lördag 28 september 2013

Snart som vanligt igen...

Jag är ledsen för dåligt uppdaterande, är fortfarande i Kampala. Visumet drog som sagt ut på tiden vilket gjort att jag inte fått uträttat de andra grejerna jag hade planerat under mina dagar här. Därför stannar jag över helgen och åker "hem" till Kabale på måndag. Jag lovar att blogga som vanligt igen fr.o.m tisdag.

Hoppas att ni förstår.

torsdag 26 september 2013

Fortfarande i Kampala

Ni vet sedan tidigare att en av mina favoritsysselsättningar inte är att ha och göra med ugandiska myndigheter. Det är ett faktum som kvarstår. Den här gången ha handlar det om mitt visum. Beräknad handläggningstid: 1 dag. Nu har det gått tre och jag har fortfarande inte det visum jag behöver (bara det turistvisum man automatiskt får när man kommer in i landet).
 
Jag håller alla tummar jag har för att jag får hjälp imorgon så att jag  kan åka till Kabale i helgen. Om inte har jag inget annat val än att stanna och fortsätta på måndag.
 
Frustrerad.
 

tisdag 24 september 2013

På plats

Äntligen i Uganda och det känns fantastiskt att vara tillbaka i detta underbart vackra land. Myllret av människor, alla färgstarka intryck, musiken som strömmar från alla håll. I love it. Jag kommer att vara i huvudstaden Kampala ett par dagar eftersom jag måste ordna med nytt visum och lite annat men hoppas på att allt ska vara klart om några dagar så att jag kan åka vidare till Kabale och mina älskade "skitungar".

söndag 22 september 2013

En bit på vägen...

...halvvägs rättare sagt. Flyget från Köpenhamn igår blev drygt två timmar försenat p.g.a något tekniskt fel så jag missade tyvärr min flight vidare mot Entebbe, Uganda och befinner mig just nu i Kairo. Det kändes lite surt när jag igår fick reda på att jag måste vänta 24 h på nästa flyg men har blivit erbjuden hotell, måltider etc så jag ska inte klaga. Om jag vetat tidigare att jag skulle ha en hel dag i Kairo hade jag givetvis gett mig ut för att upptäcka staden och hade kanske besökt pyramiderna men som novis här, med det oroliga läge som varit i just Kairo på sistone och eftersom jag har ett plan att hinna med ikväll är det nog säkrast att jag stannar på hotellet. Att sitta på rummet med wifi och CNN är inte fy skam, det heller. Det är dock med avsky jag följer nyhetssändingarna om vad som hänt på ett shoppingcenter i Nairobi. Fruktansvärt. Allt detta hat och lidande i världen, hemma i Malmö där någon vill kasta ner en pappa och hans son från en gångbro till Syrien, Kongo till... the list goes on and on. Det är så sorgligt. Vad är det för fel på oss människor?
 
Usch.


En mamma och hennes barn gömmer sig för skyttarna i
 Westgate-gallerian i Kenya. (Foto: Reuters)
 
 
 

lördag 21 september 2013

Mot nya äventyr

Snart bär det av mot Kastrup. Om allt går enligt plan är jag alltså i Uganda imorgon.

Fjärilar i magen...

fredag 20 september 2013

Hjälten Cornelius

Har ni läst om den här pojken? Vilken hjälte! Tusen tack snälla Cornelius!

Från Aftonbladets sajt "Svenska hjältar"

Cornelius öppnade kassakistan – och köpte fotbollar till barnen i Uganda

 
I hela sitt liv har Cornelius Kratz, 11, sparat tiokronor i en kista i garderoben.
Tanken var att köpa en resa – men när han fick höra om barnhemmet i Uganda ändrades planerna.
– Jag ville göra något för barn som har det svårt, säger han.

