fredag 28 februari 2014

torsdag 27 februari 2014

En framtida mästerkock?

När grabbarna tittar på TV är det nästan alltid fotboll eller musikvideos som visas. Ivan är ett undantag. När han har fjärrkontrollen är det "FOOD Channel" som gäller. Han sitter som trollbunden när han tittar på olika matlagningsprogram.
 
Om det är maten eller själva lagandet som intresserar honom mest vet jag inte riktigt.

Förmodligen både och.

Han hjälper också gärna till när det ska lagas nåt. Under förutsättning att han får provsmaka.


onsdag 26 februari 2014

Nytt språk


I takt med att Isaac lär sig prata snappar jag upp mer och mer Rukiga. Mitt favoritord är bumbatera (krama).
Och kramas gör vi. Varje dag.

måndag 24 februari 2014

Joshua

När vi var i stan för ett par veckor sen fann vi den här lille killen, Joshua 8 år, tillsammans med ett av Kabales mest ökända gäng gatupojkar. Killar som alla är i övre tonåren och levt på gatan så länge de kan minnas. Det gör alltid ont att se dessa grabbar. Ett sånt slöseri. Jag har många gånger funderat över om vi kan göra något för dem men insett att våra resurser inte räcker till för den övertalning, motivering och sedan rehabilitering de skulle behöva. Och om de inte själv sträcker ut en hand efter hjälp och visar att de vill förändra sina liv, såsom Tom gjorde, finns det tyvärr inte så mycket vi kan göra för dem.
 
Om det gör ont att se dem i vanliga fall sved det ännu mer i hjärtat när vi såg att den här lille pojken anslutit sig till dem. Vilken tragedi kan ligga bakom undrade vi och blev väldigt förvånade när vi fick veta att han har ett hem med två föräldrar som tar hand om honom väl, att han gått i skolan men att han under det långa jullovet blivit övertalad av ett par kompisar att ta sig in till stan. Han gick till en början inte med på detta men en dag bråkade han med sina föräldrar och tyckte de var alldeles för stränga mot honom. Han var arg och började traska in mot stan. Ju fler dagar han spenderade där desto mer rädd blev han för att gå hem, trots att han egentligen ville. Han trodde att föräldrarna skulle vara jättearga på honom.
 
Vi frågade om han ville att vi skulle följa med honom för att prata med föräldrarna. Det ville han.
 
Föräldrarna var glada och lättade att se Joshua igen. De hade givetvis letat efter honom i trakterna kring deras by men inte lyckats hitta honom. Att leta efter honom i stan var en tanke som inte slagit dem. Istället hade de börjat be för att han var välbehållen och att han skulle återvända till dem.
 
De lovade att inte bestraffa Joshua för att han rymt utan istället sitta ner och prata om vad som hänt. Joshua lovade att han i fortsättningen ska lyssna mer på sina föräldrar och att han skulle gå till skolan varje dag. Vi i vår tur lovade att vi, närsomhelst, skulle dyka upp i skolan för att se om han höll sitt löfte och att han skulle få en överraskning om han var där. 
 
I förra veckan åkte vi till skolan och fann honom mycket riktigt i sitt klassrum. Härligt. Därför återvände vi hem till honom i lördags och hade med oss nya kläder och skor till honom.
 
Han blev jätteglad.  

 
Vi är såklart enormt tacksamma över att Joshua är hemma igen men jag blir samtidigt alldeles kall när jag tänker på hur "enkelt" man kan hamna på gatan. Jag har berättat förut att vi vill arbeta mer preventivt och med att försöka återförena gatubarn med sina familjer innan det går "för långt".

Efter att ha träffat Joshua är vi mer motiverade än någonsin.
 
Joshua i början på februari. Såren under näsan var från myror som bitit honom när han sovit i en buske, berättade han.

Joshua och hans mamma i lördags när vi kom och hälsade på.

Han fick nya kläder och skor från de saker Ni skänkt. TACK!

