torsdag 29 november 2012

Guess who?

Det blev en kortare visit än beräknat när jag besökte Mbarara men jag hann med ett besök på deras nyöppnade supermarket. Det var som att kliva in i en annan värld, nu när man är van vid det traditionellt ugandiska. För att inte nämna livsfarligt. Brieost, parmaskinka och haribo-godis, svindyrt jämfört med vad jag i vanliga fall konsumerar här men det gick bara inte att motstå. Det är nog tur att vi inte bor i Mbarara för att då hade jag fått arbeta dubbla skift på somrarna.
 
Förutom snask till mig själv hittade jag också lite saker vi faktiskt har nytta av här, en personvåg, durklag, måttsatser, jäst (till när ugnen är färdig) och en leksaksbil till Isaac, stora killen. Dessutom godis och ett par spel till grabbarna, det tycker jag de är värda såhär inför jullovet.  
 
 

 
Spelet "Guess who?" blev mycket uppskattat. Vi har satt lite egna regler dock, exempelvis att frågor måste ställas på engelska. Ett bra sätt för dem att träna utan att tänka på det, särskilt för de som inte är jättebekväma med att prata engelska.

Isaac tog sin nya kärra på en provtur. Han var lite skeptisk i början, inte så konstigt kanske eftersom han inte når ner till golvet än. Men när de stora grabbarna körde runt honom tjöt han av upphetsning. Om någon månad gasar han nog runt av egen maskin.

onsdag 28 november 2012

Ytterligare en begravning

Det känns som att jag suttit och skumpat runt på Ugandas vägar non stop de senaste dygnen. Jag hade tagit mig till staden Mbarara i måndags, dels för att ha ledigt, men också för att fixa lite grejer till huset. Jag hann knappt dit förrän jag fick det väldigt tråkiga beskedet att utbildningschefen i Kabale District, som vi har haft ganska mycket kontakt med och som dessutom är en släkting till min kollega Alex, hade avlidit. Som så ofta i Uganda sker begravning inom de närmsta dagarna, så igår åkte jag hem igen, för att i morse tillsammans med Alex, Gwanga, Ian och Alex (den yngre), bege oss till utbildningschefens hemby som ligger i ett annat distrikt, nämligen Kanungu.
 
Resan startade kl åtta i morse och vi kom hem igen kl 23.15. Lång dag och lång resa tidsmässigt, men inte om man räknar kilometer, det är inte så långt till Kanungu men vägarna är så förbannat dåliga att det tar evigheter att ta sig dit men det spelade inte så stor roll idag. Det var viktigt att vi fick visa vårt deltagande.
 
Nzeyimana Emmanuel Kaguliro, Kabale District Education Officer. En fantastisk man, yrkesmässigt liksom privat, det blev väldigt tydligt i alla de talsom hölls av familj, kollegor och vänner.
 
Vila i frid.
 
(Jag vet att det ligger en del e-mail och väntar på svar och jag ska ta tag i det så fort som möjligt imorgon. Hoppas att ni har förståelse.) 

tisdag 27 november 2012

Vimmelmamman

Lotta Gray som driver bloggen Vimmelmamman har uppmärksammat oss idag. Väldigt fint initiativ av henne, tusen tack!
 
Vimmelmammans blogg är för övrigt en jag rekommenderar varmt. Det är omöjligt att inte bli berörd utav Lottas kamp mot "skitsjukdomen", det vill säga tjocktarmscancer, som slog ner som en blixt från klar himmel för drygt fyra år sen. En öppen och ärlig blogg som tydliggör precis hur mörkt, jävligt och ångestfyllt livet kan vara men även att det finns ljus och glädje i de allra svåraste situationerna.

Läs hennes historia om ni inte redan gjort det.

måndag 26 november 2012

Bygga korthus


Det är så himla kul att introducera något nytt för killarna och se dem lära sig något de inte kunde tidigare. Stort som smått.
 
Killarna: It is impossible to build a house out of cards.
 
Jag: No it's not.
 
