torsdag 2 januari 2014

Var tar tiden vägen?

Vid den här tiden för tre år sedan låg jag sömnlös på ett litet hostel i Kabale, livrädd över vad som skedde ett kvarter bort på den organisation för utsatta barn som jag trott så gott om.
 
I det ögonblicket visste jag varken ut eller in. Ska jag åka hem? Kan jag konfrontera Director? Går det att adoptera 10 skitungar?
 
Om jag hade fått fler dagar på mig att grubbla är jag rädd att hjärnan fått för mycket utrymme.
 
Vad glad jag är att jag lät hjärtat styra.

5 kommentarer:

  1. Jag är också glad att du valde rätt. Vad skulle annars ha hänt med dina underbara ungar. Var hade dem hamnat vid det här laget… kanske på gatan igen. Tur att det var hjärtat som styrde, söta Emma!

    SvaraRadera
  2. Jaa, tur att hjärtat fick styra!!!! Ni gör ett toppenjobb med stort engagemang.

    SvaraRadera
  3. Fina Emma! Är så glad att ditt hjärta fick styra, så att de här härliga killarna fick en ny chans till livet. Du gör inte bara ett fantastiskt jobb för dem, du inspirerar även andra, inklusive mig själv, till att göra gott för andra. Tack för dig! :) /Josefine

    SvaraRadera
  4. Brukar bli bra när hjärtat får råda.Du (och dina medhjälpare) gör ett fantastiskt jobb.Jag är så tacksam för att vi, långt borta, ändå får vara er nära via datorn.Det lilla vi kan göra är att skänka en slant ibland.
    God fortsättning på 2014 och fortsätt kämpa!
    Tack snälla medmänniska!
    Solbritt

    SvaraRadera
  5. Tre år! Det är ju en oerhört kort tid. Tänk vad mycket du har lyckats åstadkomma under denna korta tid! Det är oerhört givande för oss att följa er på bloggen. Jag hoppas allt det bästa för dig och dina skyddslingar, och att du och hela gänget orkar fortsätta länge till. Hälsningar från ett kallt men soligt Göteborg,


    SvaraRadera