torsdag 31 januari 2013

Nya skolan är toppen!

Det har varit ett gäng glada killar som traskat iväg till skolan här i ottan de senaste dagarna. Klockan sju börjar de och när de beger sig har inte ens solen hunnit visa sig än. Själv hade jag nog känt för att dra täcket över huvudet och sova någon timme till, men inte grabbarna som stiger upp och definitivt inte klagar. Tvärtom. De trivs jättebra i nya skolan och det gör mig väldigt glad. 

Lärarna verkar behandla dem väl och dessutom får de ordentligt med mat under dagen till skillad från förra skolan där det alltid snålades. 

Buddha: Today I had three cups of porridge at break time!

Dan: They added me extra food at lunch time. 

Mätta skitungar = glada skitungar.

Man ser dem knappt men här är de i alla fall  på vår veranda redo att gå till skolan. (Nej, det är inte jag som tagit bilden. Vid den tiden på dygnet ligger jag i koma, typ.)

onsdag 30 januari 2013

Dennis the footballer

Dennis är inte bara känd för sin talang som tränare i Kabale utan numera också som spelare. Han får förfrågningar från diverse lag om han vill ställa upp och spela en match med dem. Skoj! Inte minst för våra killar, med flera, som tycker det är väldigt kul att se på. Det är ju inte varje dag de ser en Mzungo spela fotboll live.


Dennis med dagens lagkamrater
1-1 blev slutresultatet. Dennis stod för assisten till sitt lags mål.



tisdag 29 januari 2013

Francis nya skola

Vår allra äldste kille, Francis (som är runt 20 år gammal och som flyttade hem till sin faster ganska snart efter att vi startat vår verksamhet), har även han nu gått ut grundskolan. Med bravur dessutom, division två, vilket vi är väldigt glada och stolta över.

Att släppa taget helt om honom nu och låta honom klara sig själv hade inte känts bra samtidigt som det inte heller känts rätt att skicka honom för 4-6 års teoretiska gymnasiestudier. Han är så pass gammal att han snart bör stå på egna ben Att han "bör" göra det innebär tyvärr dock inte att det går att göra det och vi har funderat hit och dit på hur vi ska kunna hjälpa honom. Till sist kom vi på tanken om praktisk utbildning på två år som efter det förmodligen ger honom bättre chanser att hitta ett jobb och bli självförsörjande.

En idé som Francis först var lite skeptisk emot, han vill nämligen så gärna läsa datorkunskap. Som tur var hittade vi ST. JOSEPHS VOCATIONAL COMMUNITY COLLEGE där datorkunskap är obligatoriskt på alla utbildningar de erbjuder. När han fick höra det var han eld och lågor och ville börja direkt.

Skolan har många kurser men man är tyvärr inte behörig till alla när man enbart har grundskoleutbildning. Francis hade att välja mellan ungefär fem olika yrkesutbildningar, däribland bilmekaniker och snickare men han bestämde sig för att han skall bli rörläggare eftersom han har en släkting med en egen firma som, om jag förstod det rätt, det går väldigt bra för. Hos denne släkting borde han sen kunna praktisera och möjligtvis få jobb. Och vem vet, kanske har han en dag ett alldeles eget företag. Klokt och moget resonerat av Francis, tycker jag.

Vi hoppas att han ska trivas och göra bra ifrån sig på St. Josephs.


Francis

måndag 28 januari 2013

We are family

Första dagen i tredje klass diskuterade man familjer och Ian hade i läxa att namnge och beskriva olika typer av sådana. 

Ian: Emma, name three types of families. 

Jag: Three types of families?

Ian: Yes. 

Jag: Hmm, I'm not sure...

Ian: You dont know?

Jag: Maybe you tell me.

Ian: Nuclear families (kärnfamilj), extended families and foster families. 

Jag: Ahh, good. You have more knowledge than me.

Ian (syftande på oss): This is a foster family. 

Jag: That's right. 

De flesta av oss som bor här har inga biologiska band, i mitt fall inte ens samma hudfärg eller nationalitet. Men det betyder inte att vi inte kan kalla oss en familj.

Det glädjer mig att Ian vet detta. 

