tisdag 7 februari 2012

Nya bekymmer

Ett problem löser sig. Då dyker ett nytt upp.

Jag vet inte om ni minns att jag i somras skrev om en av våra pojkar som skolkade från skolan var- och varannan dag. Vi kämpade och kämpade för att komma tillrätta med problemet och motivera honom att gå i skolan. Ingenting hjälpte. Det gick så långt att vi, på inrådan av de sociala myndigheterna, faktiskt stängde av honom från projektet under ett par veckor. Vi tog honom till en släkting så att han skulle få tid att tänka över sin situation. Efter någon dag fick vi information om att han setts hos "director". Vilket gjorde mig otroligt ledsen därför jag vet att den där "director" inte har något genuint intresse i barnens välbefinnande utan bara vill se oss misslyckas och självklart behandlade han nu pojken som en prins. En kort period. Sedan var det tillbaka till gamla rutiner. Varpå pojken rymde. Han kom och grät vid vår grind och bad om ursäkt. Bönade och bad om att få komma tillbaka. Tvingade Alex att ringa mig när jag var i Sverige för att han ville prata med mig och säga hur ledsen han var. Vi lät honom komma tillbaka. Självklart gjorde vi det. Och därefter har han uppfört sig exemplariskt.

Tills nu.

Förra veckan skolkade han en dag. Alex och Andrew spenderade en hel eftermiddag letandes efter honom. Till sist kom han hem självmant, vi satt och snackade en bra stund och han sa att han inte visste varför han skolkat. Att det bara blev så. Han sa att han var jätteledsen att han vill studera och lovade mig att han skulle bruka allvar. Efter det har det varit lugnt ett par dagar, vi har haft kontakt med hans lärare som bekräftat att han varit där och vi avfärdade incidenten som en engångsföreteelse.


Igår fick vi information om att han återigen skolkat. Han gick till skolan på morgonen. Trodde vi. Det hade han inte alls gjort utan smitit iväg på annat håll. På kvällen kom han igen. Alex satt i närmare två timmar och pratade med honom. Även denna gång sa han att han inte visste varför han inte gått till skolan. Han ville gå dit men på vägen så kom han på andra tankar. Alex sa till honom att nu får det faktiskt vara slut på de här dumheterna, man måste gå till skolan även om man inte känner för det. De pratade och än en gång bad pojken om ursäkt och lovade att gå till skolan idag. Alex följde honom i morse och såg till att han satte sig tillrätta i klassrummet. Därefter gick han till lärarrummet för att be dem informera oss omedelbart om pojken lämnar skolområdet eller inte dyker upp på morgonen. Tio minuter senare gick han för att titta till pojken i klassrummet. Hans väska hängde på stolen men pojken var inte där. "Han gick på toa", sa hans lärare. Alex kollade toaletterna. Ingen pojke.

Han hade alltså stuckit. Igen.

Detta är så otroligt frustrerande. Det är uppenbarligen något som tynger pojken när det kommer till skolan. I alla andra sammanhang uppför han sig hur bra som helst. Jag förstår det inte och jag vet inte hur vi ska hantera det. Kurator har han pratat med. Vi pratar med honom ofta och länge. Han säger att det inte är några bekymmer i skolan, att han vill gå dit men ändå så blir det såhär.

Vi lyssnar på honom. Vi vill veta vad som gör att han beter sig såhär men han vägrar att berätta. Vill han ha uppmärksamhet? Känner han att han inte klarar av skolan? Är det någon som mobbar honom? Vill han hellre smyga iväg och träffa flickvännen? Tar han droger? Varför kan han inte berätta för oss vad det är som är fel så att vi kan hitta en lösning?

Frustrerande, som sagt. Oerhört frustrerande. Och situationen, om det fortsätter på det här viset, kommer att bli ohållbar. De andra pojkarna kommer att börja undra varför de ska behöva gå i skolan när den pojken missar, gång på gång. Ni vet att jag tycker ni läsare är så himla kloka och alla goda råd på hur ni tycker att vi ska hantera situationen är väldigt välkomna.

Det sista jag vill är att behöva "kasta ut" honom ur huset.

What to do?

