung Kabakas rondell.

onsdag 19 oktober 2011

Inget tvivel om att jag skulle vara säkrast i stan

Buddha: Me, I want a suiti. And, and, for eyes...ehm... like...black.

Jag: (frågande) Ok...

Alex: He is meaning that he would love to have a suit and sunglasses.

Buddha: Yes, sunglasses. Black.

Jag: Ha ha, why?

Buddha: Bodyguard. For you.



Han är stark som en oxe, vår käre Buddha. 

Om jag någonsin är i behov av en bodyguard är du självklart mannen för jobbet, Buddha. Jag lovar.

tisdag 18 oktober 2011

Skitungar på turné

Våra "mellanbarn", Andrew, Gwanga, Ayebare och Brian packade i eftermiddags sina väskor. Ikväll sover de på skolan för att tidigt imorgon bitti ge sig iväg på skolresa. De har spelat coola innan men jag kunde minsann se att de var riktigt exalterade när de skulle iväg. Häftigt ju, fyra dagar iväg med sina klasskamrater.

Jag saknar dem redan men hoppas och tror att de kommer att få ett par toppendagar med sina kompisar.

Madrass och filt skulle de ha med sig

Alex och Aje hjälps åt att rulla ihop madrassen

Brian var noga med att inte glömma nåt

Två par skoluniformer skulle med - Pedanten Aje viker omsorgsfullt

Aje a.k.a. "Turista"

Färdigpackade. Övriga killar eskorterade dem till skolan.

Plugghäst

C-uppsats och Rukiga (det lokala språket) för elever i årskurs 1.

Vet inte vilket av de två jag finner svårast.

Ian var snäll nog att låna mig sin lärobok
Killarna tjöt av skratt igår när jag gick runt och högläste glosor. Särskilt "Empare eyomunda - Underwear", tyckte de var extra festligt att höra med min skånska brytning. Vår humortröskel är väldigt låg, jag vet. Men kul har vi när vi tramsar.

(Min favorit är "ice cream - ayisi kuriimu")

måndag 17 oktober 2011

Skolresa

Glömde att berätta om mötet i lördags. Det gick bra, pojkarna hade inte så mycket att säga mer än att de var intresserade av vilket straff vår rymling skulle få. I det här huset tror vi inte mycket på straff som sådant, vi pratar mycket när något tråkigt inträffar, försöker komma till roten med problemet och få barnen själva att fundera över varför man bör uppföra sig på ett visst sätt.  Vi belönar hellre gott uppförande än bestraffar dåligt. "Straffet" för pojken blev indragen veckopeng samt att han inte fick följa med de övriga och se Manchester United - Liverpool. Han fick stanna hemma och prata med Alex. Meningen var att vi skulle ta in en kurator men ingen var ledig under lördagen, kändes dock som att Alex och pojken hade ett riktigt bra samtal och att det kanske inte är nödvändigt att dra upp allt igen med en kurator. Vi får se. Vill han prata med någon utifrån eller vi känner att det vore bra så ordnar vi självklart det.

Från det ena till det andra.

Imorgon och ett par dagar framåt får vi klara oss utan fyra av våra killar, elever i P 6 och P 7 ska nämligen på skolresa. Spännande! Jag tycker det är toppen när de kan hitta på saker med andra barn och inte alltid bara vara en del av gruppen i huset. De frågade om det möjligtvis fanns någon chans att de kunde få ta med min kamera på resan. Visst får de det. Jag ser fram emot att få se bilderna. Det ryktas om att de ska till Kampala, då får de agera guider, det var ju inte så längesen vi var där. Lite avis är jag och de andra grabbarna på att de ska ut och resa. Men vi ska nog se till att ha kul här hemma också.



söndag 16 oktober 2011

Ett strömlöst Kabale

Kolsvart. Ödsligt. Kallt. Ensamt.

Inte i vårt hus på Rugarama Road.

Stearinljusskenet, skratten, värmen, gemenskapen - magiskt!

lördag 15 oktober 2011

Födelsedagsfirande

Aje: Emma, I think we should start celebrate our happy birthdays.