 

söndag 23 februari 2014

OS-final

Oj vad  glad jag blev när jag insåg att en av våra TV-kanaler skulle visa OS-finalen mellan Sverige och Kanada. Första gången killarna såg ishockey. De gillade det trots att de inte såg "bollen" och hade lite svårt för reglerna.
 
Tugume: "So there is first half, second half and then third half?"
Andrew: "They are allowed to tackle like that?"
Buddha: "You get a red card and go out for only two minutes? HAHA!"
Alla (när en spelare fick ta emot en hård tackling): OHH! Ay ay ay ay...
 
Det var ju tusan att de inte lyckades bjuda på ett par mål också. Svenskarna.

lördag 22 februari 2014

En annan verklighet

President Yoweri Kaguta Museveni har annonserat att han tänker godkänna det omtalade lagförslaget angående homosexualitet i Uganda. Beslutat är baserat på den rapport en grupp ugandiska forskare sammanställt i ämnet. Rapporten kan ni läsa här.

Barack Obama har reagerat starkt och meddelar att ett godkännande av lagförslaget kommer att påverka USA och Ugandas goda relation rejält.


Majoriteten av Ugandas befolkning applåderar President Musevenis beslut.

...

fredag 21 februari 2014

Provtur

Isaac tyckte det var spännande att ha polisen på besök.

torsdag 20 februari 2014

En sista chans...

Idag var vi kallade till polisen igen för att diskutera vad som ska göras med snickaren. Vi fick rådet att låta honom bli släppt under något de kallar "Police bond". Det innebär att han måste komma på möten på polisstationen under en tid framöver och då visa att han uppfyller de krav som är överenskomna.
 
I vårt fall har vi kommit överens om att han ska få en andra chans att göra våra sängar och att de ska vara färdiga inom en månad. Egentligen hade jag hellre sett att vi fått pengarna tillbaka men det visade sig att han inte har några pengar och jag vill inte skapa en massa oreda i hans familj genom att se honom tvingas sälja sin egendom eller ta lån för att betala tillbaka.
 
Vi vill bara ha sängarna vi beställt. I det skick de bör vara.
 
Om snickaren håller det han lovat kommer vi att be om att ärendet läggs ner. Om han inte håller överenskommelsen eller uteblir från sina möten med polisen  kommer han att låsas in igen, sedan går fallet till rättegång.
 
Jag hoppas att han tar sitt förnuft till fånga nu och sätter igång att jobba.

onsdag 19 februari 2014

Gårdagens drama

Som sagt, jädra kalabalik igår. Och helt onödigt egentligen för om nöten till snickare bara ansträngt sig litegrann hade allt kunnat lösas men den där mannen kan inte ha alla hönsen hemma.
 
Igår meddelande han äntligen att sängarna kunde levereras. Det var bara ett par smågrejer som behövdes fixas men det kunde han göra från vårt hus, menade han. Vi var på marknaden och handlade just då men sa att han kunde leverera sängarna och att vi skulle möta upp honom vid vårt hus.
 
När vi kom in genom vår grind såg vi sängarna i trädgården och de såg jättefina ut. På håll. Ju närmre vi kom desto tydligare blev det att vi blivit blåsta. De "små" detaljer som saknades var brädor att hålla madrasserna, stegar för att klättra upp i sängarna och skydd på sidorna för att man inte ska trilla ner. Dessutom hade han använt det billigaste skitmaterialet jag någonsin sett, det var redan sprucket på håll, spikar och skruvar placerade lite här och var, uselt målerijobb. De såg för jävliga ut helt enkelt och var inte alls vad vi kommit överens om. Då kände jag att jag hade fått nog.
 
De här sängarna kommer vi inte acceptera, sa jag.
 
Därpå följde rundor med snickaren som distanserade sig helt från våra klagomål. Exempelvis hävdade han att vi aldrig kommit överens om att sängarna skulle ha stegar. Då exploderade jag och föreslog för mina kollegor att vi skulle tillkalla polis. De höll med mig och ett par minuter senare rullade en polisbil in på tomten. Inget de kan göra mig, sa snickaren då, tror ni jag bryr mig om de låser in mig?
 