18 kommentarer:

  1. Oj vad svårt! Om det ändå fanns ett facit. Det låter som om ni har provat det mesta. Det enda jag kan komma på är att sitta med honom i skolan varje dag till en början, alternativt rulla över bollen till honom. Be honom säga/fundera på vad han behöver för stöd/motivationshjälp för att stanna i skolan hela dagen. Eller be honom hjälpa dig och Alex med ett problem. Säg att ni har en riktigt god vän som ni tycker mycket om som inte vill gå i skolan, vilket gör er oroliga/sömnlösa och be om råd. Hur skulle han ha gjort om det var hans bästa kompis?

    SvaraRadera
  2. När prat inte fungerar måste man ibland ta i lite. En sak som brukar fungera för mig (jobbar på en skola) är att ungdomen själv får välja sitt straff i förväg. Fråga personen i fråga vilket straff han tycker är lämpligt om man missar skolan och när han svarar att städa toaletterna eller inte se nästa fotbollsmatch så säger ni att det är precis det som händer om han avviker. Sedan fortsätter man såklart med arbetet om varför eleven gör som en gör, men om felet upprepas delas den valda konsekvensen ut. Personen har ju själv tyckt till om vad som är rimligt och blir därför inte kränkt på samma sätt som det annars lätt kan bli. Jag är inget fan av straff men samtidigt måste ju handlingar ha konsekvenser.../Ylva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket bra idé. Faktum är att vi har arbetat lite på det sättet. Hört oss för vilka straff killarna tycker är rimliga när de inte uppför sig. Ex är indragen veckopeng och/eller att de missar en aktivitet. Alla har varit överens om dessa "straff" och det är ett system som för det mesta funkar ganska bra. Men det här verkar vara bortom alla straff. Pojken verkar inte bry sig. Som att han vill att vi ska slänga ut honom- Samtidigt som jag tror att han bara vill att vi ska se honom och hjälpa honom på rätt spår igen.

      Radera
    2. Ja, när jag läser att det dessutom involverar knark förstår jag ju att "välj ditt straff själv"-tekniken är alldeles för lam. Jag tror som många andra att det är kärleksbombning som behövs, problemet är ju bara att de andra ungdomarna kanske drar felaktiga slutsatser av att någon kan "bete sig hur som helst". Går det att prata med de andra ungdomarna om att X har det jobbigt nu och därför måste vi ge honom lite utrymme? Eller tycker de att det blir orättvist då?

      Radera
  3. Åh det är ingen lätt situation. Ni gör ett så fantastiskt jobb. Tycker att rådet att låta personen i fråga själv sätta sitt "straff" kanske inte är helt dumt... På så sätt kan de inte säga att det är orättvist eller något liknande. Då har de ju själva varit med och satt gränserna. Lycka till och jag hoppas innerligt att pojken hittar rätt så att han slipper förlora det fina han har.

    SvaraRadera
  4. Jag vill lägga till att min fästman utövar "välj ditt straff själv"-tekniken på mig (efter att jag dumt nog berättat om den :P). Jag är ett riktigt strulpul och han brukar fråga vad jag tycker är ett lämpligt straff om jag glömmer att städa toaletten. Jag brukar svara att då måste jag städa HELA lägenheten. Än så länge har jag faktiskt inte glömt toaletten en enda gång sen tekniken infördes ;)

    /Ylva igen

    SvaraRadera
  5. Hemskolning? ett tag iaf eller pröva samma mynt som förra gången?

    SvaraRadera
  6. Han kanske behöver bli sedd och gå hemma och rota o skrota med dig o alex en vecka. Då kanske han får tid o mod att berätta vad som tynger honom eller vad han tänker på? Han får göra skolarbetet på hemmaplan under den veckan men har då närheten till er. Låt honom ta kontakten istället för att ni skall försöka "lirka" o "pumpa" ur honom vad som händer.

    Sedan får ni ju berätta att beslutet är hans.Om han pluggar o kämpar nu så kommer han ha större möjlighet att få ett bättre liv när han blir äldre men om han vill leva vind för våg så kanske han hamnar på gatan igen. Att om han vill ha tiden med er efter skolan med mat o husrum o omsorg så får man göra sin del av jobbet nämligen att gå i skolan. Han är så stor nu o borde kunna ta ansvar.
    Om ni skall kontrollera o jaga o leta o "straffa" honom så kan det ju bli en grej av det med. Bättre att ni förmedlar att ni är där för de som VILL ha er. Hur mycket tid la han inte förr på att just få ihop till mat för dagen eller lite pengar? Är det verkligen så tungt för honom att "bara" behöva gå i skolan?