Jag: Ah, yes, that's a good idea. We should do that.

Aje: Yes

Jag: So, when is your birthday?

Aje: (tittar på mig fundersamt)

Jag: Do you know your birthday?

Aje: (efter en lång stund) 1996

Lite research kommer att behöva göras, märker jag. Vi är en bit på vägen i alla fall. I värsta fall får vi väl hitta på födelsedagar åt dem. Viktigast i sammanhanget, tycker jag, är att de får en dag som är bara deras.

Och så lite goda nyheter

Igår kom Dan tillbaka från skolan, stolt som en tupp, med sitt matteprov i handen - han hade fått 72 % rätt!

Första terminen det här läsåret fick han 33 %.
Andra terminen 57 %.
Nu, på tredje terminens mittprov lyckades han alltså med hela 72 %. Det bådar gott inför slutprovet nästa månad.  

HEJA DAN!


Möte

Ang, det förra inlägget om pojken som tog sig lite för mycket friheter i veckan. Vi har beslutat att hålla ett möte i eftermiddag med alla barnen och tillsammans diskutera det som hände, hur de ser på det hela och sen med hjälp av deras åsikter komma fram till hur vi ska hantera sådana händelser i framtiden. Å ena sidan har vi ju nolltolerans mot droger men å andra sidan så vet vi att de här pojkarna har en brokig bakgrund och i alla fall jag anser att ett snedsteg inte bör spoliera alla de framsteg som gjorts. Nu är bara frågan hur man ska lägga fram det utan att alla ska få för sig att det är fritt fram att sticka och röka marijuana en gång (tror absolut inte att alla skulle vilja göra det men det finns absolut en del som skulle kunna tolka budskapet så).

Vi får göra vårt bästa, helt enkelt.

fredag 14 oktober 2011

Två steg framåt, ett tillbaka.

Det är väl märkligt. När jag skrev inlägget om hur bra pojkarna nu uppför sig fick jag en obehaglig känsla i kroppen som sa mig, "det här får du äta upp, Emma." Mycket riktigt, samma kväll, när Andrew var ensam med killarna eftersom Alex var sjuk och jag hade annat för mig, passade en av grabbarna  på att ta en tur till stan.

Vi fann honom ganska snabbt och kunde konstatera att han inte var nykter. Förmodligen hade han rökt marijuana. Det var ingen rolig syn.

Med blodsprängda ögon sa han åt oss att lämna honom i fred, hans liv skulle numera vara på gatan, han var trött på oss, på skolan och på alla andra i huset. Jobbigt att höra, såklart, men samtidigt vet jag att han egentligen inte menade vad han sa. Jag förklarade att vi är ansvariga för honom och bryr oss väldigt mycket om honom. Är det så att han inte vill bo hos oss längre så kan vi såklart inte tvinga honom till det men att ett sådant beslut inte tas på en dag utan är något man diskuterar. Jag sa också att ingen av mina ungar är ute ensamma på gatorna kvällstid så länge jag är ansvarig för dem och om han inte vill följa med tillbaka till huset, ja, då får väl vi göra honom sällskap istället, för att vara säkra på att inget händer honom. Sen, om han fortfarande vill lämna oss så skulle vi ta honom till de sociala myndigheterna på morgonen och få honom utskriven från vårt hem.

Mentalt förberedde jag mig faktiskt för att spendera en natt på Kabales gator. Alex ringde till pojkens släkting, vilken han gick med på att prata med, så vi tog honom dit. Släktingen var inte glad och stod och predikade för honom i säkert en halvtimme. Till sist sa pojken i alla fall att han skulle följa med oss tillbaka till huset och att vi skulle ta honom till myndigheterna dagen efter.

