tisdag 31 januari 2012

Nygammalt tillskott

Idag blev det klart att Ian, som vi sponsrade när vi fortfarande var en del av "directors" organisation,  nu officiellt är en del av "Emma & Therese Children's Project". Han kommer såklart att bo kvar hos sin fostermamma. Skillnaden är att vi från och med nu kommer att stötta henne med 100 000 uganda shillings varje månad (ca 300 kr)  och att Ian får komma och hälsa på våra stora killar ett par helgeftermiddagar i månaden.

Välkommen tillbaka i gänget, Ian!

Vi hälsade på Ians förskola, som drivs utav hans fostermamma. Här ser ni förresten Ingrid som är volontär hos oss för tillfället. Hon var inte så jättesugen på att bli alltför exponerad på bloggen, vilket jag såklart respekterar.

Ians klass - så kallad "baby class". Hur sött?

Här är han. Stora killen.

Alla barnen samlades utanför skolan för en gruppbild.

När vi hittade Ian var han 1 1/2 år och var så utmärglad att han inte kunde stå på benen. Idag är han en frisk och stark treåring.

Han och Alex är bra kompisar

måndag 30 januari 2012

Skogsbrand

En bit av skogen på kullarna i närheten av vårt hus brinner. Lyckligtvis verkar det har lugnat ner sig och sprider sig inte vidare, peppar peppar. Jag frågade killarna vem som släcker bränder här i Uganda. What do you mean, svarade de.

För de flesta är det alltså bara att hoppas på att grannarna har en hink vatten över om hyddan tar fyr. Jisses. Som tur är har vi lyckats skaffa både brandvarnare och släckare men det skrämmer mig ändå något enormt att veta att det inte finns någon brandkår att tillgå om olyckan skulle vara framme. Och en olycka händer lätt, särskilt när strömmen går var- och varannan dag och vi får förlita oss på stearinljus. Vi har funderat på en generator och det framstår som alltmer bra idé, kanske dags att kolla upp vad en sådan skulle kunna tänkas kosta.

Det var inte någon liten brasa. Lyckligtvis finns det ingen bebyggelse i direkt närhet.

Första skoldagen

Killarna börjar trilla in från skolan. Först hem var grabbarna på från Lifebridge, de gav tummen upp för sin nya skola. Härligt!

Dagens bästa:

Andrew följde dem till skolan i morse och lämnade dem på morgonsamlingen på skolgården. Nu verkar det som att Ian var lite vilsen, stackaren. Andraklassaren blev förvirrad över vilket klassrum han skulle gå till och fann sig till sist spendera hela dagen tillsammans med fyrorna. Han vågade inte säga något när han insåg att han var på fel ställe och har suttit och låtsats hänga med. Ha ha, älskade Ian. Han är för rolig. Det verkar som att han trivdes bra och säger nu att han lika bra kan stanna där och skippa årskurs två och tre. Njae, jag vet inte det. Tror Andrew får följa med dem imorgon igen och se till att han hittar rätt klassrum.

Såhär snygga är de förresten i sina nya uniformer.


Aje, Ian och Brian

söndag 29 januari 2012

Stan på besök

När vi i slutet av november visste att ett två månaders långt jullov stundade, tänkte jag i mitt stilla sinne; Hjälp... Det blir en utmaning att hålla grabbarna sysselsatta. Faktum är dock att tiden har rusat och lovet har flugit förbi utan några större problem. Det har varit riktigt angenämt att spendera så mycket tid med grabbarna faktiskt. Tills idag. Sista dagen på lovet. Då spårade allt ur. Det är väl typiskt?

Och vilken urspårning sen.

Vi behöver inte gå in på detaljer men jag kan säga att allt egentligen handlade om att killarna inte förstår att det inte kan vara millimeterrättvisa vid precis varje tillfälle. Till exempel om någon, vars skolväska gått sönder, får en ny betyder inte det att alla ska få nya skolväskor. Jag har tappat det, både en och två och tre gånger idag. Riktigt ordentligt. Skrikit så att öronen fladdrat på stackarma. Kastat väskor efter ett par stycken, smällt i dörrar och till och med bett en fara och flyga (efter att han varit mer än lite snutig). Vilket han bestämde sig för att göra. Inte att fara och flyga men att gå ut genom grinden.

