torsdag 8 mars 2012

Hur tänker vi när vi tar in en liten bebis

Jag såg att någon frågat i kommentarsfältet hur jag tänker när vi tar in en liten bebis, att han kommer att knyta an till mig som sin mamma. Jag förstår att en del av er kanske tänker så (med all rätt) och det var just därför jag ville ha tillräckligt med tid till att förklara varför vi har tagit det här beslutet.  

Såhär är det.

Den lille pojken hittades för ungefär två månader sen i kritiskt tillstånd, övergiven i ett buskage en bit utanför Kabale. Han skulle ha dött om inte någon funnit honom i sista sekund. Sedan dess har han varit på Rugarama Hospital som ligger på samma gata som vårt hus. I januari var jag där och hälsade på vår grannflicka när hon var inlagd och såg honom ligga i en vagga avskilt från övriga barn och frågade personalen varför där inte var någon anhörig som tog hand om honom. Det var då jag fick höra den hemska historien. Sen dess har jag med jämna mellanrum tittat in på sjukhuset, samt frågat probation officern i Kabale hur det går för pojken, om någon visat intresse för att ta hand om honom ännu. Det har det inte varit.

I veckan när James blev inlagd tittade jag till pojken igen och fick då berättat för mig att sjukhuset inte längre tänker ta hand om honom. Vem ska ta hand om honom då, undrade jag. Det visste de inte, sa de. Jag kontaktade probation officern som informerade mig om att hon blir tvungen att ta pojken till ett stort barnhem i Kampala, i slutet på den här veckan.  Nu ska jag inte uttala mig om förhållandena där eftersom jag inte sett det men hon berättade att det bor över etthundra barn där och jag såg hemska bilder framför mig om hur hans liv i en sådan miljö skulle bli.

Det gjorde så ont i mig och det var då jag började fundera på vad vi kan göra för att hjälpa honom.

Ett liv på en institution är inte optimalt. Vi är väl på sätt och vis också en institution, men en liten, familjär och hjärtlig sådan. Vi älskar våra barn och gör ALLT för att de ska ha det bra. Både jag, våra killar och personalen känner för den här lille pojken och är överens om att han ska få komma och bo hos oss. Jag vill tydliggöra att det INTE är jag som ensam ska ta hand om lillen. Absolut inte. Det är VI -  personal (och barn) på Emma & Therese Children's Project. Bo hos oss tills vidare ska tilläggas. Vi hoppas att vi med tiden kan hitta ett bra fosterhem med en "egen" mamma, som vi gjorde åt lille Ian. Men sådana växer tyvärr inte på träd. Visst kan vi betala någon för att ta sig an honom men det ger ingen garanti för att han får det bra. Jag vill inte att det ska bli business här att ta hand om barn, det ska göras av rätt orsaker. Vi tänker att han får bo hos oss så länge och bli kärleksfullt omhändertagen av Stidia och Irene (vilka själv är mammor och har stor erfarenhet av små barn), tillsammans med mig, Alex, Andrew och pojkarna. Om vi inte hittar något bra fosterhem åt honom kommer vi så småningom antingen ändra Irene eller Stidias arbetsuppgifter till att enbart ta hand om pojken, eller så anställer vi ytterligare personal som kan göra det.

Vi kan gå in på anknytningteorier och vad som är bäst för barn, jag är med på och förstår allt det där. Men det här är inte Sverige. Den här verkligheten är en annan. Det bästa vore såklart om hans riktiga mamma tog hand om honom men det kommer hon inte att göra. Det näst bästa vore att hitta en fostermamma som är villig att ta hand om honom som om han vore hennes egen och vi vill jobba på att hitta en sådan person. Men utav de alternativ som kvarstår är min uppfattning är att han under tiden kommer få det bättre hos oss än på en stor institution i Kampala.

Både vi och probation officern är väldigt glada över beslutet och vi ser allihopa fram emot morgondagen och lillemans ankomst.

Lilleman kan vi såklart inte kalla honom och gav pojkarna i uppdrag att komma med förslag på ett namn. Wayne, Zlatan, Walcott, Mutumba och Henry var några av dem. Ja, ni vet ju redan vilka fotbollstokar till killar vi har så det var väl föga överraskande.

Tills slut kom vi i alla fall överens om ett annat. Vilket, tänkte jag att vi kan spara tills imorgon.

