tisdag 30 april 2013

Uppgiven

Det ser mörkt ut. Vi har idag varit i kontakt med finansministern per telefon och hon lovade att se över vårt ärende och återkomma till oss. Vi har inte gett upp än men har inga större förhoppningar om att vi skulle få hjälp. Vad jag tycker om att vi ska behöva betala Ugandas myndigheter för att få lov att hjälpa barn som ingen annan bryr sig om? Det kan ni nog ana. De hävdar dock fortfarande att vi inte kan slippa "för att så många fuskar". Men alla gör inte det. Vi gör inte det. Det finns faktiskt de som vill hjälpa utan att tjäna pengar på kuppen. 

Allt jag vill är att se Kabales utsatta barn få alla de saker som Ni läsare så generöst skänkt. Varför ska det vara så in i helvetes svårt? Vi är en pytteliten organisation och varenda krona vi får in går till arbetet med våra barn. Det är inte gratis att försörja ett helt hus fullt av "skitungar". Dessutom har vi nyss tagit in nya barn och sponsrar ytterligare från deras egna hem. Vår första fotbollsturnering drar snart igång. Om några veckor ska det betalas skolavgifter. Det är precis så att vi får det att gå ihop som det är. Vi har inte råd med mer. Vi har inte det.

På torsdag väntas containern nå tullen i Kampala (den fastnade ett tag i Mombasa) och den slutgiltiga värderingen av godset ska göras. Det är alltså då allt avgörs. Då vi får vår dom om inte finansministern gett klartecken om att vi ska slippa betala skatt.

Blir skattesumman för stor är det barnen som får lida. Antingen genom att vi betalar och då måste dra in på något av det jag nämnt ovan eller så får vi ge upp försändelsen. Båda alternativ får mig att må illa.

Usch.



måndag 29 april 2013

Och där gick ännu en dag

I fredags fick vi höra att finansministern skulle vara tillgänglig på måndag morgon. I morse berättade sekreteraren att ministern blivit kallad till ett brådskande möte och inte skulle komma till kontoret på hela dagen men att hon bör vara anträffbar imorgon.

Ge. Mig. Styrka.

Det känns som vi är med i en dålig film. Komedi? Drama? Genren beror på hur det hela slutar, antar jag. 

Fortsättning följer...


söndag 28 april 2013

Lake Victoria

Idag flydde vi Kampalas stök och begav oss till stadens utkanter och en liten hamn vid Victoriasjön. Där åt vi nyfångad fisk till lunch sen satt vi och jäste på piren medan vi tittade på när andra fiskade.

Skön söndag.

Victoriasjön

Firren smakade betydligt bättre än den såg ut.




lördag 27 april 2013

Kampala Old Taxi Park

Lugnande på något märkligt vis att sitta och betrakta myllret. Organiserat kaos. Jag vet i tusan hur de får ihop det...


fredag 26 april 2013

Ministry of Finance

Finansministeriet idag. Vi rände upp- och ner i trappor, blev hänvisade till höger och vänster. Alla sa i princip samma sak; det är möjligt att slippa betala skatt på godset men det är svårt. Till sist fick vi rådet att vi bör prata med högsta hönset, självaste ministern och om vi kan få henne att förstå vilken svår situation vi befinner oss i så kan hon ge klartecken om att få slippa skatten. Men som med alla andra ministerier, myndigheter, kontor och avdelningar vi besökt under veckan, blev vi tillsagda att först skriva ett brev adresserat specifikt till ministern och inte till ministeriet som vi hade när vi kom, efter de råd vi fick igår. 

Tillbaka igen med brev. Till ministerns kontor. Sekreteraren tog brevet och alla våra andra dokument.

Sa sen: 

"Ministern är i USA och väntas åter nästa vecka. Nu, eftersom ni har adresserat ärendet till henne kan ingen annan arbeta på det. Var vänliga återkom på måndag."

Sekreteraren hade näsdukar, som tur var. Antar att jag inte är den första som fäller tårar av frustration på deras kontor. 

Nya tag på måndag alltså. Ska försöka koppla av ett par dagar och ladda batterierna för jag alldeles utmattad och förbannat less på det här. Stort tack för alla goda råd, erbjudande om hjälp och stöttande ord. Det värmer otroligt mycket. 

Nu. Ett glas vin (eller två), if you don't mind.