Och sen hade de att göra resten av den eftermiddagen.
 




söndag 25 november 2012

Första dagen i grönsakslandet

Ja, nu är arbetet igång med det som ska komma att bli vårt alldeles egna grönsaksland. De äldre killarna som inte hade skola igår kämpade hela förmiddagen med att rensa ogräs. På eftermiddagen delade vi in dem i grupper om två och två, det är tänkt att varje grupp ska få en egen liten lott att så på och det har redan lämnat in sina planer på vad de vill odla. Morötter, tomater, vitkål, gurkor och aubergine med mera. Ska bli kul att se hur det går.
 

Våra största killar jobbade otroligt hårt hela morgonen med att rensa ogräs.

Äntligen färdiga

Vi passade på att titta inom Bennys hus. Det är ju hans mamma som är så snäll och låter oss odla på hennes mark.

På väg hem trodde jag att vi gått vilse när vi nådde en återvändsgränd men det visade sig bara vara någon som fått för sig att såga itu ett träd vars grenar nu blockerade hela vägen.

No problems, hackan funkade till att röja skog också.

Vi stannade vid en av de små butikerna i närheten av vårt hus och gav killarna läsk och en bulle som tack för väl utfört arbete. De upptäckte att det även såldes gräshoppor (levande) i påsar och nästan hela ligan köpte med sig en påse eller två hem.  

Lördagsgodis som svenska barn uppskattat tro?

Efter lunch skrev de ner vad de vill plantera så att vi kan skaffa fröer etc. Ambrose och Buddha ville odla bönor...

...Ivan och Tugume också, tillsammans med gurkor.

Eftermiddagen avslutades med fotbollsmatch i trädgården. Jag fick sitta på hedersplatsen och titta. Nämligen uppe i vårt träd. Bilder på när jag klättrar upp i trädet finns inte (tack och lov).

lördag 24 november 2012

Om konsekvenser av handlande

De flesta skolor och många hem bestraffar sina barn genom att slå dem. Med nävar, käppar och ibland till och med kvastskaft. Vi förespråkar visserligen också städattiraljer ibland när det kommer till disciplinering av grabbarna, men i lite annan bemärkelse...
 
Två unga herrar fick för sig att, utan lov, ta en fotboll som tillhörde skolan med sig hem. Inte bra. Konsekvenser:  ett långt samtal, indragen veckopeng samt ansvar för den dagliga städningen i två dagar. Det vill säga sopa, torka golv, städa toalett och diska efter maten.

torsdag 22 november 2012

Vad sa du sa du?

Vi satt och småsnackade medan vi lagade mat en dag. Tugume, Ambrose och Ivan babblade på som vanligt och tyckte det var roligt att fråga mig saker på sitt språk. Det är ju väldigt svårt för mig att svara eftersom jag inte förstår vad de säger och ibland svarar jag på svenska för att jäklas med dem.

Ambrose: (säger nåt på sitt språk)

Jag: Vad säger du?

Ambrose: Va sija dy means what?

Jag: What are you saying.

Ambrose: Va sija dy means what?

Jag: What. Are. You. Saying.

Ambrose: IT MEANS WHAT!?

Tugume och Ivan som hade fattat galoppen låg i en hög på marken och gapskrattade åt stackars Ambrose.



onsdag 21 november 2012

Första stegen...

...nu är de tagna! Tre stycken närmare bestämt, medan vi andra tjöt av förtjusning.
 
Do it again! Do it again!

I don't want.

tisdag 20 november 2012

A police matter

Vi ringde mannen vi anlitat (och betalt) att bygga ugn åt oss klockan åtta i morse och sa till honom dyka upp hos oss och börja arbeta senast kl 9. Det skulle han göra, lovade han.
 
Klockan tio hade han fortfarande inte kommit. Detta för nu åttonde dagen i rad.  
 
Vi begav oss till hans hem där vi fann honom, med ett stort flin i ansiktet och en attityd som var allt annat än behaglig. Han släpade omkring på sin tomt och var otroligt nonchalent. Inte ett dugg bekymrad över att vi var där och inte något som tydde på att han hade tänkt sätta igång att bygga ugnen.
 
