tisdag 30 oktober 2012

Lilleman kry igen

Idag kom en feberfri Isaac äntligen hem igen, med ännu en tand och energi till tusen. Sova middag? Icke. Han har busat med oss hela långa dagen.Underbart.
 
Vad gäller Marburg så verkar det som att det ugandiska hälsoministeriet tillsammans med WHO gjort mycket den senaste veckan och har kartlagt de som varit i kontakt med någon som haft smittan. Åtta personer har bekräftats dött utav Marburg och ytterligare åtta är inlagda på sjukhus och får behandling. Utöver det hålls 436 personer under bevakning, det är alltså dessa personer som man anser vara riskfall och observerar därför noga om de skulle utveckla symptom. Detta är till exempel släktingar till de som varit sjuka, sjukvårdspersonal som tagit hand om Marburgpatienter innan man visste att det var Marburg det handlade om etc. 436 personer, det låter mycket men samtigt rimligt. Detta är inte i bara i Kabale, ska tilläggas utan den totala siffran för hela landet och att man är under observation betyder såklart inte att man är smittad.
 
Om inget sker under morgondagen som ändrar läget drastiskt, planerar vi att låta grabbarna gå tillbaka till skolan på torsdag.
 


                           Visst har vi det trevligt här hemma också men idéer på aktiviteter  och
                            även lusten börjar sina hos både personal och barn. Idag har vi faktiskt
                              mest slappat. Och lattjat med Isaac såklart.

måndag 29 oktober 2012

Mästerbagaren


Vi bakade ju chapatis allihopa häromdagen och det gav visst mersmak hos somliga. Igår använde Tugume sin sparade veckopeng till att köpa ett alldeles eget paket mjöl, sen spenderade han eftermiddagen med att baka och har nu ett lager chapatis som heter duga. 
Vi fick smaka de goda bröden såklart. Här kommer den lille bagaren och serveras oss.

söndag 28 oktober 2012

Vår egen lilla församling

Den kristna tron är oerhört betydelsefull för killarna liksom för många andra här i Uganda och jag tycker det är väldigt viktigt att det bevaras, trots att jag själv inte är aktivt troende. Tyvärr hålls  kyrkorna stängda nu på grund av Marburgsmittan så vi fick improvisera idag och arrangerade en egen liten gudstjänst här hemma.
 
Alex hälsade församlingsmedlemmarna välkomna...

...och drog igång en ugandisk psalm/hymn.

Sedan tog Alex (den yngre) över och predikade för oss.

Vi följde verserna i bibeln.


Alex hade valt en vers som hette "Happiness and Sorrow" där budskapet, som jag tolkade var, håll ut i tuffa tider- efter regn kommer solsken.
Sedan var det Gwangas tur. Han valde att predika om vikten av att behandla andra såsom du vill bli behandlad själv.

Efter predikan diskuterade och delade vi med oss av vad vi lärt oss och reflekterade över.

Gudstjänsten avslutades med en bön ledd utav Ivan.


En bön där han tackade Gud och alla människor som hjälper honom, han bad för de som är drabbade av Marburg och andra sjukdomar och för välgång för våra sjundeklassare som snart ska skriva slutprov. Sen avslutade han med att tillägga att om han fick önska sig något så skulle det vara kabel-tv så att de kan titta på så mycket fotboll som möjligt hemifrån. Amen.
 Hå hå. Han tar sina chanser vår gode Ivan.

fredag 26 oktober 2012

Gäller att vara försiktig med formuleringarna

När man säger till ett gäng skitungar att ju fler potatisar de skalar desto fler får de äta, och sen lämnar dem en stund, blir slutresultatet mycket potatis. Väldigt mycket potatis. Så mycket att det räckte till middag idag, lunch imorgon och säkert lite till.
 
Där lärde jag mig en läxa.
 
Men skala potatis kan de i alla fall, det råder det inga tvivel om.

