fredag 11 oktober 2013

Claire

I våras mötte vi lilla Claire och hennes mamma på en klinik i stan dit vi tagit Daphine när hon var sjuk. Claire hade HIV och led av svår undernäring som läkarna försökte få bukt med. Vi sa då att när hon var stark nog kunde vi gärna hjälpa henne och mamman med bland annat mjölkersättning och andra nödvändigheter. När jag pratade med läkaren innan jag åkte till Sverige i maj fick jag veta att Claire fortfarande var inlagd. Sedan dess har det varit tyst.
 
I veckan mötte jag doktorn igen och han berättade då att Claires sköra kropp till slut inte orkade längre och att hon dog för några veckor sen. Usch, usch, usch. Så obeskrivligt sorgligt. Vad som gör historien ännu dystrare är att mamman har vänts ryggen av sin familj sen det uppdagades att hon var gravid och HIV-positiv. Hon har alltså gått igenom denna hemska upplevelse helt utan stöd från de som borde stå henne nära och hade efter dotterns bortgång ingenstans att ta vägen.
 
Mamma och dotter. Båda barn. Liv förstörda innan de ens börjat. Det värsta är att deras öde inte på något sätt är unikt här i Uganda. Tragiskt. Så, så tragiskt.

En liten tröst är att de ansvariga för kliniken känt för henne och hjälper henne nu med mat och husrum. De har även gett henne lite enklare arbetsuppgifter hos dem och ser till att hon har regelbunden kontakt med en kurator. Vi har sagt att de ska höra av sig till oss om det finns något vi kan hjälpa till med.


Sov gott finaste lilla Claire.

7 kommentarer:

  1. Stackars mamma och barn. Men det är ju bra att kliniken "ser" henne och kan ge stöd, så hon har någon som hjälper henne.
    Ha en fin helg.

    SvaraRadera
  2. Så sorgligt, mamman kan inte vara så gammal hon heller. Livet är bra orättvist många gånger.
    Emma, är du aldrig rädd för att du själv ska få aids där i Uganda när du träffar smittade människor?
    Du är stark du Emma!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att du behöver utbilda dig själv lite kring hur HIV smittar...

      Radera
    2. Hej Sara!
      Nej, jag är inte rädd men jag har givetvis stor respekt för en så allvarlig sjukdom. När jag åkte till Uganda första gången var jag lite orolig ska jag medge men det har släppt efterhand som jag fått mer kunskap om sjukdomen, hur den smittar och vilka försiktighetsåtgärder man bör vidta.
      Varma hälsningar
      Emma

      Radera
  3. Behöver frågan vara baserad på okunskap? Jag har själv bott i Sydafrika och fick upprepade gånger höra att jag aldrig skulle röra vid blod. Hiv och AIDS är så vanligt, nästan alla oberoende av hudfärg och ekonomi kände någon som var smittad, så det var en reell oro och försiktighet. Första gången ett barn skadade sig på min praktikplats så torkade jag utan att tänka mig för bort blod, sedan tog jag efter övrig personal och instrurerade barnet i hur de skulle göra. Kan låta hemskt men med egna småsår efter lek, bad och hiking så är det smart att inte ta onödiga risker. Detta säkerhetstänk har jag fortfarande kvar.

    SvaraRadera