På morgonen, när han "nyktrat till", var han en annan person. Vi pratade med honom och frågade vad det egentligen var som tyngde honom. Han påstod att han inte var nöjd med skolan, att han kunde gå på vilken skola som helst i hela Kabale, utom just den.  Vi gjorde en kompromiss om att han skulle gå färdigt det här läsåret och att vi under lovet ska se om han fortfarande känner likadant och att vi i så fall kan diskutera alternativa skolor. Han sa också att han hade blivit arg på mig för att jag "had abused him in swedish". Samma dag hade han gnällt om att någon hade gjort av med hans klocka och han påstod att om han inte fick tillbaka sin klocka på momangen, skulle han inte gå till skolan följande dag. Jag utbrast då på svenska, vilket jag gör ibland automatiskt, "Vad är det för jäkla dumheter?". Ja, jag får väl jobba på det där och låta bli att använda svenska språket när jag blir irriterad. Lätt att det missuppfattas. Jag förklarade vad jag hade sagt och bad om ursäkt om det hade tolkats på fel sätt.

Pojken godtog det och gick tillbaka till sitt vanliga jag igen.

Nu vet jag att att han egentligen inte vill lämna vårt hus. Det kan vara så att det var en reaktion på att jag är tillbaka, han ville testa vad som hände om han stack, få uppmärksamhet. Han hade sagt till de andra pojkarna att han visste att jag/vi skulle komma och leta upp honom. Det var inte direkt så att han hade gömt sig i stan utan gick ute på huvudgatan. Hade han inte velat att vi skulle hitta honom vet han ju hundratals gömställen som skulle ta oss lång tid att hitta. 

Det farliga med det här är att, eftersom vi lät honom komma tillbaka efter att han uppfört sig på det här viset, det kan trigga andra att göra likadant, vilket kommer att skapa en förbannad oreda.

Vi i personalen diskuterar nu intensivt hur vi ska undvika att göra detta till en vana. När det gäller arbete med barn och ungdomar som har den bakgrunden som våra har, är snedsteg som detta tyvärr att räkna med men vi har kanske slappnat av lite för mycket då vi varit relativt skonade från sånt beteende hittills. Vi blev tagna på sängen, kan man säga. Vi måste nu se till att ha bättre koll på dem, särskilt när de har uppvisat missnöje med något och vi ska ta in en kurator till att prata med den aktuelle pojken. Det är också viktigt att vi har ett allvarligt snack med alla pojkar och diskuterar med dem vad som i fortsättningen kommer att hända om någon får för sig att göra samma sak. Det är här det blir så svårt. Vad ska man ha för konsekvenser? Avstängning? Rapportering till myndigheter? Polis? (usch, nej).

Svårt. Mycket svårt.

Som sagt, två steg framåt, ett tillbaka. Men i slutändan är jag säker på att vi ska nå målet.

torsdag 13 oktober 2011

På bättringsvägen

Buddha mår uppenbarligen bättre än igår.

"Emma, you see me (kniper sig i överarmen), I am growing thin. I need maybe something like beef and eggs."

Vilken tur att det är han som ska följa med på middag i stan med Alex och mig ikväll.

onsdag 12 oktober 2011

Just nu

Alex (den äldre) och Buddha är sjuka. Buddha förbjöd vi faktiskt att gå till skolan idag då hans otäcka hosta inte gett med sig. Andrew tog honom till sjukhus där de konstaterade att han har lunginflammation. Lille vännen. Vad som fattas Alex vet vi inte, envis som han är vill han inte till sjukhus utan säger att han "bara behöver vila".

De har legat däckade hela eftermiddagen. Radarparet - inte mycket krut i dem för tillfället.


Vi håller tummarna för att de mår bättre imorgon. 

Små skitungar med hjärtan av guld

Det är ett gäng vildingar vi har här och många gånger finner man sig själv behöva räkna till tio för att inte tappa tålamodet helt. Jag försöker att ge en nyanserad bild av verkligheten på bloggen men per automatik blir det så att man trycker lite extra på det positiva. Självklart är livet i huset ingen dans på rosor, killarna retas och tetas med varandra, ibland bråkar de ordentligt, de gnäller, surar och hittar på dumheter. Precis som alla andra barn.