En stund senare var jag i stan med en av de andra pojkarna och skulle köpa nya väskor (how ironic) och fick då syn på vår lille pojk med en plastpåse fäst på en pinne gåendes uppe på en kulle.

Jag: Men kära lille vännen, what are you doing?

Pojke: Looking for scrap (metaller).

Jag: Why?

Pojke: For money, for buying food.

Mitt hjärta höll på att brista. Jag kramade honom hårt och sa att jag ibland kan bli arg, väldigt arg och kanske säga saker som inte är så kloka men att jag absolut inte vill se honom tillbaka på gatan igen. Kom så går vi hem.

Han följde med och senare fick jag höra att han sagt att han visste att vi skulle komma efter honom. Det uttalandet gör mig både väldigt glad och ledsen. Ledsen om det är så att de ställer till jävelskap för ingenting men glad för att de känner att de har någon som bryr sig om dem. Att de vet att någon finns där även om de beter sig illa ibland. Att någon kommer efter om de sticker. De har en trygg punkt. Ett hem. Det är just det som de har saknat och som vi strävar efter att ge dem.  

Det fina med våra killar är att hur illa de än kan bete sig så har de en förmåga att kunna ställa saker och ting tillrätta igen. När jag mer eller mindre hade slängt in handduken för dagen och stängt in mig på mitt rum, knackade det på dörren. Då stod de utanför allihopa och frågade om de fick komma in. Väl inne på rummet satte de sig alla på knä (ugandisk tradition) och bad om ursäkt för hur de uppfört sig under dagen och för att de gjort mig ledsen. De drog samma visa som jag brukar dra för dem nämligen att vissa dagar blir det bara fel. Att man ibland kan såra någon man egentligen tycker väldigt mycket om. De påstod, som de ofta gör när de är i trubbel, att det måste varit Stan, som var på besök. Stan = Satan. Oerhört vanlig ursäkt i det här landet.

Jag svarade med att säga att det är ju väldigt bekvämt att skylla på stackars Stan så fort man gjort något dumt men att vi väl får hoppas att Stan tagit semester nu ett par dagar. Det trodde alla att han hade. Följt att okontrollerat fnitter från oss allihopa varpå Dan, på sin knaggliga engelska, sa 

"Pardon, excuse me Emma, sorry for disturbing but is there maybe any Bingo tonight?"

Skitungar.

Bingo blev det till slut och  nu sover alla gott i sina sängar, redo för skola imorgon.

STAN, du håller dig borta! Hör du det?



Förberedelser för skolan. Vi fick pennor och linjaler med posten från okänd avsändare i Sverige. Tack snälla, vem du än är!

Böcker, pennor, linjaler, matteset, suddgummi och pännvässare.

Uniformerna strukna och klara

Tugume putsar skorna

Ambrose också

Ivan blev glad för skolgrejerna. Spännande, i fjärde klass får man börja skriva med bläckpenna.

Nya femteklassaren Dan kollar så att allt är på plats.

Skorna färdigputsade. Allt klart för ett nytt läsår. God natt på er!

lördag 28 januari 2012

Styltor

Vi hade lite överblivet material sen killarna byggde hönsburen och vi hade julspel för föräldrarna. Andrew frågade om han fick använda det. Vad ska du bygga då, frågade jag. Styltor.

Voilá!

Ian först ut

För snickaren Andrew var det uppenbarligen inte första gången på ett par styltor. Han vandrade runt flera varv i trädgården.

Brian var också jätteduktig.

Alex, njaeee, ha ha, inte lika säker. Stidia och grannfrun (i bakgrunden) skrattade så att de höll på att trilla av pallarna.

fredag 27 januari 2012

Vilken gåva

När vi var på fotbollsplanen häromdagen såg jag att Stuart hade en mp3-spelare.