Trevlig fredag allihopa.

torsdag 25 april 2013

Inte kul det här

Vilken jäkla berg-och dalbana. Jag ska inte säga att det svänger mellan hopp och förtvivlan för många kämpar med betydligt tyngre saker än såhär. Men hopp och uppgivenhet i alla fall.

I förmiddags fick vi höra att tullen kan komma att kräva 4500 dollar av oss, det vill säga cirka 30 000 kr och jag kände mig, på riktigt, svimfärdig. Sen blev jag arg.

De menar alltså att vi ska betala skatt på samma sätt som personer som importerar varor, säljer och tar ut en vinst. Vi ska ju inte sälja någonting. Det finns ingen vinst att prata om. Det här handlar om donationer till en liten, liten organisation som försöker göra livet ljusare för barn. Att behöva betala något alls för att få hjälpa är, enligt mig, galet. Men 30 000 kr. Det är fanimej helt absurt. Sjukt.

Man känner sig så förbannat liten i det här. För det handlar inte om vad som är rätt och fel. Hur det borde eller ska vara. Det handlar om pengar och som Kari antydde i kommentarsfältet; korruption. Höga skattekostnader kan eventuellt sänkas mot betalning till enskilda tjänstemän eller handläggare. (Observera att jag inte drar alla över en kam eller pekar ut någon specifik men det är så det pratas här.)

Att agera som om vi vore kriminella och muta någon när vi har rent mjöl i påsen? Det känns så fel. Vi har ju ingenting att dölja. Visst hade vi kunnat påbörja processen tidigare och hade såklart gjort så om vi vetat. Det är just det, att få klar information är väldigt svårt. Den ene säger något medan den andre nåt helt annat. Vems råd man bör följa... det är inte lätt att veta.

Efter samtal med Ugandiska Ambassaden i Köpenhamn fick vi i alla fall under eftermiddagen numret till en dam som arbetar på Ministry of Finance och ett litet hopp tändes igen. Imorgon förmiddag åker vi dit och förklarar vårt ärende för dem. Hur det går är omöjligt att säga.

Om de inte kan hjälpa oss vet i tusan hur vi ska ta oss ur det här.


onsdag 24 april 2013

Svar från Uganda Revenue Authority

Inget positivt besked idag, tyvärr, och det här börjar kännas riktigt hopplöst. Trist som bara den. Vi är tvungna att betala VAT på godset. Problemet är att vi inte vet hur mycket, frakten blev inte värderad innan den skeppades utan märktes som "gods utan kommersiellt värde". Nu måste vi betala 18% på vad den ugandiska tullen värderar försändelsen till. Hur mycket det blir vågar jag inte ens tänka på. 

Vi har i alla fall anlitat en egen "värderare" som utifrån innehållsförteckningen och vikten ska ge oss en ungefärlig uppskattning. Det blir klart imorgon. Därefter får vi bestämma om det är värt att gå en rond till med skatteverket. I så fall måste vi först få premiärministerns medhåll som i sin tur (kanske) skulle kunna få dem att tänka om. 

Det känns inte kul alls, kan jag säga, att lägga så mycket tid och energi på något som verkar stört omöjligt. Och jag önskar att vi hade kunnat få klara besked redan från början. Det verkar som ingen egentligen riktigt vet vad som gäller. Reglerna finns och de följs. Ibland. Vem som får slippa skatten tycks vara rena lotteriet. 




tisdag 23 april 2013

Uppdatering

Ministry of Gender, Labour and Social Development kunde inte hjälpa oss. Visserligen ligger vi under deras ministerium men eftersom vi fortfarande "bara" är en Community Based Organisation ska våra frågor hanteras av myndigheterna i vårt distrikt. Vi har ett intyg från Chief Administrative Officer i Kabale District och det är tydligen högsta möjliga person när man har en status som våran. Vi var dock välkomna tillbaka när vi ville registrera oss som en NGO. Det är inget som sker på en dag eller två så vi fick gå till Ugandiska skatteverket med de papper vi hade tillgängliga och har där ansökt om att slippa betala VAT på containern som kommer. 