    Bättre att sträcka ut sin hand till honom o låta han ta ett beslut själv. Men det är bättre att ni sätter ned foten o har nolltolerand med skolk så alla killarna vet vad som gäller. Ni kommer ju ha en massa tonåringar snart i huset o det är inte lätt att hanskas med dessa hormonstinta killar. Skall ni kontrollera o jaga efter dem med?

    Ni är ju en chans, en möjlighet, ni försöker o sedan är det upp till killarna att ta tillvara på den möjligheten. De är ju så stora nu. Hade de varit 6,7 8 år så hade det ju varit andra bullar..

    Om han sticker igen berätta för honom att om han vill komma tillbaka räcker det inte med tårar utan att han visar i handling att han vill tillbaka o denna handlingen är att han går i skolan varje dag med ett intyg från läraren som bevis...

    Sedan får du berätta för honom att du lägger ned tid och kämpar för att hålla ert hem levande. Få ihop allt med personal o ekonomi, skolgång, sportaktiviteter, ditt egna liv etc och att du gör detta för att killarna betyder så mycket för dig. Men att det är faktiskt ingen självklarhet att erat hem finns o att allt fungerar av sig själv. Om han inte är nöjd eller om han vet ett bättre alternativ så får han väl välja det. Att du är inte mer än en människa o att du inte kan klara av allt själv.

    Om han känner att skolan är för tung eller att det inte passar honom. Finns det ingenstans han kan "jobba" o vara lärling istället som dagsaktivitet? Så han lär sig ett yrke som utbildning? En del är bättre på att jobba med händerna istället för att få ihop allt i skolan? För målet med utbildningen eller att lära sig ett yrke är väl att ge killarna en chans att kunna bli självförsörjande någon gång i framtiden? Ibland får man fokusera på målet o vägen till målet kan se olika ut. Ingen väg behöver vara mer rätt än de andra vägarna..."think outside the box"

    Kram på dig. Jag tycker att du gör ett jätte bra jobb.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag önskar att vi kunde ge honom en vecka med "hemmastudier" men det kommer garanterat leda till tolv andra pojkar som också är intresserade av hemskolning. Det är ett annat av våra bekymmer, killarna har svårt att se att vi behandlar dem utifrån deras individuella behov och det blir en jäkla låda om någon får något och inte en annan. Jag är dock helt med på din idé och jag och Alex pratar om hur vi kan genomföra nåt i den stilen (utan att de andra nödvändigtvis behöver få reda på det)

      Radera
  7. Enligt mig så tror jag att det inte handlar om självaste skolkningen, utan han har bott så länge på gatan att han har en fallback lr en blackout o bara går iväg. han uppskattar bog allt ni gör. att prata kommer nog inte hjälpa så pass mkt. tror nog att ngn borde vara med honom...och sen precis när han väljer att gå ifrån skolan då tar ni tag och frågar vad han just den stunden känner och sedan bearbetar utifrån det

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror du har rätt. Det är ett återfall i den gamla livsstilen och händer det en gång eller två så är det inte hela världen men om han fastnar där igen innebär det problem.

      Vi har diskuterat att ha en stödperson i skolan. Att ex Andrew ska följa med honom om dagarna men vi är rädda att det kan generera att andra barn börjar mobba honom. I Sverige är det ju ganska vanligt men här har de aldrig sett något liknande och jag är rädd för hur det skulle emottas.

      Radera
  8. Jag har skolkat mycket i mina dagar vilket jag inte är stolt över. Jag gjorde det pågrund av min presenationsångest (även att jag blev mobbad) men om jag ser till "ditt" barn så kanske han känner att han inte kan prestera som alla andra barn och känner en enorm press. Förstår det är jätte svårt men han måste själv vilja det här, ni ska inte behöva tvinga honom till något känner jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även jag har skolkat en del i mina dagar, mest på grund av lathet och att jag känt att jag klarat skolan ändå men det är inget jag är stolt över. Nej, det går inte att tvinga honom till skolan. Det märkte vi inte minst idag när han till och med rymde när alex fortfarande var kvar. Frågan är bara hur vi ska kunna motivera honom att studera.