Jag: Where did you get that?

Stuart: It's for Gift.

Jag: From who?

Stuart: My friend (pekar på en kille).

Jag: Why would he give you such a gift?

Stuart: Ha ha, no it is for him. Gift.

Jag: Yes. But why did he give you a gift?

Stuart: Ha ha ha, HIS NAME IS GIFT! It is for him, I am just borrowing it.

Jag: His name is Gift?

Stuart: Yes!

Jag: Ohh...

Dessa jäkla namn.

Stuart (här utklädd till designer som han sa)

Getting ready for school

Jag glömde att berätta för er hur det har gått i fotbollsturneringen. Inget vidare tyvärr. Även de äldre killarna blev i onsdags utslagna efter förlust med 1-0 i semifinalen. Trist, men vi hänger inte läpp för det. Idag är det bestämt att vi ska gå och se finalerna spelas sen bjuder vi, traditionsenligt, in alla deras lagkamrater på avslutningsfest.

Annars är det mest förberedelser för skolstart som gäller, igår körde vi inventering av skoluniformer och kan bara konstatera att grabbarna växer så det knakar, några shorts höll på att spricka i ändan så det var bara till att ge sig ut för att skaffa nya (till de som inte kan ärva av andra).

En del ändringar kommer förresten att ske det här läsåret. Ian, Aje, Brian och Stuart har bett om att få byta skola och efter flera diskussioner med dem kring orsaker för ett byte har vi kommit överens om att det nog är en bra idé. Dels har de inte trivts riktigt på sin gamla skola och dels vill de komma ifrån de andra pojkarna ett tag, bli betraktade som individer och inte bara "en av musunguns pojkar" och det respekterar jag verkligen. Som det ser ut nu så kommer Ian, Aje och Brian gå på Lifebridge Primary School (den skola där de speciallärare vi haft på helgerna arbetar), Stuart kommer att gå på St Jude Primary School för han har kompisar där. Alex och Gwanga ska båda gå på Kabale Secondary School. Övriga stannar kvar på Kigezi High School Primary. Andrew kommer att bo på internatsektionen, han ville det själv eftersom han vill göra bra ifrån sig nu sista året i grundskolan och därför behöver fullt fokus på studierna. Eftersom han är så pass gammal (snart 17 år) tycker vi att han är mogen nog att ta ett sånt beslut själv, vi har dessutom pratat med honom om att han försöka bo hemma hos sin mamma några veckor under nästa lov, ett första steg i en utslussning från vårt hem. Han verkar vara väldigt nöjd och glad med den överenskommelsen.

Det är alltså antagning till nya skolor som ska ordnas, avgifter som ska betalas, uniformer som ska köpas, väskor som ska repareras, skor som klämmer, skjortor som saknar knappar, böcker, pennor, linjaler sudd och pennvässare.  Mycket som ska fixas. Vi (personalen) ser fram emot måndag när alla kära skitungar förhoppningsvis slagit sig till ro i skolbänken och vi kan pusta ut lite.

Tills dess är det bara att tuta och köra.

torsdag 26 januari 2012

Scrabble

Jag hittade Scrabble (Alfapet) i Kampala och tänkte att det kunde vara något för killarna, tyvärr har vi inte hunnit lära dem reglerna än.

Tugume & Buddha: We can teach ourselves.

Tugume granskade spelet fundersamt

Tugume: Ha ha, I am the winner!

Double winner

Det här var värt mest poäng, tyckte jag.

onsdag 25 januari 2012

No more shorts

Gwanga hade listat två skolor som favoriter för sina secondary school studier. Till slut föll valet på Kabale Secondary School.

Jag: Why did you decide on Kabale secondary?

Gwanga: Because we get to wear gentleman trousers.

Det som avgjorde var alltså det faktum att Kabale secondarys skoluniform , till skillnad från hans andra val där de bär shorts, består utav långbyxor.