Damen som tog emot våra papper var mycket hjälpsam, förstod vår situation och kände med oss men sa att det är väldigt knivigt för dem på skatteverket också eftersom så många lurendrejare har utnyttjat systemet. D.v.s. att man har registrerat en välgörenhetsorganisation och fört in gods i landet med förklaring att det ska gå till behövande. Sen har det upptäckts att allt är bluff och att grejern sålts. Därför har de numera som regel att alla måste betala om inte skatteverket väljer att göra undantag. Det är alltså inte helt omöjligt men tydligen väldigt svårt för sådana undantag sker ofta efter att en inflytelserik person skrivit en rekommendation (en sådan vi hoppats hitta på ministeriet, nu får vi "nöja" oss med den vi hade från Kabale.)

Vi ska få svar imorgon. Hoppas, hoppas på ett positivt sådant. 

Nästa steg är tydligen annars att försöka få en rekommendation från premiärministerns kontor. Ha ha, premiärministern. Ska man bara klampa in där och säga "Tjena, tjena! Du... skulle du kunna vara snäll och göra oss en tjänst..." Ja, är det vad som krävs så ska vi såklart prova det också.

(Han har ju i o f s träffat grabbarna när han var i Kabale på officiellt besök i somras, men det tvivlar jag på att han minns.)

måndag 22 april 2013

Road block

Kampala är, som så många andra storstäder, en plats full av ytterligheter och kontraster. Här finns de fattigaste fattiga och de rikaste rika. De sistnämnda gick definitivt inte att ta miste på när vi satt och käkade lunch idag med utsikt över en av Kampalas livliga gator. En stor bil, modell Hummer, kom körande med siktet inställt på en parkering. Trodde vi. Istället stannade den utanför bommarna till parkeringen varpå chauffören och passagerarna klev ut och sen lugnt traskade iväg. Kvar stod bilen och blockerade både utfarten och delar av körbanan. Jag bara satt och gapade. Vad gör mänskorna?

Jag: Do they want someone from the car park to find space for them?

Alex: No, you will find that the owner of the car has offered them something so they wont tamper with him. 

Jag: You mean the car is going to remain there?

Alex: Yeah.

Jag: But it's is causing chaos. It's is blocking the whole place. And the police is right there, why are they not doing anything?

Alex: These are rich people who want to show off. The owner wants people to respect him and to feel like a big guy. Even the police officers won't interfere.

Det var det dummaste... Vad är han? Fem år gammal eller?


Fin parkering


söndag 21 april 2013

I Kampala

Jag och Alex är i Kampala för att bland annat jobba på att slippa behöva betala VAT (Value Added Tax) på godset i containern som fraktats ner till "skitungarna". Imorgon väntar ett besök hos Ministry of Gender, Labour and Social Development, som enligt våra lokala myndigheter kan hjälpa oss. Om vi har tur. 

Kan säga att jag mycket hellre hade varit i Kabale och tittat på när Zakayo och Mark spelade sin premiärmatch för Emma's Boys FC. Tillsammans med resten av våra grabbar vann de över att annat lokalt lag med 2-0. Starkt jobbat!

Vi hoppas att allt går vägen här i Kampala och att vi istället om några veckor får se killarna och en massa andra barn och ungdomar spela i vår fotbollsturnering. Förhoppningsvis med bollar, skor, matchställ etc som Ni varit så snälla och skänkt till dem. 

Håll tummarna!




lördag 20 april 2013

Cirkusskola

Oj vad mycket roligare verandan blev med ett par madrasser.

Ivan, Tugume och Zakayo tränade volter.

Att hålla Isaac därifrån var såklart omöjligt och med lite assistans lyckades även han slå en kullerbytta.

fredag 19 april 2013

Guacamole lovers

Jag: What are you doing?

Dan: I'm making my own guacamole.

Första gången vi serverade guacamole ville de flesta inte ens smaka. Nu gör de till och med sin egen.

Dan kärnar ur en avokado

...mosar den och blandar med hackad rödlök, vitlök, citronsaft, salt och peppar. Mums!

torsdag 18 april 2013

Den logiken

Det är dags för terminens slutprov och som vanligt innebär det att vi drar ner betydligt på TV-tittandet. eller drar in det helt rättare sagt (förutom om det gäller fotboll, då får de som pluggat ordentligt under kvällen stanna uppe och titta). De flesta fokuserar på böckerna men en del finner man mest snick-snacka om allt annat än plugg. Igår frågade jag Ivan hur det gick...

Jag: Ivo, you have already finished revising your books?

Ivan: You know, if I study too much, instead I will perform worse on exams. 

Jag: Ha ha.

Ivan: It's true.