Men, överlag måste jag säga att det är en härlig stämning hos oss. Vi skrattar, ofta och mycket och har för det mesta väldigt, väldigt kul. Pojkarna har utvecklats något enormt. Det sköter nu skolan nästintill klanderfritt, det vill säga att skolkandet i princip upphört, de är aktiva på lektionerna och gör sina läxor. Mer begär jag inte av dem.

Något de pysslade med när vi precis flyttat hit var att be om mer mat än de orkade äta upp. Resterna la de sedan i plastpåsar som de gömde här och var i huset. Det gillade jag inte, tyckte det var äckligt rent ut sagt men förstod ju att det berodde på att de var så vana vid att inte veta när de skulle få äta nästa gång och därför ville passa på att ha ett lager om i fall att det inte skulle bli någo måltid. Jag gjorde klart för dem att de aldrig behövde vara oroliga för det, att ingen skulle bli utan mat så länge de bor hos oss. Att de skulle äta tills de blev mätta och om de sen blev hungriga mellan måltiderna var det bättre att de bad Irene om något mellanmål istället för att äta gammal mat.

Beteendet med att gömma rester försvann i princip helt men nu när jag kom tillbaka upptäckte jag att de igen samlar rester i en plastpåse. Jag frågade Alex vad de höll på med och han berättade då att de allihopa sen en tid tillbaka lämnar kvar lite på sin tallrik som någon sen samlar ihop. Efteråt går de ut till grinden med påsen. Där står en av deras kompisar och väntar varje kväll. Deras vän bor hos sin mamma, han har det ganska bra, går i skolan och så men familjen har inte tillräckligt med mat så han går jämt hungrig.

Killarna tycker inte om att han går hungrig och har därför bestämt sig för att hjälpa honom på de sätt de kan. De brukar också ibland ge honom en del av sin veckopeng.

Jag frågade Alex vad pojkens mamma tycker om att hennes son får mat av våra killar. Hon har inget emot det, tvärtom är hon glad för att han kan äta sig mätt, sa han. Visst hade vi kunnat ge mamman pengar till mat eller bjuda in pojken till att äta hos oss, det gör vi ibland också men blir det alltför ofta skulle det innebära att vi finner oss med många, många fler som kommer och vill ha hjälp (det har vi fått erfara tidigare när vi varit extra snäll mot någon av killarnas kompisar). Vi kan inte hjälpa alla, tyvärr,  och har sagt att vårt fokus ligger på de barnen som bor hos oss nu. Vi försöker hjälpa mamman genom att köpa varor av henne istället, ser det som bättre i det långa loppet att gynna hennes affärsverksamhet.

Vad som är så fint med den här historien tycker jag är att pojkarnas medkänsla, empati och osjälviska handling för sin kompis och att de gör det på egen hand, utan Muzungons (vitingen) inblandning.

Det gör mig varm i hjärtat.

tisdag 11 oktober 2011

Vi är svenska fans allihopa!

Alla utom Buddha, tillsynes, som dagen till ära tagit på sig en orange tröja med texten "Nederland" utan att ha en aning om vilka Sverige skulle möta. Vad är oddsen?




Vilken rysare det blev! Och, vilken härlig vinst!

GRATTIS SVERIGE TILL SEGERN!

EDIT: Kom på att alla kanske inte är lika fotbollstokiga som vi. Så för att förtydliga inlägget något; Svenska herrlandslaget spelade sin avgörande kvalmatch till EM 2012 mot Holland ikväll och vann. Matchen visades på Ugandisk kabel-tv vilket gjorde att vi kunde se den. Fantastiskt kul att kunna se Sverige avancera härifrån.

Att förena nytta med nöje

Barnen är i skolan. Jag och Alex jobbar för fullt. Huh, vad stressigt. Hårt arbete det här ibland.



Syftet med spelandet var att han skulle lära sig reglerna i Skip-bo för att kunna instruera pojkarna. Så lyder fortfarande den officiella förklaringen. (Att både han och grabbarna lärde sig dem för cirka två veckor sen behöver vi kanske inte tala högt om).