(Att vi strävar efter att vara som en familj innebär alltså att vi vill tvätta bort institutionsstämpeln och få barnen att känna att de har ett hem där de är trygga. Självklart försöker vi inte på något överta eller neka dem rätten till sina närstående. Tvärtom uppmuntrar vi till så mycket kontakt som möjligt med egna familjemedlemmar och släktingar med hoppet om att några av dem en dag ska kunna flytta hem igen. Tyvärr är det betydligt enklare sagt än gjort. De flesta av våra killar har förlorat både sin mamma och pappa och i de fall där det fortfarande finns en förälder i livet finns det också en massa andra bekymmer och de kan/vill/orkar/ inte ta sin föräldraroll på allvar. Se Dan, Tugume och Daphines mamma till exempel som har flyttat till ett annat distrikt och gift om sig och lämnat barnen i Kabale. Tragiskt.)


söndag 27 januari 2013

Skolstart imorgon

Imorgon drar skolan igång för våra grundskoleelever, de äldre gymnasiekillarna får vänta ett tag till. 

Alex (till de som börjar skolan imorgon): Won't you feel bad going to school, knowing the rest are at home?

Killarna: NO! We want to go to school. 

Det har varit ett härligt jullov men jag tror att de, liksom vi, är ganska mätta på det nu. Skönt att komma in i vanliga rutiner igen och att använda huvudet även till annat än att nicka fotbollar.


Uniformerna strukna och klara. Vi är redo för ett nytt läsår. Ett bra sådant hoppas och tror jag. Gör ert bästa killar så kommer det att gå hur bra som helst. Lycka till!

lördag 26 januari 2013

Otäck olycka

U-13 killarna vann sin final igår medan 16-åringarna dessvärre förlorade på straffar efter att ha spelat 2-2. Båda lagen kämpade väldigt väl men de äldre hade inte marginalerna på sin sida dem här gången. 

Vad som var tänkt att bli en dag endast i fotbollens tecken överskuggades tyvärr av en olycka i huset som kunde ha slutat riktigt, riktigt illa. 

Vi hade hade gått iväg med alla grabbar till fotbollsplanen, kvar hemma var Irene, Stidia och Isaac som förberedde sig för att även dem komma och heja på våra lag. Just som vi stod på planen och hade fullt upp med att få ordning på alla spelare, matchdräkter, skor etc ringde Stidia och sa att det inträffat en olycka och att Isaac hade bränt sig. Jag tror mitt hjärta stannade för en stund. Jag och Alex släppte allt hoppade på en motorcykeltaxi hem (trots att det bara är ca 300 meter dit) och rusade in i huset. När jag såg Isaac bröt jag ihop. Lille, lille vännen. 

Tydligen hade Stidia tidigare under dagen strukit kläder, strömmen hade försvunnit vilket gjorde att hon inte kunde fortsätta. Olyckligtvis glömde hon att dra ut sladden och när elen kom tillbaka blev såklart järnet skållhett igen. Det visste hon inte när hon placerade Isaac på samma ställe för att byta blöja och klåfingrig som han är nuförtiden drog han i sladden vilket gjorde att strykjärnet tippade över och träffade honom i ansiktet.

Usch, usch, usch.

Vi skyndade att ta honom till en läkare vi känner som till vår stora lättnad konstaterade att det såg värre ut än var det var, att såren kommer läka och med största sannolikhet inte lämna några fula ärr. Underbart att höra men jag var, trots det, alldeles skakig resten av dagen och kunde inte sluta tänka på hur illa det hade kunnat gå. Tänk om strykjärnet träffat honom i ögat istället för ögonbrynet. Jag vill inte ens föreställa mig det. 

Det var en olycka, som sagt och sådana kan inträffa närsomhelst men jag tror att vi allihopa här fått oss ett rejält wake-up call. Visst har vi såklart varit försiktiga även innan men nu är vi ännu mer på vår vakt, både jag, mina kollegor och killarna. Varma grillar, strykjärn etc, vassa saker, små grejer att sätta i halsen, möbler att klättra på, vatten i tvättbaljor. Håll dem borta från lilleman och släpp honom aldrig ur sikte, var uppmaningarna på dagens husmöte. 