”Kändes orättvist att vi i Sverige har det så bra”

På gatan hade han sett fattiga barn – och kände att han ville göra något.
– Jag såg hur dåligt vissa av barnen hade det, de bodde på gatan. Det kändes orättvist att vi i Sverige har det så bra, säger han.
När mamma Camilla såg ett blogginlägg om ett barnhem i Uganda, som drivs av två svenska tjejer, visade hon texten för Cornelius.
– Det stod att barnen älskade att spela fotboll, men att de inte hade material. Barnen knöt snören runt plastpåsar och använde som fotbollar, berättar Cornelius.
Med alla sina pengar bestämde sig Cornelius för att hjälpa till.
Mamma Camilla tog kontakt med barnhemmet, Cornelius samlade ihop sina tiokronor, åkte till en butik - och köpte tio fotbollar.
– Vi köpte dem på en sportaffär, det var bra fotbollar, säger Cornelius.

”Väldigt inspirerande”

Emma Kock är en av de två tjejerna som driver barnhemmet i Uganda.
Hon tog emot fotbollarna vid ett besök i Stockholm – och hälften av bollarna är redan i Uganda.
– Det är ju såklart väldigt inspirerande att Cornelius valde att göra det här. Vi lever på privata donationer. Jag tar med resten av fotbollarna när jag åker ner i slutet av veckan, säger hon.
För Cornelius var fotbollarna bara början.
I kistan finns fortfarande massor av tiokronor kvar.
– Jag vill hitta något mer där pengarna gör nytta, säger han.


Här är de bollar som Alex inte fick med sig tidigare i sommar. De är nu nedpackade och redo för avfärd till Uganda imorgon.
 

torsdag 19 september 2013

Finaldagen

Såhär såg det ut på Kabale Stadium i söndags när andra upplagan av ETCP Kabale Youth Football Tournament avgjordes. Tyvärr inga bilder på segerjublen, då var fotografen nämligen mitt i smeten och firade...

Domarna och representanter från de lokala myndigheterna hälsade på spelarna innan match. Här 14-åringarna.

En av Kabales sportradioprofiler var konfrencier och underhöll publiken.

 
17-åringarna marscherar in på plan
 
 
Hälsar på varandra
Och ställer upp innan match
Andrew coachade vid sidlinjen


Medan Alex vaktade prisbordet och pratade med våra hedersgäster

 

 

 

onsdag 18 september 2013

Vi får aldrig glömma

Mitt i packkaos och förberedelser inför Uganda nås jag av det dystra beskedet och det lägger sig som en mörk skugga över allt. Livet är så orättvist.
 
Tack för du har satt ord på det som egentligen inte går att sätta ord på.
 
Vila i frid, Kristian Gidlund.





tisdag 17 september 2013

Uppladdningen

Det tar, som ni nog förstått, lite tid ibland att skicka bilder från Uganda och jag har inte fått bilderna från finaldagen ännu. Tills vidare får vi hålla tillgodo med att kika på förberedelserna där killarna i lördags bland annat hjälpte till att måla om målburarna så att de skulle se så fina som möjligt ut när det var dags för match.



måndag 16 september 2013

Seger

Både 14- och 17-åringarna vann sina finaler igår och glädjen var stor, såklart. Tyvärr blev det inget utrymme för dem att slappna av och njuta av segern, i morse var det nämligen till att vakna tidigt för då drog skolan igång igen. Tvära kast men jag har en känsla av att de gick iväg med lätta steg och såg fram emot att träffa alla kompisar.

Några som däremot äntligen har fått ta det i alla fall lite lugnare är Alex och Andrew som jobbat som galningar den senaste tiden. Det är de värda.

Det togs en massa bilder igår har jag fått höra och förhoppningsvis vill internet oss väl så att jag kan visa dem för er imorgon.

söndag 15 september 2013

Nerverna smyger sig på

Vid den här tiden om en vecka, om allt går som det ska, är jag i Uganda igen.

En vecka.

