tisdag 20 mars 2012

Ny skola

Jag tror ni minns att vi för ett tag sen hade bekymmer med en pojke som ständigt skolkade och kämpade med att försöka komma på vad som var problemet och hjälpa honom att slå sig till ro i skolan. Han bättrade sig men skolket försvann inte och till slut visste vi inte vad vi skulle göra. Vi var på väg att ge upp när han varit hemma "sjuk" i två dagar och sen skulle gå till skolan. Allt frid och fröjd. Alex följde honom dit för att se till att han kom till rätt klassrum och för att informera lärarna om att han varit sjuk. Tjugo minuter senare fick vi ett samtal om att han rymt.

Då gick musten ur oss. Vi kände inte ens för att gå och leta efter honom men när vi var i stan i andra ärenden höll vi såklart utkik efter honom och fann honom ganska snart. Han tog sig en tupplur i gräset på fotbollsstadion i godan ro. Jävla unge. Förlåt, men precis så tänkte jag faktiskt i det ögonblicket.

Vi kände att det blivit en ond cirkel, både jag och Alex hade pratat med honom otaliga gånger varpå han lovat att bättra sig bara för att finna honom göra samma sak igen. Vet inte hur många gånger vi försökt få honom berätta varför han inte varit i skolan. Hur många gånger vi frågat vad vi kunde göra för att hjälpa honom. Vi hade försökt allt och kände nu att vi nått en återvändsgränd. Hur länge skulle vi hålla på? Då slog det mig hur bra rektorn på Lifebridge Primary School hade hanterat Aje och Brian när de inte ville gå på lördagsundervisning och tänkt att kanske, kanske han kunde tänka sig att prata lite med vår pojke.

Rektorn ställde gärna upp, han kom direkt och satte sig i gräset bredvid vår kille. Jag och Alex smög iväg för att ge dem lugn och ro. Tjugo minuter senare kom de gående och rektorn frågade oss om vi skulle kunna tillåta pojken att börja på hans skola istället. Vill han det då, undrade vi? Det ville han.

Dagen efter anslöt han sig till övriga grabbar på Lifebridge och har inte missat en lektion sen dess.

Vad var bekymret tidigare då? Allt och ingenting, tror jag. Pojken kände att lärarna och rektorn  på hans förra skola var emot honom, att de fällde dumma kommentarer och straffade honom för småsaker. På Lifebridge ber rektorn eleverna komma direkt till honom om de har något bekymmer och försöker hjälpa dem lösa det och han kallar in vår pojke på sitt kontor ett par gånger i veckan bara för att kolla läget och småsnacka lite.

Jag tror det gör all skillnad. Att bli sedd. Få uppmuntran.

Självklarheter, enligt mig. Definitivt inte någon självklarhet för skolväsendet i Uganda.

4 kommentarer:

  1. Det värmer mig att människor som du och din organisation existerar. Fortsätta sprida kärklek och värme! En dag vinner vi!

    SvaraRadera
  2. Wow! Nu blev jag alldeles tårögd. Vilken lättnad att ni hittade en lösning. Det är ju precis så det är, vi vill alla bli sedda, känna uppmuntran och uppskattning. Så glad att du tänkte på Rektorn. Om du får möjlighet så hälsa honom gärna att hans goda arbete uppskattas även långt bort i Sverige.

    SvaraRadera
  3. Tummen upp för kloka vuxna!

    SvaraRadera