Jag sa till honom att nu är det nog med tramserierna. Kontraktet vi skrivit var nu att anses brutet och han skulle omedelbart betala tillbaka varenda krona. Han hade inte pengarna, påstod han som om vi då skulle säga, nehe du har inte pengarna, då glömmer vi alltihopa. Då är det nog bäst att du letar upp dem, sa vi. Annars gör vi en polisanmälan. Inget hände. Det finns inga pengar, sa han gång på gång. Fortfarande samma dryga attityd.
 
Där gick gränsen för mig. Vi ringde en polis som vi var i kontakt med när director var i farten och han kom genast till undsättning. Han tog med sig oss och den nu betydligt mer svettige mannen till polisstationen och tog våra "statements". Vi presenterade överenskommelsen och det gick ju inte på något sätt att förneka att han inte hade hållt sin del. Konstaplarna gav honom därför två alternativ, antingen skulle han betala tillbaka pengarna genast eller skulle han tas till häktet och sedan ställas inför rätta.
 
Håhå, nu jäklar fick han fart. Mindre än en timme senare kom en familjemedlem till honom med pengarna. Varför kunde han inte ha gett oss dem från början? Eller varför kunde han inte ha byggt ugnen som vi kommit överens om? 
 
Ett jäkla ståhej för ingenting.  

måndag 19 november 2012

Vi har lite olika syn på hur man hanterar problem

Hantverkare i Kabale står inte högt i kurs på min lista, det har jag berättat om tidigare. Målare, snickare och nu en ugnsbyggare. Förra veckan var det tänkt att projekt "bygga en ugn" skulle dra igång här och vi blev rekommenderade en man som, med hjälp av killarna, skulle göra jobbet. Vi skrev en överenskommelse och betalade halva summan för material.
 
Dealen var att han skulle sätta igång "first thing" morgonen efter. Det var i tisdags. Idag var det sagt att bygget skulle vara färdigt. Han har inte börjat än.
 
Vi har ringt och jagat honom i snart en vecka och hört den ena ursäkten efter den andra.
 
Killarna: Emma, we think that he has eaten the money (han har kalasat upp dem istället för att fixa material med andra ord).
 
Jag: Mm, that's what I suspect as well. But we are not going to let him get away with it. Tomorrow we will go to his home.
 
Killarna: Can we go with you?
 
Jag: It's ok.
 
Killarna: We bring sticks?
 
Jag: No!
 
Inga vapen. Herregud.  
 
(Jag vet att det är så man alltför ofta löser konflikter här men så långt ska det inte behöva gå över en sketen ugn. Min tanke med att låta grabbarna hänga med var att ugnsnissen skulle få dåligt samvete och sätta fart. Återstår att se om min strategi funkar. To be continued...)

söndag 18 november 2012

Hjärtat svider

I veckan blev Isaac vaccinerad igen, den här gången mot mässlingen. Det är ju jättebra att han blir vaccinerad men, åh, lilla livet. Att sticka en så liten och oskyldig en, jag våndades nog lika mycket mentalt där som Isaac gjorde fysiskt. Kunde inte titta. Som tur är var det över på ett par sekunder...
 
Lyckligt ovetande om vad som är på G.

Vad är detta för tant? Hon ser snäll ut...

Aj, aj, aj! Inte alls snäll. Dum tant, dum tant!

Färdigt. Tack och lov. Och de blev kompisar igen, Isaac och sköterskan, någotsånär iaf.

lördag 17 november 2012

Balloon fight

Jisses, vad kul man kan ha med snören och ett par ballonger. 
 
Brian och Benny

Aje och Stuart

Gwanga och Tugume

Ivan och Buddha

Gwanga och James

fredag 16 november 2012

Hemma hos Andrew

Igår var det dags för Andrew att bege sig till sin hemby för att spendera några dagar hos sin mamma och sina syskon. Vi har lovat Andrew att hälsa på hans hem länge men det har aldrig blivit av för det är svårt att ta med alla grabbarna, svårt för mig att åka ensam och svårt för alex eller andrew att hänga med mig och lämna den andre själv med alla killarna. Men nu, eftersom det bara är de före detta sjundeklassarna som är hemma passade det utmärkt för oss att följa med. 
 