Kul spel, hursomhelst. Beroendeframkallande.

måndag 10 oktober 2011

Quick recovery

Buddha gick inte till skolan i morse. Han kände sig krasslig redan igår och gick och lade sig tidigt, han ville inte ens ha middag, trots att hans favorit (kycklinggryta) serverades. Då kan man vara säker på att det är något galet så vi sa åt honom att stanna hemma idag och vila.

Just nu uträttar Alex och Andrew lite ärenden i stan. Jag är hemma och pluggar. Stidia och Irene pysslar med sitt och Buddha ligger och sover. Trodde jag. När jag kollade hans säng för en stund sen var den tom. Likaså övriga sängar och resten av huset. Inte heller i trädgården fanns han. Va fasen, tänkte jag. Vad hittar han nu på för dumheter?

Jag frågade Irene om hon sett Buddha.

- He went back to school.

Han gjorde vadå?

Många av de andra killarna har en tendens att vilja stanna hemma från skolan för typ nageltrång. Buddha som uppenbarligen var/är sjuk vägrar hålla sig därifrån. Ja, det är ju en välsignelse att han insett vikten av utbildning men jag tror inte det är hela världen om man har en sjukdag under terminen i årskurs två.

Buddha, Buddha, Buddha.

(Låt oss hoppas att han inte smittar sina klasskamrater)

Tack lekmer.se!

Som jag berättat tidigare kunde jag inte få med mig allt det fina som Ni läsare skänkt till oss, det kommer istället att skickas till oss, förhoppningsvis i slutet på den här veckan. Men lite spel och leksaker lyckades jag packa ner. Bland annat ett gäng radiostyrda små racerbilar som Lekmer.se så generöst donerat till oss. TACK SNÄLLA LEKMER.SE!
Killarna hade så kul igår när vi introducerade dem för första gången. Först förvandlades vardagsrummet till ett enda stort trafikkaos så vi fick strukturera upp det lite. Vi körde tävling istället och vinnaren blev Andrew! Han var ett proffs på att manövrera sin lilla bil.



Superfina bilar

Det tog ett tag innan de fick grepp om hur de funkade

Ambrose höll sig nära sin bil

Ivan tävlar

På era platser, färdiga, GÅ!

Tugume blev jätteglad för sin bil

Ambrose också

Inte jättelätt att få dem dit man vill

STORT TACK FRÅN ALLIHOPA!

söndag 9 oktober 2011

Första bortamatchen

Idag spelade grabbarna sin första match utanför Kabale. Francis bjöd in oss att möta hans lag, Kicumbi FC, vilket han är tränare för i sin hemby. Som tack för inbjudan tog vi med en gåva. Vi visste att de inte hade några matchtröjor och eftersom vi fick närmare 50 stycken utav IFK Österåker, beslöt vi oss tillsammans för att donera elva stycken till Francis lag. Jag hoppas att IFK Österåker tycker att det är okej. Ni kan tro de blev glada. 

Det tog lite tid att ta sig till Kicumbi, bilens motor började nämligen koka och vi blev strandsatta en stund. Lyckligtvis fick vi pausunderhållning av en inte alldeles nykter gammal herre.

Matchen spelades på en plan som inte var helt plan om man säger så, trots det lyckades vi vinna med 4-2 och killarna sjöng segervisor hela vägen hem. Som tur var fick Francis till ett kanonskott i slutminuterna, han satte en frispark rakt i krysset från egen planhalva vilket gjorde att han kunde möta byborna med huvudet högt  även efter matchen.  

Kicumbi FC har lovat att komma in till stan för en returmatch snart.

Ett tag var vi oroliga att det inte skulle bli någon match

Herren i hatt livade upp stämningen

Väldigt vacker fotbollsplan nere i en dal, lite opålitlig bara då man inte visste hur bollen skulle studsa i lutningarna.

Francis (den längsta) stolt tränare till Kicumbi FC, dagen till ära i nya matchtröjor.

lördag 8 oktober 2011

Ibland måste man väl få lätta på trycket?

Ett par av killarna har lördagsundervisning hemma medan andra går till skolan och får undervisning därifrån, Ivan är en av dem.