Tänk, den logiken känner jag igen sen jag själv var elva. Och femton. Och arton.

Och 27.

onsdag 17 april 2013

tisdag 16 april 2013

Kort uppdatering

Ingen el och bensin (till generatorn) är slut på alla stationer i stan. Det blir, med andra ord, snart svart här så jag får fatta mig kort idag. 

Situationen med de uppjagade gymnasieeleverna verkar (peppar, peppar) ha lugnat ner sig. Vi har pratat med skolledningen ett par gånger och deras bedömning är att allt är under kontroll och att vi inte har något att oroa oss för. Just nu håller deras elever på att plugga för fullt inför terminens slutprov och därför menade de att det är bäst om ett möte mellan gänget som ville komma hit och göra upp och vår lille provokatör, kan vänta tills efter tentorna är skrivna. Vi litar på att deras bedömning är korrekt och skippar polisbevakningen av huset men ser till att vår nattvakt i alla fall får extra hjälp av vår granne i ett par nätter.

Ni som väntar på e-mail från mig. Jag lovar att svara er så fort jag bara kan imorgon, dvs när elen är tillbaka eller vi lyckas hitta bensin till generatorn. 




måndag 15 april 2013

Crazy sunday

Kalabalik. Så skulle jag bäst beskriva gårdagen. Vilken jäkla cirkus alltså.

Dagen började hur lugnt som helst med kyrkobesök, killarna kom hem och käkade lunch därefter gick några till fotbollsplanen medan resten stannade hemma och skulle baka. Vi hade tagit ut madrasser och musik på verandan där jag satt och softade med Isaac och tittade på när de andra bakade...

...när plötsligt: BOOM. Min kollega Alex for bakåt, tog sig för ansiktet och sjönk sedan ner på knän. Full förvirring ett par sekunder innan vi insåg att det var en burk med bakpulver han öppnat som hade exploderat rakt i ansiktet på honom. Han hade med en väldig kraft fått detta pulver i både näsa, mun och ögon och kunde inte se något och knappt andas. Vatten, vatten, vatten! Fort! Vi rusade på alla håll och kanter för att hitta vatten åt honom och ganska snart (fast det kändes som en evighet), kunde han skölja både hals och ögon. "I can't see anything", sa han, gång på gång. Jag tänkte, fastän jag inte sa nåt, "herregud, man kan väl inte bli blind utav bakpulver?". Jag ringde efter vår andre kollega, Andrew, som kom till undsättning. Han ringde en läkare vi känner och frågade om råd, läkaren lugnade oss och sa att om vi bara sköljde ordentligt, skulle det inte vara någon fara med Alex men om vi ville komma till hans klinik så kunde han se till att en sköterska hjälpte till. Vi bestämde oss för att göra så och Alex och Andrew gav sig iväg. 

10 minuter senare.

En av grabbarna kom störtande in genom grinden. Jag hann tänka "vad han verkar uppspelt, det måste ha varit en bra match", innan jag såg att han inte var uppspelt på ett bra vis. Han skrek "They are beating X (en av våra pojkar) at the pitch. HURRY!" Varken Alex eller Andrew tillgängliga. Oh shit. Jag fick på mig ett par flip-flops och kutade ut genom grinden mot fotbollsplanen. På vägen mötte jag delar av våra killar som kom springande mot huset. "The have big sticks and iron bars, they want to beat X". Väl framme på fotbollsplanen såg jag ett gäng unga killar med pinnar och rör i händerna men ingen X. Ett par andra småkillar berättade att X och våra andra grabbar hade sprungit iväg på olika håll för att söka skydd. Jag närmade mig gänget som var ute efter honom för att försöka ta reda på vad som hänt och reda ut situationen men när de såg mig gick de iväg (jag skulle såklart aldrig ha närmat mig dem om jag var rädd men hela fotbollsplanen var full med folk som känner mig och grabbarna och hade kommit till undsättning på två sekunder om någon hade gett sig på mig). Jag knäppte snabbt en bild på dem bakifrån för att vi, i efterhand, kanske skulle kunna identifiera dem. 

När de gått fick jag höra från andra på planen att det var killar från en gymnasieskola som ligger i närheten och att de var upprörda för att X tydligen hade förolämpat en av dem vid ett tidigare tillfälle och nu skulle de lära honom en läxa. Jag hörde att de, innan de gick, hade sagt något i stil med att "it's not over" och att de planerade att komma tillbaka med större styrka under natten och attackera vårt hus. Åh, så töntigt, tänkte jag, samtidigt som jag vet att det inte är något att skoja om. Definitivt inte i Uganda och i synnerhet inte när det gäller just den där skolan som är kända för att ställa till oreda. Så onödigt. 