Redo för avfärd. Nej, det är inte Brian som är chaufför fastän det ser ut så.

Vi hann inte långt på de snirkliga vägarna förrän en spydde och en annan var på god väg. Mysigt.

Stuart mådde pyton. Brian desto bättre och sprang iväg för att fixa medicin i form av en liten blomma som han hävdade att Stuart skulle tugga på för att må bättre. Smakade sådär ser det ut som...

Vi fortsatte men tog flera pauser på vägen för att få frisk luft. Inte mig emot - vilken utsikt. Jag har sagt det förr men säger det gärna igen...Uganda är fantastiskt vackert!

Framme. Vi promenerade mot Andrews hem. Hans lillasyster kom rusande när hon såg honom och slog följe med oss. Hon hade lunchrast och var på väg hem för att äta.  

Andrews hem. Här bor hans mamma. Men ävens hans pappa och pappans två nya fruar.

Komplicerad historia alltihopa. Andrews pappa vill inte ha med mamman att göra längre och ägnar bara tid och pengar på de nya fruarna. Han kan inte jaga iväg henne från hemmet men gör livet allmänt surt för henne. Andrew och hans bror trakasserar han varje gång de är hemma och förnekar att de skulle vara hans söner. Antagligen för att de har arvsrätt och han är rädd att de ska ställa till bekymmer för honom.
Vilken jäkla soppa. Kan inte nes föreställa mig hur det skulle vara att leva under liknande omständigheter. Mamman var tyvärr inte hemma just då och inte pappan heller. Däremot hans styvmamma som inte direkt gav honom ett varmt välkomnande. Väldigt kylig stämning. Det känns inte helt ok att lämna honom på det viset men vad vi vet så är pappan inte fysiskt våldsam utan snackar mest och om det skulle vara något har vi lämnat transportpengar åt Andrew så att han kan ta sig därifrån snabbt, mamman har även en mobil så att det kan ringa om det skulle vara problem. Jag har vetat att det är en svår situation sen innan men inte förstått att de allihopa, pappan, de tre fruarna och alla deras barn bor tillsammans på en så liten yta. Herregud.

Det var som sagt inte så god stämning så vi tog en promenad...

...området där Andrew bor är också känt för att där bor många pygméer och det fanns ett litet center/projekt för dem alldeles i närheten. Här en pygméekvinna med sin lilla, lilla bebis.

Det är vanligt att barn ute i byarna tycker det är kul när det kommer mzungos på besök men detta var något utöver det vanliga. En hel flock ungar sprang efter bilen när vi åkte.
Vi åkte till byns "centrum" där killarna testade den lokala drycken obushera. Vansinnigt äckligt, tycker jag, men inte Benny och Brian.

Ännu en pygmée, eller det var vad han hävdade i alla fall och ville av den orsaken tydligen ha pengar av oss. Good morning, sir, sa han till mig gång på gång. Hej, hej, sa jag artigt ett par gånger. Men han gav sig inte. Jag blev väldigt obekväm efter ett tag, vilket man kanske ser på bilden ha ha, och väste diskret till Alex att han skulle försöka få honom att inte följa efter mig men Alex tyckte det var roligare att ta foton på det hela, den jäkeln.

torsdag 15 november 2012

Livet på gatan

Som jag sagt många gånger har killarna utvecklats och gjort fantastiska framsteg sen vi flyttade hit, nuförtiden tänker jag knappt på att de en gång levt på gatan men visst påminns man ibland, som tur är numera främst genom att de berättar historier om sitt tidigare liv.
 
Idag fick jag höra att en av våra kära gossar, som gatupojke, brukade stationera sig på lagom avstånd från de lite finare skolorna i stan på morgnarna när deras förskoleelever var på väg dit. Han visste nämligen att föräldrar till sådana elever i regel packar med dem mellanmål varje dag. Ett mellanmål som han bad om att få och om de vägrade väntade ett kok stryk.
 
Jädra skitunge.
 
Jag hoppas att Kabales småttingar går säkrare nu när vår kille inte längre behöver hotas och slåss för att få mat.
 