Overkligt.

lördag 14 september 2013

Debuten

Ser ni henne, Daphine? Tredje från vänster på nedre raden. Vad glad hon ser ut - härligt!


Matchen förlorades tyvärr men det kommer fler chanser. Desto bättre gick det för grabbarna, både fjorton- och sjuttonåringarna spelar finaler imorgon. Skoj!

fredag 13 september 2013

Frågor och svar

1.      Angelica10 september 2013 19:08´
Ställer några frågor då. :)

a) Vilken sedvänja eller liknande skulle du helst importera från Sverige till Uganda och tvärtom?

Svar: Från Sverige till Uganda: Vikten av att hålla tider. Och att man inte bör slå barn. Från Uganda till Sverige: Drivkraften många har trots svåra omständigheter och självklart dansen och musiken.

b) Har du stött på problem pga att du är vit och kvinna?


Svar: Det är klart att jag ses som annorlunda. Jag får höra ordet Mzungo var jag än går. Det kan vara irriterande men jag skulle inte kalla det ett problem. Däremot kan det överlag vara tufft att vara kvinna i Uganda eftersom kulturen där är väldigt annorlunda från den svenska. Män generellt har en högre ställning än kvinnor, det är normen i Uganda och inget man höjer på ögonbrynen för. Där har jag nog en fördel av att vara vit kvinna, eller västerländsk kvinna rättare sagt, jag faller lite in under en egen kategori och vinner säkert en del på det. Det vill säga att jag tror får mer utrymme och respekt än en jämnåring ugandisk kvinna men inte så mycket som om jag vore man.

c) Hur kom du i kontakt med de andra som jobbar på barnhemmet? Hur lärde du känna dem och hur hamnade de på just det barnhem du öppnade?


Svar: Alex, Andrew och Irene blev rekommenderade av vänner från en annan organisation. Stidia var en granne som erbjöd sig att hjälpa till och Johnson hittade vi efter att ha frågat runt efter bra säkerhetsvakter.

2.      Anonym10 september 2013 20:34

a)      Är det några speciella "regler" som gäller i vardagen (du skrev tidigare att du måste ha klädet som täcker benen t.ex.)?

Svar: Oj, ja det finns en del sådana regler (vissa vilka jag upptäckt genom att ha råkat bryta mot dem). Exempelvis är det inte lämpligt för en kvinna att vissla.

b)  Är du aldrig rädd för att gå runt ensam?

Svar: Inte under dagtid men på kvällarna försöker jag undvika det.

c)  Hur ser en vanlig dag i Kabale ut för dig?


Svar: Det kan se väldigt olika ut. En lugn dag när grabbarna är i skolan blir det mest tid vid datorn, planering med personal, uträttning av praktiska ärenden, ev möten men också då jag passar på att få lite egentid. En dag när killarna inte är i skolan är det full rulle hela tiden, då ska det mesta av ovanstående utföras samtidigt som de ska hållas aktiva. I början var det väldigt hektiskt eftersom en del ofta hade tendenser att skolka och att mycket tid gick till att försöka få ordning på det. Nuförtiden är det mestadels lugnt så när de är i skolan finns det gott om tid för att uträtta allt annat som ska göras. När jag kommer tillbaka till Kabale den här gången kommer min roll nog se något annorlunda ut, det blir lite mindre involvering i det dagliga arbetet i huset eftersom jag inte ska bo där nu och lite mer fokus på det administrativa uppgifter och utveckling av verksamheten.

3. Johanna10 september 2013 20:51

Har något av barnen ni har tagit hand om flyttat "hemifrån" än, och hur har det i så fall gått?

Tack för en fantastisk blogg!