Hå hå.  

Inga fler skolshorts för Gwanga. Här är han (tv) tillsammans med Brian efter sin sista dag i primary school.

tisdag 24 januari 2012

That's football

Åh, idag tyckte jag faktiskt synd om småkillarna när de förlorade semifinalen i fotbollsturneringen vi är med i. I de flesta fall anser jag att man ska acceptera en förlust utan att gnälla och de gör de (i regel) också. Men idag var det tungt. Vi dominerade matchen totalt, allt spel skedde i princip på motståndarlagets halva utom vid ett tillfälle när de fick en spelare fri som överraskade vår stackars målvakt som inte riktigt var med på noterna. 1-0 alltså, men vi kvitterade snart till 1-1. Därefter, till följd av oschysst spel, blev vi tilldelade straff hela två gånger. Vi missade båda. När slutsignalen ljöd stod det fortfarande 1-1 och ytterligare straffläggning inleddes, fem vardera, men inte på traditionellt vis utan från mittlinjen mot öppet mål då det var bestämt så av ledningen. Vi sköt centimetrar utanför på både höger och vänster sida medan de andra missade med flera meter. Till sist sköt Aje en riktigt fin boll som solklart var på väg in i...... stolpen. STOLPE UT! Varpå de andra lyckas få en som istället lade sig precis på insidan av stolpen. Saken klar. Vi var ute ur turneringen.

Surt men jag antar att det också är tjusningen med fotboll. Dramatiskt var det i alla fall och underhållande. Imorgon när de stora grabbarna spelar kan vi hoppas på att ha marginalerna på vår sida istället.

Killarna tycker att vi ska ha en flagga med projektets logga, tills vidare nöjer de sig med en Sverige-flagga mina föräldrar hade med sig. Här studsar Tugume runt i kohagen/fotbollsplanen innan match.

måndag 23 januari 2012

Kampala to Kabale

Tillbaka i Kabale igen efter elva timmar i en stekhet buss. Elva timmar på en buss, märk väl,  inte elva timmars bussresa. Själva resandet tog endast åtta timmar, men det där med afrikansk tid är tydligen något som aldrig sätter sig. Bussen skulle gå klockan nio fick jag information om, kvart i nio satt jag på plats. Klockan 12.05 lämnade vi parkeringen. Irriterad? Jag? Inte alls. Särskilt inte när det flög upp försäljare på bussen varannan minut?

- Soda? Socks? Necklace? Saucepan?
- Saucepan? Jo, men hemskt gärna. En gryta, storlek mindre badkar, är precis vad jag behöver just nu.
- Fruit plate?

Just fruitplatekärringen gick mig extra mycket på nerverna. Hon kom säkert 25 gånger på tre timmar och varenda gång; "Fruit plate, madame?". Jag var ett tag nära att köpa alla hennes förbannade frukttallrikar och kasta ut dem genom fönstret.

Men, slutet gott allting gott. Tillbaka till verkligheten. Killarna var sitt vanliga jag förutom att de på något mysko vis verkat ha växt otroligt mycket på tre dagar. Märkligt. Inte klokt vad tiden går fort. Nästa måndag drar skolan igång igen, två månaders lov redan förbi, hur gick det till? Det innebär att det blir en intensiv vecka med förberedelser för studierna plus att vi har fotbollsturneringen att tänka på. Imorgon spelar småkillarna semifinal och på onsdag är det dags för de stora. Vi får hoppas att det går vägen.

Men nu. Sängen.

Jag hade med mig lite presenter från Kampala. Rubiks kub bland annat. Ambrose satt en bra stund utan få rätt på den.

Såpbubblor var mycket uppskattat

James

(Imorgon ska jag besvara e-mail. First thing. Jag lovar.)

torsdag 19 januari 2012

Lättnad

Inspektörerna har varit här, det var probation officer tillsammans med sin chef som har ansvar för att granska alla comminity based organisations i området samt en representant från "chief administrative office". "Big people", fick jag höra. De inspekterade huset, pratade med barnen och personalen samt kollade att vi hade alla dokument rörande organisationen och barnen på plats. Allt var i sin ordning, phuuuh!