Ytterligare ett sätt för Kabales gatubarn att hitta mat
 

onsdag 14 november 2012

Hur är det med Ian?

En läsare undrade hur det är med lille Ian nuförtiden eftersom det var längesen jag skrev om honom. Sorry, det har inte varit med mening. Ian har det bra, han växer som bara den men är lika blyg som vanligt, märkte vi när vi besökte honom förra veckan. Alex var den enda han var bekväm med och det är väl sunt, en massa blekfisar som kommer och hälsar på, klart man blir skeptisk.
 
Hans fostermamma berättade att han är duktig i förskolan men att hon fått skifta honom till en annan klass (hans fostermamma driver en nursery school) eftersom han innan studerade från samma hus de bor i och det skapade lite bekymmer när Ian närsomhelst kunde få för sig att han inte alls ville sitta på lektion utan hellre gå och ta en tupplur. Ha ha. Sötnos.
 
Men nu är allt frid och fröjd och han trivs jättebra med sina klasskompisar och sina lärare i en annan del av skolan en bit från deras hus. 
 
Ian visar Aina sina skolpapper. Fostermamma Evelyn berättar.

Ian med fler småttingar från Little Angle Day Care and Nursery School.

tisdag 13 november 2012

Hjälpsamme James

Jag ska i ärlighetens namn säga att killarna kunde vara bättre på att hålla rent efter sig, men det är inte prio ett för dem om man säger så. Likt de flesta andra barn och ungdomar, antar jag. Det går sällan av sig självt utan man får gärna påpeka att det kan vara bra att torka av bordet när man har ätit innan man börjar spela kort osv.
 
Undantaget är James.
 
Han är otrolig på att hålla ordning och hjälpa till. Det lade även våra gäster förra veckan märke till, och berömde honom för, när de efter maten såg hur de andra genast fokuserade på annat medan James tog en kvast och började sopa golvet. Fina, fina, James. En kille som inte gör mycket väsen av sig men som är fantastiskt artig och väluppfostrad, man kan inte tro att han spenderat en endaste dag på gatan. Hans föräldrar gjorde ett väldigt bra jobb innan de dog.
 
De kan vara väldigt stolta både över honom och brorsan Ian som även han är en riktig guldklimp.
 
(Ja, guldklimpar är de såklart allihopa men på olika sätt.)
 
James
 

måndag 12 november 2012

Vår söndag

Isaac har lärt sig vinka och hälsade glatt god morgon.

Jag hann inte se mycket av de stora killarna, de var på väg till kyrkan.

Jag och Alex begav oss till marknaden, vi köpte skor till lilleman...


...och kött till söndagsmiddagen.

När vi kom hem hittade vi denne lille krabaten i badbaljan.

Det gäller att blunda så man inte får tvål i ögonen.

Irene och Isaac. Han älskar att bada numera...

...och blir inte glad när det är dags att komma upp.


Efter lunch begav vi oss allihopa iväg...
...till en liten by på landet där grabbarna blivit injudna att spela match.

 
De satte genast igång att värma upp.

Vi andra tittade på...


...men det är såklart roligare att vara med där det händer.
 
Tugume och Ivan skulle börja på bänken...
 
...och kom och höll oss sällskap en stund.  
 
Hela laget redo för match
De hälsade på motståndarna

Sen satte de igång. Matchen drog stor publik vilket var kul.
Isaac var mer intresserad av badande kossor än spelet.

Det var en bra match men den avbröts då och då av diverse orsaker...

...som att bollen for i bäcken till exempel.
 
...eller att en ko fick frispel och galopperade in på planen.

...med ägaren hack i häl.

Det var inte brist på underhållning om man säger så. Vi fick höra att hemmalaget aldrig förlorat en match från den här planen och de gjorde de inte igår heller men vi lyckades i alla fall spela 1-1...
...och kunde lämna med hedern intakt. Vår målvakt Gwanga (tv) räddade många bollar och var mycket nöjd efteråt.

Hemma igen. Vrålhungriga spelare väntar på mat.

Det serverades biffgryta...

...och alla åt med god aptit. Efteråt gjordes läxor och söndagen avslutades traditionsenligt med ett par rundor Bingo.