Svar: Ja, Francis har flyttat och har klarat sig bra. Han gick ut grundskolan i vintras och läser nu till rörläggare. Det är en 2-årig yrkesutbildning och han har snart klarat av ett av dem. När han tar examen hoppas vi på att han kommer att kunna få ett arbete och så småningom försörja sig själv. Vi har en del andra barn som vi också sponsrar som det aldrig har funnits ett behov för att bo i huset. Exempelvis Emmanuel som vi fann på gatan i julas. Där visade sig att hans mamma var sjuk och med sjukvård och lite ekonomiskt stöd åt henne kunde Emmanuel snabbt återvända hem. Att ”fånga upp” fler som Emmanuel, när de just kommit till gatan är något vi hoppas kunna jobba mer med eftersom det då finns betydligt större chanser att kunna återförena dem med sina familjer än om de har levt på gatan i flera år.  

4.      Mia10 september 2013 20:57

Åh vilken bra timing! Jag har en fråga som säkert är svår att ge ett svar på "bara sådär" men eftersom jag ändå tänkt kontakta dig kan jag ju fråga här också. Jag kommer göra ett gymnasiearbete nästa år och skulle vilja göra en volontärresa, tar ni emot volontärer förutsatt att det har ett syfte? Utöver arbetet i sig skulle jag i så fall blogga om projektet, ansöka om stipendium, ta kontakt med lokala tidningar med förhoppning att få dela med mig av berättelsen och givetvis kunna bidra med det ni behöver.
Givetvis kan man ju fixa detta genom en volontärorganisation men jag skulle vilja göra något som betyder något för mig, och är det något mitt hjärta klappar för så är det dina "skitungar".
Tack för allt du gör och för att du delar med dig!


Svar: Vad roligt att du visar intresse för vårt arbete. Det händer att vi tar emot volontärer och studenter men det är många som vill komma och tyvärr har vi inte möjlighet att ta emot alla. Maila mig gärna på skitungarna2011@hotmail.com så kan vi prata vidare om ett eventuellt besök.

5.      Saro10 september 2013 22:15

Hej Emma,

Jag såg under ett tidigare inlägg att några frågat lite om din livssituation. Du väljer självklart själv om du vill svara eller ej.
Vad är din plan för framtiden med ditt liv? Kärlek, vänskap, osv.
Känns det som Uganda är ditt hem numera och där som du vill spendera ditt liv?
Vad är planen med huset, ska ni fortsätta att ta in nya barn och utvecklas och bli större, eller ska ni hjälpa de barn ni har och sedan lägga ner när alla barn har flyttat ut?

Jag älskar bloggen och om du frågar mig så får du gärna uppdatera flera gånger om dagen! Du är en fantastisk människa och det syns tydligt att pojkarna älskar dig!


Svar: Planen för Emma & Therese Children’s Project är långsiktig och vi hoppas på att kunna hjälpa fler barn på olika sätt. Vad gäller mitt kärleksliv så är det inget jag känner för att diskutera på internet. Det jag kan säga är att jag trivs väldigt bra i Uganda och med min livssituation som den ser ut nu. Om det i framtiden av någon anledning skulle bli så att jag inte kan vara på plats på det sätt jag är idag kommer givetvis inte verksamheten bli lidande av det. Våra barn är det absolut viktigaste för mig och jag kommer alltid ta hänsyn till deras bästa. Med andra ord, jag kommer inte att överge det ansvar jag tagit på mig. Aldrig.

6.      Gosan10 september 2013 23:56

Tack för en toppenbra blogg!

Vad är planen för Isaac? Ska/vill du adoptera honom?
Varje gång du skriver om honom så känns det liksom lite som att han är din son.


Svar: Jag hoppas på att Isaac i framtiden kommer att få en egen familj men vem/vilka det blir eller hur det ska gå till är upp till ugandiska myndigheter att bestämma.

7.      Anonym11 september 2013 10:32

a)      Diskuterar ni med pojkarna när det gäller sex/samlevnad? Homosexualitet, preventivmedel, sjukdomar osv?