Alex och Andrew kom tillbaka från kliniken och mötte upp mig på fotbollsplanen, efter att ha sett till att alla våra killar var räknade hemma och hade fått order om att stanna där. De blev också bekymrade när de hörde vad "bråkstakarna" hade sagt. Unga killar i gäng är livsfarliga och Alex, som själva studerat vid just den skolan, sa att det är väldigt vanligt att eleverna triggar varandra och inte tänker på konsekvenserna av sitt handlande. De har tidigare varit inblandade i fall där elever från andra skolor slagits ihjäl och en gång brände de ner delar av en rivalskola efter ett fotbollsmatch. Och dessa typer kände pojke X att han borde mopsa upp sig mot. Jädra nöt. 

Vi insåg att detta inte var något vi kunde ta lätt på och att vi måste göra något för att försöka lugna ner situationen. Vi funderade på om vi skulle kontakta skolledningen men var rädda för att det kanske skulle förvärra alltihop ännu mer. Till slut insåg vi dock att det var enda alternativet. Vi ville dock göra klart att vi inte var ute efter att straffa eller få någon avstängd från skolan utan att vi helt enkelt vill lösa problemet. Vi fick tag på vice-rektorn och hade ett långt och bra samtal på hans kontor tillsammans med skolans säkerhetschef. De var båda medvetna om vad deras elever var kapabla till och sa att även om de har stark säkerhet på natten kan de inte garantera att elever inte smiter ut ur sina sovsalar. Med andra ord, vill de ge sig ut och ställa till jävelskap så kommer de göra det. Aj, aj, aj. Som tur var kunde de, med hjälp av bilden jag tagit, identifiera två utav sina elever. Grabbar som tydligen sen innan var kända för att vara förtjusta i just såna här historier. De lovade att de genast skulle hålla ett möte med dessa elever och att vi under morgondagen (läs idag) skulle komma tillbaka så att även vi fick prata med dem och reda ut allt. Vice rektorn förstod vår oro men sa att vi kunde var lugna och att de hade det hela under kontroll. 

Något lättade men inte helt övertygade gick vi hemåt igen. Vi pratade om ifall vi borde vidta några andra åtgärder och kom överens om att det kunde vara bra att ge vår nattvakt lite stöttning i ett par dagar tills allt lugnat ner sig. Pil och båge kommer man inte långt med ifall en mobb attackerar så vi bestämde oss för att försöka hitta en vakt från ett säkerhetsbolag med rätt att bära skjutvapen. Självklart inte för att skjuta eventuella inkräktare men för att skrämma bort med lösa skott i luften. Att hitta en sådan en söndagskväll i Kabale visade sig dock vara stört omöjligt och vi kände hur vi blev mer och mer frustrerade. Vi passerade polisstationen för att förklara vårt ärende och be om råd, vad vi inte visste, var att vi skulle få två glada poliskonstaplar med oss hem, som mer än gärna (givetvis med chefens tillåtelse), spenderade sitt skift i vår trädgård. 

I natt har huset alltså varit under bevakning som om det vore självaste Fort Knox. Otäckt och onödigt att det ska behövas men jag vill inte riskera något. Vi kommer att fortsätta med det tills vi har fått prata med eleverna som var upprörda och känner att allt är lugnt igen. 

Om pojke X inte innan visste när han borde hålla snattran så har han förhoppningsvis lärt sig det nu. Lite spak, så skulle jag beskriva honom för tillfället. Förgrömmade unge. Alex har också lärt sig en läxa och kommer nog aldrig öppna en burk med bakpulver utan skyddsmundering igen. Usch. Vi ska självklart informera butiken om vad som hände så att de kan varna andra och i fortsättningen kommer vi nog be dem att öppna burken därifrån istället...

...eller vi skulle kanske se till att ha några "bakpulverbomber" som backup? För att skrämma bort upprörda gymnasieelever på krigsstigen, menar jag. 