(Isaac blir piggare och piggare för varje dag och inga indikationer på att Marburg spridits ytterligare, peppar peppar.)

torsdag 25 oktober 2012

Vår dag (i husarrest)

Bortsett från att det härjar ett dödligt virus i stan så har dagen varit riktigt trevlig. Mysigt att umgås med grabbarna och de har varit oehört förstående och samarbetsvilliga allihopa. Inte kul att vara vara instängd på det här viset men vi gör det bästa av situationen. Godis, bak, tävlingar, fotbollsmatch, filmhyrning, vi har sagt ja till det mesta. Allt för att hålla humören uppe och rastlösheten borta. Är det kris så är det.
 
Angående läget överlag så har inget förändrats sen igår, vad vi vet, förutom att en av de som varit inlagda tyvärr avlidit. Och vad som kommer att hända framöver är omöjligt att säga. Vi hoppas såklart på att de nu har ringat in alla riskfall, att de som är sjuka ska få bästa möjliga behandling och att inga fler ska drabbas,men vi vet som sagt inget än och därför håller vi oss hemma tills vidare.
 
Isaac mår i alla fall bättre, han är fortfarande lite hängig och febrig men äter ordentligt och är riktigt aktiv mellan varven. Jag hoppas innerligt att det bara är hans nya tänder eller någon mindre infektion som spökar och att han är sitt vanliga jag igen snart. Lilla livet.
 
 
Killarna bad om en favorit i repris - femkamp. Och visst kunde vi ordna femkamp, första grenen gällde att kasta stenar i en balja.

Nummer två: potatis på sked (istället för mun pga av smittrisken). Gwanga sprang för allt han var värd.


Tredje grenen, en riktig underhållande en, biscuit whistling, vad som inte syns här är att lagkamraterna ligger i en hög och gapskrattar åt Tugumes försök att vissla men munnen full av kex.

Nummer fyra var en nyhet. Pennan i flaskan...

...eller "poop in a bottle" som grabbarna döpte den till.
Och till sist det alla bästa: Äpple i hink och godis i mjöl

Lika kul varje gång

Efter lunch fortsatte aktiviteterna med fotbollsmatch. Här hälsar domare Andrew lagen välkomna.

Det var en tuff match. Jag låg i gräset och hejade så gott jag kunde men slumrade till en stund och vaknade när slutsignalen tjöt. Hoppsan...
Prisutdelning. Mentos, klubbor och tuggummi i mängder, det tyckte vi de var värda idag.
De frågade vad vi skulle göra av mjölet som inte användes vid femkampen. Vet inte, sa vi. Får vi göra chapatis?

Visst får ni det, sa vi. Och vilka goda chapatis det blev sen. Fem plus. Senare blev det filmkväll och nu sover alla som stockar. Det ska jag också ta och göra snart. Godnatt på er allihopa och tack alla ni som visat omtanke. Det värmer oerhört!
 

onsdag 24 oktober 2012

Vi tar det säkra före det osäkra

Myndigheter meddelade idag att man tills vidare förbjuder alla stora tillställningar i Kabale såsom bröllop, examensfester, gudstjänster, konferenser osv. Hur det då kan anses vara säkert att sitta i ett klassrum tillsammans med 60-70 andra elever förstår jag inte och när vi i morse hörde att antalet personer som är under bevakning för att ha varit i kontakt med Marburgdrabbade gått från 17 till 132 på två dagar och att fler och fler insjuknar för varje dag bestämde vi oss faktiskt för att hämta killarna från skolan (inte de på internatskola eftesom de redan är i en sluten miljö där risken för smitta förhoppningsvis är begränsad). Vi har beslutat att hålla dem hemma åtminstone ett par dagar tills vi vet mer om hur läget ser ut. 
 
Dessutom har Isaac i samma veva varit lite krasslig, troligtvis för att han håller på att få tänder (men visst blir man skraj att det skulle vara något annat när allt detta pågår),  så vi kände att det kunde vara bra för honom att få lugn och ro. Han och Irene sover därför på ett hotell i närheten i natt och eventuellt ett par dagar framåt så att hon kan fokusera enbart på att ta hand om och observera honom. I vanliga fall hade vi nog tagit honom direkt för en läkarkoll om han mått såhär fast nu känns alla vårdinrättningar som ett minfält med smittspridningen som råder, därför vill vi avvakta lite. Självklart ringer Irene oss på studs om han skulle bli sämre och då tar vi honom såklart till sjukhus. 
 