Den som tog det lugnast under hela dramat, var Isaac själv, han grät precis när det hänt men har sen dess varit lika glad som vanligt. Han ser inte klok ut men kommer att bli bra. Tack gode Gud, vår lucky star eller vem det nu är som vakar över oss, för det.

Älskade vännen. Det ser obehagligt ut men han verkar i alla fall inte ha ont. Doktorn gav oss en kräm att smörja på (därför han ser orange ut) och sa att han kommer bli bra.

fredag 25 januari 2013

Värt ett försök

Brian: Emma, maybe you show me your style of making beds?

Jag: My style? Ha ha, nice try.

Brian: What?

Jag: I am not going to make your bed, Brian.

Det klarar han nämligen alldeles utmärkt på egen hand.

torsdag 24 januari 2013

Isaac gillar musik



På programmet idag: Not much.

Fri aktivitet kan man kalla det om man vill. Jag säger slappa. Idag har vi bara slappat och det har varit riktigt, riktigt gött. Imorgon smäller det, då står två finaler på schemat. Spännande!

En del gick till fotbollsplanen, andra slog straffar i trädgården, någon tog en siesta, resten lyssnade på musik eller radio, läste tidningen. spelade mobilspel eller myste med Isaac.

onsdag 23 januari 2013

Good and bad

Vi har tagit oss vidare till final i fotbollsturneringen både med vårt U16-lag och ett av våra U13-lag. Tjohoo! Men vilken dramatik alltså, jisses, att "knattefotboll" kan ge sån hjärtklappning. De är duktiga, må ni tro, och det är så fantastiskt kul att se. 

Men de har andra, mindre smickrande, sidor också, fastän de lyckligtvis inte träder fram lika ofta längre. Igår kväll fick två av våra killar minsann veta att de levde, jag minns inte när varken jag eller Alex var så arga senast. 

Varför? 

Jo, Emmanuel sover över hos oss ett par nätter, vi håller på att fixa med hans nya skola plus de saker han behöver för att studera och funnit det enklare att låta honom sova här än att skicka honom fram- och tillbaka mellan hans hemby och stan. (En läsare undrade om han ska gå på internatskola, ja det ska han, vi kom överens om det med hans mamma eftersom han dels haft väldigt långt till skolan tidigare plus att standarden på skolor här är betydligt bättre än ute i byarna. Loven kommer han självklart spendera hemma, förutom ett och annat besök hos oss för att hänga med grabbarna.) Igår kväll när alla gått och lagt sig hörde vi ett hjärtskärande skrik från ett av killarnas sovrum som gjorde mig så jäkla rädd och både jag och Alex störtade dit och möttes av en storgråtande Emmanuel. 

Herregud, vad händer undrade vi och fick då snabbt veta att två av grabbarna tydligen tyckte sig ha rätten att slå honom för att han hade sagt något som de inte gillade. 

Alex var så arg att jag faktiskt för första gången trodde han skulle ge dem en lusing. Han lyfte upp en av dem i tröjkragen och där hängde han sedan en god stund medan vi skällde ut dem så att öronen fladdrade och det väntar fortsatta samtal och diskussioner om vilka konsekvenser deras handlande ska få. Sånt här beteende tolererar vi INTE här och om det inte var tillräckligt tydligt innan så är det definitivt det nu

Att ge sig på en så liten pojke. Usch. Det är tyvärr en tendens vissa av dem har, de ska visa sig tuffa och sätta sig i respekt bland yngre.

Tack och lov var det ingen större fara med Emmanuel, de andra killarna har varit extra snälla och beskyddande mot honom och nu ikväll har han skrattat så att han kiknat när han tramsat med Dennis.

Skönt.

tisdag 22 januari 2013

Ett litet steg i rätt riktning

Många har sen vi startade undrat varför det bara bor killar hos oss och det är av den enkla anledningen att vi kom i kontakt med gatubarn när vi gjorde vår socionompraktik och gatubarn i Kabale är nästan uteslutande lika med pojkar. Vi hjälpte, som bekant, en grupp att få tak över huvudet, mat och utbildning via Director men han behandlade dem på ett fasansfullt sätt och vi startade därför en egen verksamhet där vi kunde garantera att de har det bra. 