(Natten var, ska tilläggas, hur lugn som helst men vi känner ändå att det är bra att ha förstärkt säkerhet ett par dagar till, för att vara på den säkra sidan.)






lördag 13 april 2013

Eftermiddagslur

Stidia har svårt att höra om Isaac vaknar när han sover inne i sin säng och hon är ute och tvättar. Några såna där bebis walkie-talkies har vi inte och inte heller någon barnvagn eller resesäng. Hon brukar därför, med hjälp av madrass, tvättlinor, myggnät, filtar och kratta(!), konstruera en sovkoja åt honom i trädgården som skyddar mot både insekter och sol. Ingen brist på uppfinningsrikedom där inte.

Det är nästan så man får lust att krypa in och ta sig en liten siesta.



fredag 12 april 2013

ETCP Kabale Youth Football Tournament

Stor dag för Emma & Therese Children's Project (namnet på vår organisation här i Uganda). Idag bjöds nämligen Kabales ungdomslag officiellt in till vår första alldeles egna fotbollsturnering, som är planerad att gå av stapeln den 6-26 maj.

24 lag, både flickor och pojkar, har vi bjudit in.

Det är lite nervöst, ska jag medge, för jag har aldrig arrangerat någon turnering förut men samtidigt ska det bli riktigt, riktigt kul. En utmaning. Det gillar jag.

Nu håller vi bara tummarna för att det finns någon som vill delta också.


torsdag 11 april 2013

Ett gott skratt förlänger livet

Mamman till en av pojkarna som spelar fotboll i vårt lag är sjuk och inlagd på Rugarama Hospital, som ligger i närheten av vårt hus. Som sig bör, i Uganda, gick killarna tillsammans med Alex och Andrew för att hälsa på henne. Jag har aldrig träffat henne förut så för min del hade det känts lite märkligt att klampa rakt in i någons privatliv sådär. Annars verkligen en fin tradition att sluta upp bakom någon som är svag och visa att man finns där men om det är typiskt ugandiskt så får jag nog kalla mig typiskt svensk i det läget. Jag vill inte tränga mig på, särskilt inte när jag inte känner personen i fråga.

Grabbarna gick i alla fall dit och hälsade på. Det verkade, trots allvaret, inte ha varit en alltför tung stund, en släkting till henne var nämligen också där. Denne släkting har som arbete att dubba engelska filmer till Rukiga (det lokala språket) och någon som nånsin har sett en sån film förstår också vilken entertainer en sådan person är. Killarna har sett "en del" av den typen av film och när mannen delade med sig av sina historier uppstod rena rama comedy showen.

Som tur var uppskattade patienten också underhållningen och skrattade gott från sin sjukbädd.





onsdag 10 april 2013

Ytterligare en händig kille

Ivan och Zakayo kom och frågade om jag hade några gamla plastpåsar de kunde få. Det hade jag så de fick ett par stycken. Jag glömde dock fråga vad de skulle användas till och blev lite överraskad när jag såg detta. Jag hade inte en aning om att vi hade en expert på att tillverka egna bollar i huset.

Kul, tycker jag, att vi har så många kreativa killar.

Ivan, Zakayo, Andrew och Isaac
(De nytillkomna tjejerna i projektet är garanterat också kreativa och jag hoppas att snart få lära känna dem bättre. Nästa skollov får vi förhoppningsvis mer tid tillsammans.)

tisdag 9 april 2013

Tjuvlyssnat

Vi har för tillfället fullt upp med diverse ugandiska myndigheter inför mottagandet av vår container, som beräknas komma i nästa vecka. Mer specifikt, vi försöker att undvika att tulltjänstemännen tvingar oss att betala VAT (Value Added Tax), eftersom godset inte har något kommersiellt värde utan är sänt för att gynna utsatta barn.

Detta är en kamp, ska jag säga, i ett land som Uganda där korruption är vardag och regler inte riktigt är lika tydliga eller respekteras på det sätt jag är van vid hemifrån. Stundvis frustrerande men samtidigt lär jag mig mycket och emellanåt kan det faktiskt vara riktigt kul att sitta och vänta utan något annat att göra än att lyssna på andras samtal.

Okänd man (pratar i telefon med vad jag förmodar en polis): I have got information that you are keeping a certain guy in your cells.

Polis i luren: ...

Okänd man: He has been charged with robbery I am told.

Polis i luren: ....

Okänd: His name is Innocent.

måndag 8 april 2013

Sköna polare

Isaac spelar biljard med en av sina bästa kompisar, vår nattvakt Johnson.