Inte kul det här. Inte alls kul.
 
Kanske övedriver jag faran och oroar mig alltför mycket. Jag hoppas det.
 

tisdag 23 oktober 2012

Häxkonster

Jag blir lite mörkrädd när jag hör människor här hävda att det är häxkrafter och onda andar som ligger bakom dödsfallen i Kabale och inte Marburg.  Visst vet jag att tron om sådant härstammar från gamla, gamla traditioner och jag vill inte förminska eller förlöjliga det på något sätt, tvärtom tycker jag att den ugandiska kulturen  är väldigt fascinerande, men jag kan inte hjälpa att jag blir orolig (och lite irriterad faktiskt) när folk på fullaste allvar menar att det inte kan röra sig om något annat än såna krafter när en hel familj dör nästan samtidigt.
 
Det är osannolikt att alla i en övrigt frisk familj dör på kort tid, det kan jag hålla med om, men att en sjukdom smittar från en person till en annan är väl ändå ingen nyhet och hur gärna jag än skulle vilja att världens problem skulle kunna lösas med örtblandningar och maracas, förespråkar jag nog evidensbaserad vetenskap. Åtminstone i det här fallet.
 
Eller kanske vår egen Witch doctor Stuart kan ge en hjälpande hand?
 
 

måndag 22 oktober 2012

Marburg

Marburg. Vad fasen är det?
 
Ja, det undrade vi också när vi i helgen hörde att fyra personer i en by utanför Kabale hade dött utav det.
 
Vad vet vi?
 
- Marburg är tydligen ett virus nära besläktat med Ebola och det har alltså bekräftats i Kabale.
- Dödligheten är väldigt hög.
- Det finns inget vaccin eller botemedel utan man behandlar symtomen tills sjukdomen lämnat systemet.
- Marburg smittar genom direktkontakt med kroppvätskor hos en sjuk person.
- Fem dödsfall är bekräftade i Kabale, alla avlidna är från samma familj.
- Sjutton personer är isolerade efter att ha varit i kontakt med de sjuka personerna som sedan avled (främst släktingar, personal och patienter på det sjukhus de sökt vård och sedan avled på om jag förstod det rätt).
 
Inte så kul läsning. Riktigt otrevligt faktiskt. Och oroande såklart.
 
Jag var redo att hyra en buss på studs som skulle ta oss ifrån riskzonen tills situationen var under kontroll men när vi nämnde det för Probation Officer (socialchefen) sa hon att det var inte en idé hon tänkte stödja och att hon istället manade oss till att hålla oss lugna och följa nyhetsflödet samt rekommendationer från myndigheter.
 
Hur har vi fått information? 
 
-Vi följer radiosändningar och Ugandas största tidningars nätupplagor minst en gång i timmen.
-Varit i kontakt med personer från "Ministry of health" som gett oss papper med instruktioner på hur vi ska undvika smittan. De arbetar nära tillsammans med WHO.
-Har varit i kontakt med ugandiska läkare och annan sjukvårdspersonal för att få deras syn på läget.
- Har kontakt med de sociala myndigheterna.
- Pratat med rektorer på grabbarnas skolor.
- Har kontakt med en annat barnhem i Kabale och diskuterar åtgärder med dem.
- Får färska uppdateringar från en journalist som är vän med min kollega Andrew som ger oss de senaste nyheterna.
- Vi har varit i kontakt med svenska ambassaden i Kampala.
- S.O.S International - som lät mig tala med en finsk läkare som är expert på tropiska sjukdomar.
- Min pappa har pratat med smittskyddinstitutet i Sverige, samt Smittskydd Skåne.
 
Alla säger i princip samma sak. Ingen anledning till panik utan se till att följa de rekommendationer som ges och håll er uppdaterade om läget. Läkare på både S.O.S International och Smittskydd Skåne menade att risken för att bli smittad är låg och att man i princip måste vara i direktkontakt med sjuka personers kroppsvätskor (främst blod, avföring etc)  för att bli det, de tryckte också på att man kan vara säker på att situationen hanteras på bästa möjliga sätt när WHO är inblandad, de har stor erfarenhet av liknande lägen och är ytterst profesionella.
 