Att ta in flickor i ett hus med 14 före detta gatupojkar tror jag ingen skulle tycka var en god idé, dessutom är det svårt att identifiera flickor i behov av hjälp, de "göms" och utnyttjas ofta som hemhjälp hos olika familjer och det går såklart inte att bara klampa in hemma hos någon och anklaga dem för barnarbete. 

En väldigt svår situation och jag vet att många flickor lider. 

Nu har vi i alla fall tagit ett litet steg för att hjälpa även tjejer. Vi fick nämligen höra att Dan och Tugumes syster hade rymt till Kampala för att arbeta som husflicka. Tidigare har hon bott med mamman som kanske inte har varit den allra bästa men i alla fall sett till att betala hennes skolavgifter. Nu hade mamman, tillsynes utan någonsomhelst hänsyn till varken henne eller bröderna, flyttat till ett annat distrikt, gift om sig och i princip lämnat flickan att klara sig själv. Man kan bli mörkrädd för mindre. 

I julas kom systern tillbaka till Kabale. Vi fann henne hos en släkting som bor i ett område känt för att husera prostituerade och vi kände direkt att här kan vi faktiskt göra en insats. Inte att låta henne bo i huset, det hade nog genererat fler problem än lösningar, men genom att hitta en bra internatskola åt henne. Dessutom har vi haft kontakt med mamman som har gått med på (!) att låta flickan komma och bo hos henne och nya mannen på skolloven om vi står för transporten, och det gör vi gärna. 

Nyaste tillskottet i "familjen" är alltså Daphine, 14 år. Vi hoppas innerligt att det ska gå bra för henne och att vi genom henne kan lära oss mer om den problematik ugandiska flickor möter och vad vi eventuellt kan göra för att hjälpa dem. 

Igår tog vi med Daphine och lille Emmanuel till deras nya skola, Quality Primary School, där de fick skriva prov för att avgöra vilken årkurs de var behöriga till. Daphine gjorde helt okej ifrån sig och får utan problem börja femte klass. Emmanuel däremot, som vi trodde skulle kunna börja tredje klass, fann vi inte ens kunna skriva sitt namn. Ännu mindre klara av att genomföra ett enkelt matteprov. Skrämmande vilken skillnad på standard på skolor i stan jämfört med de i byarna. Han har alltså gått första och andra klass och kan inte stava till sitt namn. Skolan ansåg, och jag höll med, om att det bästa är att låta honom börja första klass igen (eftersom det inte finns extra lärare och assistenter som i Sverige) så att han får lära sig grunderna från början.

Jag är säker på att Emmanuel, i slutet av året, kommer att kunna både läsa, skriva och räkna. Och jag hoppas att Daphine kommer att trivas i skolan, skaffa många nya vänner och få vara den fjortonåriga flicka hon faktiskt är.









Alex, Emmanuel och Daphine utanför Quality Primary School

Daphine (som är en kopia av Tugume), skriver prov.

Emmanuel kämpar med sitt.

5 % rätt fick Emmanuel på sitt prov. Det blev väldigt tydligt att han inte är redo att börja tredje klass.



måndag 21 januari 2013

Primary Leaving Examinations - resultat

Det har varit en stor dag för våra före detta sjundeklassare, idag offentliggjordes nämligen resultaten för de nationella prov, Primary Leaving Examinations (PLE), de skrev i november. Nerver på helspänn eftersom det är de betygen som avgör vilken gymnasieskola man är behörig till. 

De nationella proven utgörs av fyra deltest i ämnena engelska, matematik, samhällskunskap och naturkunskap som man sedan slår ihop och räknar ut nåt slags genomsnitt, den exakta proceduren känner jag tyvärr inte till men jag vet att man sedan blir placerad i olika divisioner baserat på den totala poängen. Ju lägre totalpoäng, desto bättre. Lite bakvänt, kan kanske tyckas, men så är det.