Och varje kväll när han kommer till jobbet sitter Isaac och vinkar. Om han har tur får han åka på Johnsons cykel från grinden till huset. Lycka för en ettåring.

söndag 7 april 2013

Daphine på benen igen

Dagens semifinal gick för Kabale Secondary School inte riktigt enligt planerna. De förlorade med hela 6-0 efter att ha fått en straff emot sig i tidigt skede plus sin starkaste försvarsspelare utvisad. Trist. Men kul att de gick såhär långt i alla fall. 

Desto muntrare nyheter angående Daphine. Hon mår mycket bättre idag. Skönt. Dessutom har mamman kommit och hälsat på. Det är mycket strul mellan henne, Daphine och bröderna och de har mycket att reda ut. Daphine har varit/är fortfarande väldigt arg på sin mamma samtidigt som det inte går att ta miste på hur mycket hon älskar henne. Hon blev utskriven idag och skulle egentligen tillbaka till internatskolan för att vila men vi föreslog att hon spenderar en dag eller två med sin mamma först så vi ordnade ett rum på ett guest house i stan där de ska sova åtminstone i natt. Även Tugume är där men storebror Dan föredrog att sova här i sin egen säng. Innan han kom hit igen åt de i alla fall middag tillsammans på restaurang. Första måltiden ihop på flera år faktiskt.

Vi hoppas att, på ett litet hörn, kunna hjälpa till att stärka deras band igen.

lördag 6 april 2013

Min lördag i bilder

En läsare efterlyste häromdagen ett inlägg med fokus på mitt perspektiv, hur mina dagar ser ut här. I morse bestämde jag mig därför för att dokumentera min lördag. På schemat stod besöksdag på Quality Primary School, fotbollsmatch för ett par av våra gymnasiekillar och ett möte med de sociala myndigheterna. Det dök dock upp betydligt mer än så och det känns som vi varit på språng precis hela dagen. Det är lite det som är charmen med det här, tycker jag, man vet aldrig riktigt vad dagen har att erbjuda och får anpassa sig och improvisera efterhand.

Jag har sagt det förut. Vi har sällan tråkigt eller brist på saker att göra. 


Morrn Morrn!

Dagen startade, som alla andra (när det finns el), med en stund vid datorn.
Sen fick det bli en snabbdusch. Jag hörde att vi hade gäster. Emmanuels mamma och syster var på besök.

...och strax därefter kom Lifebridgegrabbarna hem från skolan. Det var öppet hus där idag och Andrew hade varit med dem för att prata med deras lärare om hur det går för dem.

Ganska okej tycker jag. Uppifrån: Dan, Daughter, Buddha, James, Tugume, Ambrose, Ivan och Ian.

Mys med två småttingar...

...utvecklades till dragkamp. "Repet"? Mitt hår. Aj, aj, aj. Enid fick komma till undsättning. De har starka nypor de små liven.
Vi hade tänkt gå till fotbollsplanen för att titta på när Kabale Secondary (där några av våra killar spelar i skollaget) spelade distriktsmästerskap i fotboll. Just då bestämde sig Isaac för att "hjälpa" Tugume och Zakayo att tvätta. Dyblöt blev han så vi tyckte det var bäst att ta på honom torra kläder...


Isaac tyckte inte det var en lika god idé...
...ingen god idé alls. Och det visade han mig väldigt tydligt. Men kläderna kom på till sist, (krokodil)tårar till trots.

Och när han kom till fotbollsplanen och såg Andrew, James och co blev han go igen.

Kabale Secondary School spelade sextondelsfinal och gjorde mål precis när vi kommit. Hurra!
Bennys mamma var på planen för att heja på sin son och för att sälja majskolvar. Hon erbjöd oss ett smakprov.
Mmm
Dessutom la hon en duk på huvudet på mig. Det är inte bra för mig att sitta i solen utan skydd, menade hon. Hon är för härlig, Bennys mamma.

Efter matchen begav jag mig till Quality Primary School för att hälsa på Emmanuel och Daphine. Flera av killarna hängde med. Här tittar vi på resultatlistor.

Killarna var glada över att se Emmanuel och han dem.

Daphine däremot var inte lika glad. Hon var mådde inte alls bra och efter samtal med hennes husmor, lärare samt skolsköterskan bestämde vi oss för att ta henne till en doktor. Väl där tog man både blod- och urinprov. Det visade sig att hon har tyfoidfeber och att hon led av uttorkning och läkaren ansåg det var bäst att lägga in henne en natt för att se till att hon får tillräckligt med vätska i sig. Och medicin såklart. Stackars Daphine.