Mannen från chief administrative office, sa innan de satte sig i bilen för att åka:

"We are impressed."

Det blev vi väldigt glada över att höra. En annan trevlig nyhet är att Gwanga har fått resultaten från sina slutprov och har hamnat i divison 2 (ett är det högsta). Både han och vi är mycket, mycket nöjda med det resultatet. Det betyder att han kommer in på den skola han vill, det vill säga Kabale Secondary School där Alex redan går. Bra jobbat, Gwanga! Vi är så stolta över dig!

Då de senaste månaderna har varit aningen intensiva och det inte blivit mycket tid för vila tänkte jag faktiskt ta ett par dagar off . Jag åker till Kampala ikväll för att möta Quena och spendera helgen där. Skönt med en break ibland. Alex och Andrew håller ställningarna här hemma så länge. Jag tar nog inte min dator med mig men ska försöka uppdatera bloggen ändå, vad gäller at svara på mail hoppas jag att ni har tålamod med mig. Ska svara så fort jag kan.

Trevlig helg på er!

onsdag 18 januari 2012

Inspectors are coming!

Vi har fått information om att det kommer inspektörer till alla organisationer i området imorgon. Då fick vi fart. Ingen tid att blogga - storstädning för hela slanten som gäller.

Hörs igen imorgon.

Pojkarna satte igång att städa sina rum och organisera sina kläder

Andrew hittade en massa böcker och brev i sin låda. Kärleksbrev. Som han sen satt och högläste. Poppis kille verkar det som. Det verkar de förresten vara allihopa (hjälp).  

Aje hjälpte mig att städa köksskåpen

tisdag 17 januari 2012

Framtidsdrömmar

Quena: What do you want to be when you grow up?

Dan: I want to be an engineer.

Quena: What do you want to be when you grow up?

Andrew: I want to be a tailor.

Quena: Tugume, what do you want to be when you grow up?

Tugume: I want to become a ninja.

Ninja var det ja.


Vår lille Ninja

måndag 16 januari 2012

Fler glimtar från pojkarnas förflutna

När vi var hos Brians släktingar visade de oss den här bilden (den översta). Kanske inte så tydligt för er men jag såg direkt att den lille gossen var vår käre Brian. Tuffing redan då. Här syns han med sin pappa (som senare dog i aids) samt en faster. Vi fick veta att Brian spenderade sina första år i huvudstaden Kampala med sina föräldrar och att han flyttade till Kabale först när de dog, vid ungefär sju års ålder.

I Brians fall är det så att han har haft släktingar som erbjudit sig att ta hand om honom men han har ändå "valt" ett liv på gatan. Jag har haft svårt att riktigt förstå varför och själv har han mest sagt att han inte trivdes med sina släktingar och miljön. Nu, efter att besökt deras hem mitt ute i ingenstans, klarnar det en aning och bitarna faller lite på plats.

Jag frågade Brian om han skulle kunna tänka sig att flytta dit igen.

"I am not a villager", svarade han då.

Och jag tror det är så hela hans gatulivshistoria började. Han är uppväxt i en storstad och blev sedan plötsligt flyttad till en liten hydda uppe i bergen där han inte kände en kotte. Saknaden av föräldrarna och sitt hem. Rastlöshet. Det blev för mycket. Kanske uppförde han sig illa, säkert uppförde han sig illa. Blev bestraffad av människor han knappt kände och fick snabbt en stämpel som bråkg, svår och olydig. Känslan av att inte höra hemma kan säkert få många att "kolla läget" någon annanstans. Kommer då ingen efter och hämtar hem en igen eller ens verkar bry sig att man har stuckit, ja då är det nog inte så svårt att räkna ut varför man sen blir kvar.  