      Radera
  9. Jag tänker såhär,

    För det första så tror jag att det är oerhört smärtsamt om pojkarna känner att de måste betala tillbaka för att allt de ni givit dem. För hur ska de någonsin kunna betala tillbaka den skulden? Jag är övertygad om att det inte finns i er värld att er pojke skulle behöva lämna er. Ni är ju hans familj och hans hem. Därför tror jag att de är livsfarligt om han känner att de tankarna finns, känslan av att inte vara värd det han har fått kan nog driva honom in i en självdestruktivitet, där han gör dumheter för att straffa sig själv.

    Jag tycker inte att det är underligt att han väljer att skolka ibland. Med allt det har i bagaget och med all den smärta och ångest han måste känna och ha. Han orkar väll helt enkelt inte. Han vet antingen inte ens själv varför han inte klarar av att vara i skolan. Han får antingen väldigt mycket ångest av att vara där. Han kanske känner att tårarna kommer och att han helt enkelt inte klarar av att vara bland sina kamrater. Att han måste dra sig undan. Jag tycker att det är mycket begärt av honom att han ska gå till skolan varje dag. Som jag tidigare sa, så kommer säkert individer aldrig känna sig värda allt de ni gett dem.

    Sen så får man inte glömma hur drastiskt deras liv har förändrats det senaste året. Han har fått en helt annat identitet och helt andra krav. Det är inte konstigt om att inte hunnit med i förändringen. I honom finns ju gatupojken kvar med allt vad det innebär. Att gå från "fattig" till "rik" är troligen svårt (även om det är lättare än att leva kvar i fattigdomen) även om det låter brutalt. Han har säkert vänner kvar på gatan, förtjänar han verkligen allt det ni ger honom? Svaret är självklart. Men han kanske inte känner det själv.

    Förstår att det är oerhört frustrerande och instämmer med tidigare om att han själv får komma på straff mm. Vad jag egentligen vill säga är att man nog inte ska trycka på att han ska betala tillbaka genom att gå till skolan. Om jag relaterar till mig själv, om jag fått en gåva som den ni gett er pojke. Hur skulle jag någonsin kunna känna mig värdig den, om jag växt upp utan att få någonting från någon?

    Det ni gör är fantastiskt. Kärleken lyser så starkt om dina texter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du för din kommentar. Du sätter verkligen ord på en tankar jag haft som jag inte riktigt kunnat formulera.

      Du har alldeles rätt i det du skriver. Killarna har gått från fattiga till "rika" på nolltid och en sådan förändring är inte endast positiv. Klart att det framkallar många känslor och en reaktion på det kan vara det vår pojke visar nu. Det har kanske blivit för mycket för honom. Kraven i skolan. Kravet från oss att han SKA gå i skolan (trots att vi såklart bara menar väl).

      Du har öppnat mina ögon och fått mig att tänka i lite andra banor.

      TACK!

      Radera
  10. En kort kommentar innan jobbet. Var otroligt försiktig med "skuldkortet". Att tala om för något barn hur mycket det kostar och vad ni offrar för att hålla stället igång.... Det kan leda till att ongen sticker iväg i syfte för att ge er "ett bekymmer mindre"! Straff tror jag inte heller på - det finns en underbar berättelse om liknande i boken "En annorlunda barndom" av Iris "någonting" (handlar inte om barnhem förövrigt, men Iris var föreståndare i vuxen ålder) om hur de fick ungarna att stanna på barnhemmet. Barnen nästan bönade om straff för då kände de att de hade "betalat av skulden" och glatt kunde smita igen..... Jag tror istället på att (om ni kan få till det med de andra barnen) ge honom en dag med fantastiska, kravlösa upplevelser. Eller en present. Inte lägga några krav (de lägger han nog på sig själv ändå även om han inte talar om det) utan säga att ni tycker han är värd en extra omtanke eftersom ni förstår hur jobbigt han har det just nu..... Vräk kärlek över honom - och gissa hur han skulle må sedan när hsn ens tänker på att skolka.... ;-)

    SvaraRadera
  11. var tar han vägen när han inte är i skolan. Det är väll den viktiga frågan. Vad gör han där som är med värdefullt än skolan. Prata med honom om det, var lyhörda och visa honom att det han tänker och känner är viktigt. Få honom att förstå att det är ett aktiv val han gör och ibland kanske annat är viktigare än skolan, iaf i hans ögon. Visa honom att ni förstår att det kan vara så och ha en dialog med honom. Kanske är det viktigare och ni kan hjälpa honom med det eller så är det inte det och då kan ni hjälpa honom att klara det på "fritiden"

    SvaraRadera