När vi var där träffade vi även den här lilla tjejen och hennes mamma. Claire heter flickan och vi mötte henne för första gången sist vi var där med Mark och Zakayo. Claire är född med HIV och lades in för ett par veckor, svårt undernärd, pga kraftiga diarreér. Vi följer utvecklingen och har sagt att vi möjligtvis skulle kunna hjälpa Claire och hennes mamma när de blir utskrivna genom att förse dem med mjölkersättning. De har nämligen inte råd med det själva och utan det får hon inte i sig den näring hon behöver. Tidigare har ju Isaac druckit mjölkersättning men nu äter han vanlig mat och dricker välling. Kostnaden för mjölkersättning är budgeterad för så vi tänker att vi kanske skulle kunna se till att denna lilla flicka får det istället.

Undernäring lär väl jag snart också lida av. Dock inte brist på fett eller socker. Särskilt inte efter en lunch som denna. Yoghurt, mandazi och coca-cola. Hela kostcirkeln täckt. Jisses...

Anledningen till att det inte hanns med någon ordentlig lunch var för att vi hade ett möte inbokat med socialchefen i Kabale som tog oss hem till den här damen och hennes fosterdotter Mary. Kvinnan har tagit hand om Mary sen hon var liten men nu kan hon, på grund av ålder, inte arbeta så mycket som hon gjort innan och hon har dessutom två barnbarn att försörja då hennes son dött och hon har inte haft råd att betala Marys skolavgifter. Hon hade bett om hjälp hos de sociala myndigheterna, vilka i sin tur undrade om det fanns någon chans att vi skulle kunna hjälpa till. Eftersom det rörde sig om så pass lite pengar, cirka 100 kr per termin dvs skolavgifter (byskola = lägre avgift) och skolmaterial, vågade vi lova henne att vi ska sponsra med detta tills hon slutar grundskolan. Ännu en tjej med oss alltså. Härligt.

Efter besöket hos Mary skyndade vi tillbaka till fotbollsplanen där Kabale Secondary nu spelade kvartsfinal. Det stod 0-0 vid slutsignalen och det blev därför straffläggning.

Gwanga upplevde höjdpunkten på sin karriär (såhär långt) när han satte sin straff...

...och halva skolan rusade in på planen och lyfte honom på sina axlar.

Och glädjen visste inga gränser när det stod klart att de var vidare till semifinal.

Vi stod kvar och njöt en stund på planen. Så himla kul för Gwanga och co. Sen fick vi bråttom igen. Bennys brorsa kallade på oss för att komma till vårt grönsaksland. Deras mamma har nu erbjudit oss ännu mer land att odla på och vi har anlitat brorsan att odla potatis, tomater, blom- och vitkål åt oss. Killarna har såklart fortfarande kvar sina lotter men de hinner inte med mer nu när de går i skolan och vi tyckte det var en god idé att låta Bennys bror få tjäna lite extra pengar...

...inte minst för att han håller på att bli självförsörjande. Han håller just nu på att bygga sitt alldeles egna hus. "White House", kallar han det. Ha ha.

När vi kom hem packade jag och Alex lite grejer och begav oss tillsammans med Tugume för att se hur det var med Daphine på sjukhuset.

Hon hade fått dropp och mådde lite bättre men det är såklart inte kul att vara sjuk.

Hon sken dock upp lite efter några rundor kortspel och blev ännu gladare när Tugume erbjöd sig att sova över för att hålla henne sällskap. Vilken fin lillebror.
I närheten av sjukhuset/kliniken ligger en restaurang som specialicerar sig på grillad kyckling. Det fick bli dagens middag.

Hemma igen efter en lång dag. Lite mys och bus med Isaac...

och ett par ord med grabbarna, som fortfarande diskuterade dagens fotbollsdramatik, blev det innan jag satte mig vid datorn för att få i ordning detta inlägg. Nu kanske det blir en film om jag inte slocknar. Imorgon väntar en betydligt lugnare dag hoppas jag. Vi ser fram emot semifinal för våra fotbollskillar och håller tummarna för att Daphine mår bättre och blir utskriven. Hoppas ni har en trevlig kväll allihopa!