Vilka åtgärder har vi vidtagit?
 
Vi har under helgen haft flera möten med killarna där vi informerat dem om allvaret utan att skrämma upp dem alltför mycket men berättat för dem vilka försiktighetsåtgärder som måste vidtas.
- Hygien är extra viktigt, de MÅSTE tvätta händerna varje gång de varit på toa (såklart), varit utomhus, när de ska äta något, innan de hanterar Isaac.
- Vi tillåter inga besökare tills vidare om det inte är absolut nödvändigt.
- Vi undviker stora folksamlingar.
- De ska inte skaka hand med folk.
- De ska gå direkt till skolan på morgonen utan att hämta upp kompisar på vägen och liksaså på vägen hem. För att försäkra oss om att detta följs, går Andrew med dem yngsta dit och och hem. I skolan måste de följa de instruktioner som skolledningen och lärarna ger dem. De som är internatelever följer såklart respektive skolors rekommendationer.
- Tills vidare håller vi oss hemma så mycket som möjligt, fotboll efter skolan sker t.ex  i trädgården istället för på fotbollsplanen (där det finns mycket folk i rörelse).
 
 
Det är som sagt obehagligt alltihopa, det vore en lögn att hävda något annat, men vi gör som vi blivit tillsagda och håller oss lugna och vidtar de försiktighetsåtgärder som rekommenderas, vilket alltså är att hålla god hygien, inte skaka hand med folk och om möjligt undvika stora folksamlingar ex fotbollsmatcher, bröllop, begravningar etc och så hoppas vi att Ugandas myndigheter tillsammans med WHO får den hjälp och resurser de behöver för att genomföra sitt arbete på bästa sätt.
 
Om ni vill läsa mer om läget:
 
WHO bekräftar Marburg i Kabale men säger att det (i nuläget) inte finns någon anledning att sätta restriktioner för att besöka området.
 
Ugandas största dagstidningars nätupplagor:

(Och Buddha som hade ställt in sig på en toppenhelg, stackaren. Det blev en baaad weekend istället.)





söndag 21 oktober 2012

Mr "One toothed man"...

...det är vad vi kallar honom tills vidare.
Man ser inte gadden så tydligt här men herrn ville tyvärr inte bjuda på ett större smil när kameran var framme.

lördag 20 oktober 2012

Bra helg

Idag hålls det konferens på Buddhas skola för Kabales sjundeklassare (som ju ska skriva slutprov om drygt två veckor), därför har lördagsundervisningen blivit inställd för de lägre årskurserna. Dessutom är det en vanlig söndag den här veckan och inte skolsöndag, det innebär att killarna får gå till kyrkan med oss istället för med sina lärare och då behöver de inte gå upp lika tidigt.
 
Buddha igår eftermiddag när han kom hem:
 
"Tomorrow - No school. Sunday - No school. Tonight - Spaghetti for supper.
This weekend is GOOOOOD!"
 
 

fredag 19 oktober 2012

"stjälfisk" fotbollstränare

Ivan berättade om en fotbollstränare i Kabale som ofta försöker lura till sig de bästa spelarna att delta i turneringar med prispengar, men om det sen går bra för dem får spelarna bara en bråkdel av vinsten medan han själv stoppar resten i egen ficka.

Ivan: That coach is selfish.

Tugume: He sells fish?


Ivan och Tugume som jag tror är väldigt nöjda med sin egen tränare, Andrew, som definitivt inte är självisk (eller fiskförsäljare, vad jag vet).

torsdag 18 oktober 2012

Glad överraskning

Ser ni den gröna (o)gräsplätten på bilden mot vilken alla är på väg? Vet ni vad det är?
 
Det är vårt blivande grönsaksland!
 
...och vi behöver inte betala en endaste krona för det. Hur har det gått till?
 