4 - 12 poäng = Division 1 (Då är man i princip behörig till vilken skola som helst)
13 - 24 poäng = Division 2
24 - 30 poäng = Division 3
30 - 35 poäng = Divison 4
35 + =  Icke behörig till  gymnasiet

Om ett resultat på ett delprov i engelska eller matte är under en viss procent flyttas man automaiskt till en sämre division. Det var tyvärr vad som hände en av våra killar, han gjorde väldigt bra ifrån sig i engelska, samhäll- och naturkunskap men hade svårt för matten och fick ingen bra poäng där vilket gjorde att han hamnade i division tre. Synd om honom eftersom hans resultat (24) egentligen skulle ha gjort att han kvalificerade sig för division två. Surt men bara att acceptera. 

Division två klarade i alla fall fyra av de andra killarna med poängen 18, 18, 20 och 22 och de var mycket glada över de resultaten. 

Men ingen var idag så glad som vår Andrew, och med rätta, han är nämligen den som har pluggat allra hårdast det senaste året. Han tjöt och skuttade runt av glädje när han fick veta att han fått elva poäng och därför har en plats i första divisionen. Fantastiskt kul. 

Jag är så otroligt stolt över honom och de andra grabbarna. För två år sen fick många av dem "icke godkänt" på i princip varenda prov, nu är de alla behöriga för gymnasiestudier.

Bra jobbat, grabbar! I love you!

Om han skiner som en sol här, Andrew, är det inget mot vad han gjorde när han fick sina betyg idag. Ren lycka!


söndag 20 januari 2013

Bad med Dennis

Kabale ligger på två tusen meters höjd och det är sällan det är någon riktig "afrikansk" värme, men på sistone har det varit otroligt varmt och därför har det också blivit många badutflykter. I fredags tog som sagt Dennis och Andrew med grabbarna för ett dopp på Cephas Inn.

Tack killar!
Tugume

Ambrose doppar tårna

Benny trivdes visst bäst med tidningen i skuggan.

Men Dan är ingen badkruka.

Inte Stuart heller.

Och definitivt inte denne unge herre.

Aje däremot...

...åkte i med tvång...

...men verkar lika glad för det.

lördag 19 januari 2013

Lördag eftermiddag

Vi gick till grönsakslandet idag för att se hur det går för killarnas grödor och fann att de inte var redo för skörd ännu. Men tomhänta gick vi inte hem, långt ifrån. Bennys mamma, som vi fått låna landet av, överöste oss med godsaker. Potatis, bönor, majs, vattenmelon, spenat och ägg. Otroligt snällt av henne.

Min kollega Andrew har ledigt i helgen och har tagit med Dennis på fotboll i en stad en bit från Kabale, därför syns de inte på dagens bilder. Skönt för Andrew att få lite ledigt och kul att de två har blivit så bra kompisar. Igår var de också lediga men erbjöd sig att ta med killarna för att bada ändå, vilka killar! Dennis har lämnat sin kamera här så jag ska se om jag kan få upp lite bilder från deras badutflykt imorgon.

Alla hade redan gått till landet. Eftersläntarna Buddha och Isaac kom efter en stund.

Killarna fick plocka hur mycket majs de ville från Bennys mammas odling. Ian hade en hel bunt.
James letar efter bra kolvar.

Sen bjöd hon oss på vattenmelon. Mums. Första gången för Isaac, det ser ut om han gillade det.

I landet. Brian har odlat blomkål tillsammans med Stuart och höll på att rensa ogräs.

Även morötter hade de sått. Om en månad är de redo för skörd hörde jag.

Stuart bäddade in blomkålsplantorna i torkat gräs för att hålla fukten i marken bättre nu när det är torrperiod.

Ogräsrensning.

Plötsligt hojtade Bennys mamma igen och frågade om killarna ville ha med sig sötpotatis hem. Eh, JAA! I så fall får ni gräva upp dem själva. Sagt och gjort. Buddha och Tugume var inte sena att börja arbeta.

Och de fick ihop en ganska rejäl bunt.

Aje och Ivan plockade nypotatis till mig. Gullungar.

En liten paus i skuggan.
Spenat fick vi också med oss. Det fanns ingen hejd på generositeten idag.

Isaac fick också majs.