28 kommentarer:

  1. Att få möjlighet att knyta an till någon känns spontant mer vettigt än att aldrig få knyta an överhuvudtaget. Så tänker jag iaf...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Instämmer! Det finns en hel drös med forskning som bekräftar den spontana tanken (=

      Radera
  2. Underbart!
    Skulle vilja se dom andra pojkarna när den lille äntligen får komma "hem", jag antar att dom är väldigt förväntansfulla idag :) Hoppas det går fort tills han kan vara med o spela fotboll ;)

    SvaraRadera
  3. Jag håller helt med. En ev osäker anknytning är nog ett av den här pojkens mindre bekymmer. Tycker det låter som en bra plan, att låta någon som är lokalt förankrad och som har erfarenhet av att ta hand om bebisar vara en anknytningsperson. Vi använder faktiskt oss av det här i Sverige också om än i liten utsträckning. Barn som har anknytningsproblem kan få en anknytningsperson på t ex förskolan. De studier som gjorts visar goda resultat där detta provats. Kör på tycker jag!

    SvaraRadera
  4. Nu har jag fört över 500 kr, hoppas de kommer väl tillpass nu när ni får tillökning. Krama lilleman från tant Rebecka i Lund!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack! Det ska jag göra.

      Radera
  5. Bra resonerat som vanligt. Och grattis till tillökningen =)

    SvaraRadera
  6. Emma, du är Bäst!!

    SvaraRadera
  7. Emma, du är så himla bra och jag beundrar dej något enormt för det du gör tillsammans med resten av personalen!

    Precis som du säger så är jag övertygad om att lillkillen kommer att få det så bra som det bara är möjligt hos er, i brist på fosterfamilj. :) Och de stora killarna lär ju vara överlyckliga över att få en lillebror kan jag tänka mej! ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja vi är alla glada över att ha honom här och vi kommer göra allt vi kan för att han ska ha det bra.

      Radera
  8. Du är så klok och smart! Beundrar dig verkligen för det du gör. All lycka till dig!

    SvaraRadera
  9. Jag tycker det är väldigt beundransvärt att ni känner att ni kan ta hand om den här pojken. En pojke som annars skulle få växa upp på barnhem utan den kontakten som småbarn verkligen behöver. Jag tycker verkligen inte att du behöver försvara dig, det ni gör för pojken kommer göra all skillnad i hans liv. Ni ger honom ett liv. En chans att få leva och växa upp med folk som älskar honom.

    SvaraRadera
  10. Så otroligt stort, modigt och hjärtevärmande! Ni alla (du, personal, barn) imponerar stort! Jag skänker ett par tusenlappar, det verkar komma extra bra till pass.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, vad snällt. Tusen tack!

      Radera
  11. Jag haller fullstandigt med dig, jag bor i Tanzania och det har ar inte Sverige. Har ar inte valet det samma, har handlar det om overlevnad och ni gor fullstandigt ratt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, precis så tänker jag också. Tack för ditt stöd.

      Radera
  12. När jag läser detta blir jag tårögd! Du har verkligen ett stort hjärta och ditt beslut är väl grundat!
    Kram till dig och hela din familj i Kabele! <3

    SvaraRadera
  13. Fantastiskt vilket engagemang! Jag är glad att jag har er på autogiro! Ska sända över lite extra vid nästa löning!

    SvaraRadera
  14. Även i Sverige hamnar man i att hitta det minst sämsta alternativet för ett barn när det inte funkar hemma. Det bästa alternativet hade varit om föräldrarna hade klarat av att vara föräldrar till sina barn.

    Tycker utifrån vad du skriver att ni har skapat ett bra "minst sämsta" alternativ för alla era pojkar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kloka ord. Det är så vi resonerar också.

      Radera
  15. Mycket fint gjort av er! :) Finns det ingen möjlighet att adoptera honom till sverige ? Finns ju många underbara barnlösa föräldrar som skulle ge honom ett underbart liv här :) Jag vet inte hur sånt där funkar men tanken slog mig.. Kämpa på!

    SvaraRadera
  16. Jag ville bara säga att det ni gör är helt fantastiskt! Jag tycker det var helt rätt av er att ge Isaac en chans i livet och jag önskar er och honom all lycka i framtiden! :)

    SvaraRadera
  17. Jag blir så otroligt rörd när jag läser det här. Det du (ni) gör är helt fantastiskt! Jag hoppas allting går bra för lillen :)

    SvaraRadera
  18. Väldigt bra resornerat och vad ni gör ett underbart jobb!

    SvaraRadera
  19. Emma, Emma...detta e helt underbart!!!
    Ninnie i Skåne

    SvaraRadera
  20. Tänk att ni hittade en mamma till honom! Du är en väldigt rik kvinna, all kärlek till er!

    SvaraRadera