Ni vet att grannpojken och killarnas kompis Benny ofta är hos oss och jag har nog berättat att vi försöker hjälpa honom också så gott vi kan, exempelvis genom att ge lite bidrag till hans skolavgifter, kläder, han får käka hos oss när han vill, följa med på aktiviteter/utflykter o.s.v. Tydligen uppskattar hans mamma den assistans vi ger så mycket att hon nu erbjuder oss att låna en bit av deras land (eftersom plats är en av de få saker de har gott om) att odla vad vi vill på. Otroligt. Så himla fint av henne. Och så fantastiskt, tycker jag, att vi kan hjälpa varandra.
 
Everybody wins.
 
Tack Mama Benny!
 
Killarna har såklart redan storslagna planer på vad de ska odla men vi har bestämt att vänta med att spika något till helgens husmöte när även våra internatelever är hemma.

onsdag 17 oktober 2012

Intervju med Tugume

Tugume lånade min telefon häromdagen för att ta bilder men passade tydligen samtidigt på att köra en liten frågestund med sig själv.

Älskade knasboll.



tisdag 16 oktober 2012

Bot av badkrukor

Jag, tillsammans med volontärer vi haft, har försökt lära grabbarna simma de gånger vi har varit iväg och badat. Några som konsekvent vägrat att hoppa i plurret, för att de varit rädda att inte komma upp med livet i behåll (och/eller för att kanske göra bort sig inför ungdomarna), är mina kollegor Alex och Andrew. Idag tog vi första steget mot att ändra på det, genom att hålla en enskild simlektion med dem medan killarna var i skolan.
 
Åh, jag har skrattat så att jag nästan kissat på mig. De såg så jäkla roliga ut där de sprattlade i vattnet, men de snappade upp tekniken fort, riktiga kämpar var de och hade samma positiva inställning som alltid, trots att passet halvt tog död på dem.
 
Andrew: Ha ha, I think I just swallowed like a litre of water.
 
Jag: Try not to breath in when your head is under the surfáce.

 
 
Det tog lite tid innan de vågade sig ner i vattnet.

Och när de väl gjorde det blev det ganska tydligt att vi nog skulle behöva något för att hålla dem flytade.


Såja, mycket lättare.


De fick in tekniken fort men vågade inte lämna ringarna. Det får bli under nästa lektion.

måndag 15 oktober 2012

Annorlunda söndagsmiddag

Vi har ganska länge sagt att vi ska försöka bygga en ugn men inte fått tummen ur, nu har vi äntligen bestämt att det ska göras under jullovet. Men vissa kunde tydligen inte vänta tills dess, Aje och Ivan sa att de visste hur man bygger en ugn och konstruerade en minivariant igår. I vilken de sedan tillagade sin söndagsmiddag efter att ha bett Irene om de bitar kyckling hon egentligen skulle tillaga åt dem i gryta.
 

 
En ugn byggd av en gammal plåburk, gamla tegelstenar och lera. 

Aje tänder brasan.


Sedan fick han brått iväg till fotbollsplanen och Ivans skift startade.

Mästerkocken fyllde ugnen med kyckling, matoke och potatis.

Såg till att försluta väl för att hålla värmen inne. Sen var det bara att vänta...

Färdigt! Vilken middag! Ambrose fick smaka och var allt lite avis på deras ugnskyckling. Fastän Irenes gryta såklart också är väldigt god.

söndag 14 oktober 2012

Kabale - Ugandas Katthult?

Igår kväll tittade jag på Emil i Lönneberga för att se om grabbarna skulle kunna förstå handlingarna (och absolut inte för att jag tyckte det var underhållande själv) trots att det är på ett främmande språk. Tänkte att det kunde vara kul för dem att ta del av lite svensk kultur. Jag fann mig dock sugas in avsnittet av helt andra orsaker och blev alldeles tårögd där jag satt i mörkret med min dator.
 
Emil. Denne levnadsglade, varmhjärtade och genuint snälla lille pöjk som lever för att upptäcka och utforska världen och ibland inte tänker på eventuella följder av sitt handlande. Precis som ett par andra "skitungar" jag känner.
 
Om våra grabbar är som Emil så är Alex och Andrew utan tvekan Alfred. De står för det lugna, trygga och finns alltid där när det stormar. Bättre förebilder finns inte.
 