Svar: Vi diskuterar allt av ovanstående utom homosexualitet. Det är på grund av synen på ämnet i Uganda. Det är fullkomligt livsfarligt att prata om. Det anses vara kriminellt och det har t.o.m funnits lagförslag i parlamentet om att man bör införa dödsstraff för personer med den läggningen.

b) Hur gick du tillväga när det gällde att anställa pålitlig personal? Hur länge hade du känt personalen innan de fick nära kontakt till pojkarna? (tänker på ett fall i ett grannland där ett barnhem anställde en vakt som på natten smög sig in i sovrummen för att antasta barnen)

Svar: Vi blev i början rekommenderad personal av vänner på en annan organisation. I början visste jag inte om de var pålitliga och jag var livrädd efter det som hände med director och det är delvis anledningen till att jag valt att spendera så mycket tid i Uganda – för att försäkra mig om att barnen har det bra och blir behandlade på rätt sätt.

c) Hade ni mycket problem med myndigheter och korruption i uppstarten av projektet?


Svar: Nej, det hade vi faktiskt inte. Jag har sedan starten känt att vi har fått väldigt bra stöd från de sociala myndigheterna i Kabale District. Däremot har vi stött på korruption och problem med myndigheter på andra håll. Exempelvis med tull- och skatteverket när vi skulle lösa ut vår container.

d) Hur utsatt är vardagslivet för er gällande korruption eller svartsjuka från samhället?


Svar: Korruption är vardag i Uganda. Så är det och det har ibland varit svårt för mig att hantera. Att betala polisen för att få hjälp. Betala för medicin som ska vara gratis enligt lag för medborgarna etc. Svartsjuka från samhället vet jag inte riktigt om jag har känt av. Däremot har det hänt att personer har försökt dra nytta av vår verksamhet genom att be om hjälp och dra historier som är påhittade. Ett exempel var en man som kom och berättade om sin hjärtsjuke son som hade avlidit på ett sjukhus i Kampala. Pappan gjorde nu allt han kunde för att försöka samla ihop pengar till att transportera kroppen från Kampala till Kabale för begravning och bad om bidrag. Vi frågade vilken kyrka pojken skulle begravas i och sa att vi säkert skulle kunna hjälpa till men att vi ville få bekräftat från kyrkan att historien stämde. Mannen blev då nervös och försvann men Alex och grabbarna hann ikapp honom och polis tillkallades. Det visade sig att mannen var en ökänd bedragare.

8.      Anonym11 september 2013 18:46

Hej. Vilken fantastiskt arbete du gör!
Men jag har en undran, och det är vem den sk. "Director" är. Han har nämnts i några inlägg men jag har aldrig förstått vem det är, och vad han har med barnen att göra.
Sen skulle det vara kul om du kunde skriva lite om varje barn/ungdom. :)


Svar: Jag hänvisar till Karis svar nedan (punkt 9). En ny uppdaterad presentation av barnen kommer så småningom.
Radera

9.      Kari11 september 2013 19:55

Director var han som drev det första barnhemmet som några av killarna var på. Läs mer här:

http://skitungarna2011.blogspot.se/search?q=director

Om du vill läsa en kort (något gammal beskrivning av killarna) kan du scrolla ned en bit.

Svar: Tack för hjälpen Kari!

Radera

10.  Anonym11 september 2013 23:10

Då ställer jag samma fråga igen! Varför hjälper du/ni pojkar och inte flickor? Positiva tankar!

Svar: Sen januari i år hjälper vi även flickor och hoppas på att kunna hjälpa många fler i framtiden. Dock handlar deras behov primärt inte om rehabilitering och boende som för våra grabbar och därför ser insatserna för flickorna annorlunda ut. Att det främst är pojkar vi hittills arbetat med beror på att gatubarn i princip enbart består av pojkar. Mer om det kan du läsa här: http://skitungarna2011.blogspot.se/2011/07/varfor-ar-det-bara-killar-med-i.html Radera