Idag när han kom hem berättade han att han var öm efter att en lärare slagit honom.

Jag: Why did the teacher cain you?

Ivan: Because of gasing.

Jag: Ha ha, he cained you because of gasing?

Ivan: Ha ha, yes. I gas and then I just laugh a little bit and say "sorry for gasing" and then he beat me five cains.

Herregud. Var finns humorn? Stackarn råkade prutta. Det är väl inte hela världen?

Vad har du på pakethållaren?

I våras visade jag er ett par exempel på vad ugandierna kan få för sig att transportera på cykel. Se de inläggen här och här.

Nu kör vi igen.

- Vad har du på pakethållaren?
- Världens yngsta boda boda passagerare.

(Inte så väldans kul kanske men ack så sött.)



Kom på nu att jag borde ha anmält mig själv som kandidat. Inte som världens yngsta passagerare kanske.

Tyngsta, möjligtvis.

fredag 7 oktober 2011

Restaurangbesök

I söndags föll det sig så att jag och Alex åt middag ensamma med Buddha. Vi var de enda som var i huset när maten serverades då de andra var och tittade på fotboll. Vi fick en väldigt trevlig stund med Buddha vilket väckte en idé hos mig. Det är svårt att gå in i alltför djupa diskussioner med någon i huset eftersom det är så mycket folk omkring och alltid någon/något som avbryter och jag kände hur mysigt det var att sitta i lugn och ro och äta middag Buddha, hur han själv liksom också blev lugnare och delade med sig av saker som vi inte hade tagit del av tidigare.

Därför bestämde vi oss för att då och då försöka ta med barnen på middag eller en fika på stan i mindre grupper så att vi kan ge just dem får fulla uppmärksamhet och ge dem möjlighet att diskutera saker som de kanske inte känner för att ta upp inför allihopa.

Första middagen var igår. Vi grupperade barnen två och två, brödraparen fick vara tillsammans och sen försökte vi matcha övriga efter vilka vi tror passar bäst ihop. Sedan drog vi lott om vem som skulle få följa med på middag. Först ut blev Ayebare och Ambrose. Vi gav dem ett antal alternativ på restauranger som de fick välja mellan och gav dem instruktioner att vara färdiga klockan sju.

Middagen blev en succé. Vi skrattade och skojade, snackade fotboll, skola och drog roliga historier. De öppnade verkligen upp sig och pratade om allt mellan himmel och jord. Viktigt för mig var att de skulle få chans att dela med sig av vad de egentligen tycker om att bo hos oss. De var båda överens om att det för det mesta är väldigt bra, de saknar inte något men att de tycker det är jobbigt ibland när någon av de andra barnen är dumma mot dem. Tydligen har en av de andra pojkarna vid flertalet tillfällen gjort narr av deras sjuke pappa, vilket gör mig ledsen och är helt oacceptabelt. Bra att vi fick reda på det så att vi kan prata med den pojken och vara mer uppmärksamma i fortsättningen.

Bröderna ville aldrig att kvällen skulle ta slut. Fråga oss mer saker, sa den ene. Berätta någon hemlighet, sa den andre. Tre och en halv timme senare var vi tvungna att gå hem eftersom de skulle upp till skolan idag. Vi kom tillbaka mätta och belåtna efter en otrolig kväll. Definitivt något vi måste fortsätta med. Jag ser redan fram emot nästa middag.

Bilderna nedan är från efter middagen då vi skulle beställa in något att dricka. Ambrose sa att han frös så vi föreslog att han skulle beställa te. In kom kyparen med en en hel termos vilket fick Ambrose att vika sig dubbel av skratt då han aldrig tidigare varit med om det och endast trodde det var något vuxna fick.

"I am a big boss", kraxade han och illustrerade hur en sådan beter sig.



Han tyckte det var otroligt kul att få in en hel kanna te

Socker måste man ha, men bara litegrann, sen röra med sked. Och såklart tidningen bredvid.

Såhär sitter tydligen en "Big boss"