Vem är jag då? Mamma Alma, antar jag, som dokumenterar alla hyss de små liven hittar på, om än i en blogg istället för blå skrivböcker.
 
(Vissa drag har jag gemensamt med pappa Anton, det ska inte förnekas. Föööörgrömmade unge, eller något i stil med det har jag nog både tänkt och vrålat ett antal gånger. Men jag låser inte in dem. Det gör jag inte.)
 
 
 
Emil och Alfred

Alex och Aje (granskar "den blå skrivboken")
 

 

lördag 13 oktober 2012

Just nu

Ett par stycken spelar fotboll...

...majoriteten tittar på fotboll. Uganda vs. Zambia i kval till Africa Cup of Nations...

...Stuart både tittar och lyssnar på fotboll...

...och denne lille rackare tar en siesta. Kanske drömmer han om fotboll. Vad vet jag.
 
Sa jag att vi gillar fotboll?

fredag 12 oktober 2012

Vad hände?

Tidigare ikväll satt jag och Alex och snackade med ett par av grabbarna medan Isaac kröp omkring på golvet. Han fick tag på en sko som stod innanför dörren, varpå vi sa till honom "Ah, ah, don't touch, they are dirty."

Dirty, sa Isaac då på perfekt engelska.

Va?

Vi andra glodde på varandra i säkert tio sekunder innan vi satte igång med att försöka få honom att säga det igen men då flinade han bara och gurglade på som vanligt.

Knäppaste på länge.


Isaac med favoriten Alex.

Moderskärlek

Buddha: Emma, my mother has said that she is going to buy for me new shoes on christmas.
 
Jag: Oh, that's great. You have a very nice and caring mother.
 
Buddha: My mother she loves me.
 
Jag: I know. And I think you love her as well?
 
Buddha: Yeah, very much.
 
Att de älskar och bryr sig om varandra, mor och son, råder det inga tvivel om. Tyvärr fungerar inte relationen när de bor under samma tak på grund av många orsaker, men bandet, det finns där och blir starkare hela tiden. Om de någonsin kommer att bo tillsammans på fulltid, vet jag inte. I nuläget verkar de båda tillfreds med den boendesituation som råder men jag hoppas att vi efterhand kan hitta lösningar där Buddha, likt Andrew, kan sova hos mamman ibland. Sen får vi se vart det leder...
 
Små, små steg.

torsdag 11 oktober 2012

Väckningsservice

Det krafsade utanför min dörr. En mus? Nix. Wake up call, signerat Isaac.
 
 
Morgonbus är kul!

onsdag 10 oktober 2012

Visdomsord från Ivan

 
Ivan: Latecomers eat bones.
 
Tydligen ett av de många proverb man i Uganda lär sig i skolan men som få uppenbarligen förstår innebörden av. Eller så är det jag som inte uppfattat den hemliga formeln för african time? En akademisk kvart gånger sju kanske. Dagen jag knäcker den nöten kommer jag vara lycklig.
 
Ivan, vår lille filosof.


tisdag 9 oktober 2012

Independence day

Den 9 oktober 1962 förklarades Uganda som självständig stat efter att ha varit koloniserade av britterna sedan slutet av 1800-talet, vilket betyder att man idag har firat sin 50:e "Independence day".
 
Det blev inget firande alls för vår del, mina kollegor Alex och Andrew fick nämligen veta att en gammal vän till dem hade gått bort igår och skulle begravas nu i eftermiddag. Det visade sig att några av våra pojkar också kände den här killen så det bestämdes att vi alla skulle gå på begravningen.
 
Jag tycker det är fascinerande hur de får ihop en begravning på en dag och att folk släpper allt och kommer för att visa respekt även om man inte var nära den avlidne. Väldigt fint.
 

 
I Uganda begravs man sällan (i princip aldrig) på kyrkogård utan vid sitt hem eller i det här fallet föräldrarnas hem.

Det krävdes en liten promenad för att komma fram.


Kabales landskap är ett av de vackraste jag sett.

Flera hundra människor hade samlats vid föräldrarnas hem för att ta avsked och visa respekt för den avlidne. En väldigt fin och stämningsfull stund.