11.  Anonym12 september 2013 08:55

Jag har fått den känslan av att du och Alex är ett par, eller flirtar lite med varandra. vad säger du om det? Är ni bara kompisar/kollegor eller är det något mellan er? Eller är svaret hemligt? ;)

Svar: Var vänlig se svar fråga 5.
Radera

12.  Anonym12 september 2013 13:24

Här har Emma skrivit om varför det bara har pojkar:

http://skitungarna2011.blogspot.se/2011/07/varfor-ar-det-bara-killar-med-i.html


Svar: Tack för hjälpen!
Radera

13.  A12 september 2013 20:22

Hur går det med pojkarnas trädgård? Mat- och odlingsintresserad som jag är skulle jag gärna vilja veta mer om vad man/ni äter i Kabale. Vad odlas i allmänhet? Vad säljs på marknaderna.
Du behöver självklart inte svara nu men kanske i ett blogginlägg i framtiden


Svar: Tack för tipset! Lovar att skriva ett inlägg om det när jag kommer ner igen =)

Radera
14.  Eva13 september 2013 00:26

Först tänkte jag att en blogg är ju en människas dagbok; man skriver om det man vill lämna ut och det andra får de som läser "stå ut med" att inte veta. Men nu ser jag att många skrivit intressanta frågot; men om Emma o Alex har en flirt eller hur framtiden kommer att bli och ev adoption av Isaac och berätta mer/utförligare om grabbarna o andra personliga frågor tycker jag är att gå för långt.
På nåt sätt känns det som vi får vara nöjda med det Emma ger oss. För att hon beskriver sitt liv i Uganda är det ingen självklarhet att vi måste veta ALLT om vad hon tänker/gör/tycker/planerar.
Men det är bara min åsikt!


Svar: Tack för dina åsikter Eva. Ja, det är en svår balansgång, det där. Jag förstår att det uppstår ett visst intresse av att vilja veta hur jag tycker och tänker kring mitt liv och jag försöker att vara öppen och svara så ärligt jag kan. Mitt kärleksliv är dock ingenting jag känner för att diskutera offentligt och det hoppas och tror jag att alla förstår.

Radera
15.  Katarina13 september 2013 09:04

Tycker det du väljer att skriva är intressant och allt är så spännande så jag gärna vill veta mer om... allt :) Utifrån en del av ovanstående frågor där andra har länkat till tidigare inlägg så undrar jag hur det går med den nya hemsidan. Där skulle informationen kunna bli mer lättfunnen. Jag vet att en person fixade med hemsidan men fick förhinder. Om hjälp behövs så kanske du kan fråga dina läsare om någon kan hemsidesfixa. Själv kan jag det tyvärr inte men jag är bra på att strukturera upp information, få till en funktionell sida i teorin, och hjälper gärna till med den biten ifall någon annan kan förvandla det till "teknik".

Svar: Ja, dessvärre har det tagit längre tid än beräknat men det händer saker både på stiftelse- och hemsidefronten kan jag meddela och jag hoppas att det inte ska dröja alltför länge innan det blir klart.


 

tisdag 10 september 2013

Frågestund

En läsare skrev.
 
"Hej Emma!
Gillar bloggen massor! Märker dock att det kan vara svårt att få svar på frågor man ställer i kommentarsfältet. Inte så konstigt kanske, du har fullt upp. Men kanske kan du överväga att ha frågestund? Då kan alla ställa sina frågor i ett och samma inlägg och du kan svara när du hinner? "
 
Svar:
 
Vad glad jag blir att du gillar bloggen. Tack! Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte alltid hinner med att svara på era frågor i kommentarsfältet och är väldigt ledsen för det. En frågestund låter som en utmärkt idé - så gör vi. 
 
Jag har ganska mycket att stå i de närmsta dagarna så då passar det kanske bra med utrymme för Er att ställa frågor. På fredag har jag gott om tid och då lovar jag att sätta mig och försöka besvara dem på bästa sätt.
 
Hoppas att det är okej.