Det är kanske lätt för mig att säga, men jag kan inte hjälpa att undra vad som hade hänt om någon av hans släktingar, istället för att bestraffa, hade satt sig ner en stund, berättat att de var glada att ha Brian hos sig,  kramat om honom och frågat:

"Hur mår du, vännen?"

Då - liten Brian spelar stor


Nu - stor Brian spelar liten (i bebismössa som killarna tramsade med en dag)

söndag 15 januari 2012

Hemma hos James och Ian

I fredags åkte vi och hälsade på Ian och James farmor och passade samtidigt på att ta en titt på brödernas gamla hem, där de bodde med sina föräldrar innan de dog. Stark upplevelse. Huset är nu övergivet och "vaktas" av farmodern så att andra släktingar inte ska lägga vantarna på det. Vi bestämde oss för att så fort som möjligt hjälpa killarna så att de får ett dokument som tydligt visar att det är de, tillsammans med sin syster, som har rätt till huset. För att undvika framtida fejder med farbröder, fastrar och andra släktingar. 


 
Vi fann farmodern på marknaden där hon sålde salt och hantverk

Vi fick nyckeln till huset och gav oss iväg

Framme, James visar stolt huset.

Här bodde Ian och James med sina föräldrar när de var små. Och brukade även gå dit och sova ibland med med sina kompisar när de levde på gatan men blev då bortsjasade av en släkting.

Farmodern använder huset som förvaring och odlar potatis, majs och bönor utanför.

Den här tallriken brukade de alla äta ifrån sittande på en matta på golvet, berättade James.

Den här behållaren mindes han mycket väl, de brukade förvara någon slags mjölkprodukt i den.

"Trouser of my father"

Han hittade även en identitetshandling tillhörande sin far. Här började jag nästan gråta. Det var spöklikt på nåt sätt och sorgligt att höra om hur de brukade leva. Eller att de inte kan leva med sina föräldrar längre. Mycket tragiskt.

Såhär såg deras pappa ut

Ian hittade mer kläder

Sovrummet. Här brukade de ibland bryta sig in och sova även när de levde på gatan.

LäMajsodling utanför deras hus.

lördag 14 januari 2012

Hejdå tjejer

Nu har Quena, Ida och Zandra åkt ifrån Kabale. Ida och Zandra hem till Sverige och Quena till Kampala där hon ska stanna en vecka innan hemresa. Oj vad vi kommer att sakna dem. Häromdagen hade vi en liten avskedsfest. Det bjöds på grillat, friterad potatis, sallad läsk, supergod tårta och salsadans.

Trevlig resa flickor! Kom snart tillbaka!



fredag 13 januari 2012

Stora och små stjärnor

Idag var det dags för de stora grabbarna att ge sig in i turneringen, med hjälp av en hel del kompisar utifrån, som är lite större och starkare än våra egna, lyckades de kamma hem segern i inledningsmatchen med hela 3-0. Bra start. Mycket bra start.

Glada killar efter seger i premiärmatchen


En annan kompis,storlek mindre, hälsade också på oss idag. Nämligen lille Ian. Om ett par år kanske även han spelar för Emma's boys, intresset för fotboll verkar i alla fall redan finnas. Vi sponsrade Ian när vi tillhörde "directors" projekt och trodde att hans fostermamma fortfarande arbetade tillsammans med honom efter att vi lämnat, Men, det visar sig att hon inte fått en krona sen dagen vi avslutade samarbetet med honom och har lämnat dokument till oss som säger att hon nu är ensam vårdnadshavare av Ian. Vi har rådfrågan de sociala myndigheterna här och de ser inget hinder för att inte börja sponsra Ian igen. Hon tar mycket väl hand om honom och vi vill hjälpa till så att hon kan fortsätta göra det. Förmodligen genom att vi ger dem en summa varje månad samt att han får komma till oss och leka när hon behöver avlastning. Pojkarna är väldigt fästa vid honom så det har de inget emot.

Ian - vår näste fotbollsstjärna