Här är hon, Bennys mamma. Fantastiskt snäll kvinna. Hon till och med packade potatisen i en fin kasse...
....och bönor i en säck och vi vände hemåt väldigt nöjda och glada.

fredag 18 januari 2013

Lifebridge boys

Idag har ett par av grabbarna varit i skolan. Smygstart på terminen? Nej, det var våra primary-elever som besökte sin nya skola, Lifebridge, för att träffa rektorn, betala skolavgifter och fixa uniformer. Anledningen till att de byter skola är främst på grund utav att vi inte anser att lärare och skolledning behandlat barnen bra på den förra skolan. Vi gav dem därför en möjlighet att byta, vilken alla tog. På Lifebridge gick ju förra terminen Brian, Stuart, Ayebare och Benny (som nu ska börja secondary school) och de har alla trivts väldigt bra. Vi hoppas att även dessa killar ska göra det.

Måndagen den 28:e januari börjar allvaret igen.


Rundvandring
Uniformsprovning

torsdag 17 januari 2013

Fin vän

Ivan har många kompisar, en av de bästa spelar i vårt fotbollslag och nu när det är turnering spenderar de mycket tid tillsammans. Leker, tittar på fotboll och njuter av sitt jullov. Har det härligt helt enkelt. Men häromdagen dämpades stämningen för ett slag, Ivan kom nämligen och berättade att han tappat de fickpengar han haft med sig och var så ledsen och besviken.. 

Dock inte i närheten så ledsen som bästa polaren som grät så att tårarna sprutade för att han tyckte så synd om Ivan.

Det var det raraste på länge. Vilken kompis.



onsdag 16 januari 2013

Allt klär en skönhet

Uganda är verkligen inte känt för att vara ett vidare jämställt land och jag vill inte på något sätt förminska den problematiken. Något jag dock har observerat är att typiska pojk- respektive flickfärger inte är något man lägger stor vikt vid. Det märker man inte minst när Irene klär Isaac. Rosa tights och t-shirt till exempel. I Sverige hade säkert många automatiskt tagit honom för en flicka eller kanske som någon slags markering från föräldrarnas sida. 

Jag tror inte Irene har tänkt på varken eller, hon klär bara på honom rena kläder. Om de sen är gula, blå, gröna, rosa eller tigerrandiga för den delen, kvittar.

Uppfriskande, tycker jag.



tisdag 15 januari 2013

Dennis is back!

Nu har tyvärr min familj åkt hem vilket såklart var ledsamt men något jättestort tomrum har det inte blivit, Dennis är nämligen tillbaka, vilket killarna är överlyckliga för. Jag klagar inte heller, det är minsann inte varje dag man blir serverad grillad hamburgare här till middag. Gött!


söndag 13 januari 2013

Tiden går

Jag gick igenom min dator och hittade ett par bilder från de allra första veckorna med grabbarna, för snart tre år sen. Jösses, har de varit så små?

Jag tillsammans med Aje, Ivan, Ambrose (som knappt syns) Dan och Buddha.
Aje och Dab

Aje, Ivan, Ambrose och Buddha.

lördag 12 januari 2013

fredag 11 januari 2013

Svalkande dopp

Mina föräldrar, syster och hennes pojkvän bjöd med oss till bad på Cephas för några dagar sen, regnsäsongen är över nu och det har varit varmt som bara den på sistone så ett dopp i poolen var verkligen inte fel. Tack för det initiativet!

Höjdpunkten på dagen? BOMBEN Á LA PAPA. Alla grabbarna, övriga badgäster samt hotellpersonal stod och gapade i flera sekunder innan de lade av världens skrattsalva när pappa med sina hundra något kilon slängde sig som en kanonkula i poolen och stänkte ner alla. Crazy Muzungo.

 Tyvärr (eller kanske tur) fick jag ingen bild på det...

Nästa gång vågar han sig kanske i vattnet, lilleman. En båttur fick räcka den här gången (givetvis med allas vakande ögon redo att gripa in om han skulle få för sig att ställa sig upp men han satt så lugnt i båten så och njöt av åkturen)

Något vildare blev det när Aje och Tugume tog över.
Rätt utrustning är viktigt.

Men det verkar mer vara mer "fashion" än vad det var praktiskt. Stuart hoppade inte ens i vattnet, den badkrukan, men mössan skulle han minsann ha på.