Då blev det ännu rörigare för när vi förklarade vårt ärende för poliserna hävdade snickaren plötsligt att han inte har någon överenskommelse med oss överhuvudtaget och att vi aldrig betalt honom nånting. Jösses. Detta uttalande fick min kollega Alex att tappa det lugn han alltid annars besitter, han studsade nu runt i trädgården med händerna på huvudet medan han gormade åt snickaren "ÄR DU INTE KLOK MÄNNISKA?! I samma ögonblick kom grabbarna hem från skolan och möttes av en syn sällan skådad. En trädgård med sex färgglada sängar och en stor polisbil parkerade mitt på gräsmattan, tre poliser, en snickare med näsan i vädret och en Alex som skuttade omkring som en galning medan vi andra vuxna satt smått uppgivna vid sidan om. Och så Isaac mitt i kaoset på studsmattan som bara tyckte det är kul med så mycket folk och ropade "HEEEEEJ!" till alla som passerade honom.
 
Cirkus.
 
Att påstå att vi inte gett snickaren några pengar för att göra sängarna åt oss var befängt och när vi påminde honom om att han faktiskt gett oss ett kvitto på den första delbetalningen blev han tyst. Sen hävdade han att det var de enda pengar han hade fått trots att vi, när vi var i Kampala i december, skickade mer till honom via en tjänst som heter Mobile Money efter att han ringt och jagat oss och sagt att han behövde mer för att kunna få färdigt sängarna i tid. Han påstod att han inte fått någon sån betalning. En av poliserna informerade honom då om att sådana transaktioner är väldigt lätta att spåra, det är bara att kontakta mobiloperatören, och undrade om han fortfarande vidhöll samma ståndpunkt.

Det gjorde han inte.
 
När det var fastställt vad som var överenskommet, hur mycket vi betalt i förskott och med det resultat som nu stod i trädgården bestämde polisen för att ta med honom till stationen. Väl där fick vi lämna en formell anmälan mot honom. Det blev lite uppståndelse där också eftersom alla ville veta varför en Muzungo (vit person) var hos polisen. Till och med polischefen kom ut för att fråga vad som pågick och när vi berättade utropade han "GOD MUST HAVE CURSED CARPENTERS!".  Sen frågade han snickaren hur han tänkte när han fått ett kontrakt på att bygga sängar med bra betalning och sen åt upp dem istället för att göra ett ordentligt jobb. Det hade snickaren inget svar på.
 
Det är där vi står nu. Med sex sängar i trädgården som vi inte vill ha och en snickare bakom lås och bom.
 
Vi har krävt pengarna tillbaka alternativt att han börjar om på nytt och bygger nya sängar med den kvalitet vi hade kommit överens om från början.

Återstår att se hur det går...
 
På avstånd ser sängarna fina ut...
 

...men på vad ska madrasserna vila och hur klättrar man upp till de övre bäddarna?
Kvaliten på virket är usel.

Sprickor på flera ställen

...

 

 
 


...målandet var väldigt slarvigt utfört...



Inte vad jag väntat mig av professionell snickare...

 

Och ett proffs är han. Egentligen hur duktig som helst. Det var därför vi anlitade honom. Jag vet inte var det gick fel för honom. Bättre än såhär borde man kunna åstadkomma på tre månader tycker jag.

 

 
 
Det var en märklig syn som mötte killarna när de kom hem från skolan igår.
 
 
 
 

tisdag 18 februari 2014

Vilken soppa

Ni kan tro det har varit cirkus här idag. Anledningen är den förbannade snickaren som vi anlitade för att göra de nya sängarna. Vi har haft att göra med envisa hantverkare förut men den här tar verkligen priset. Herregud.

Idag rann bägaren över, polisen har blandats in trots att det var det sista vi ville och snickaren sitter just nu inlåst på stationen.

Jag lovar att dra hela historien imorgon.

måndag 17 februari 2014

Logiskt

Vet ni vad man kallar inlines/rollerblades här?

Skateboard shoes.

Makes sense...

söndag 16 februari 2014

Vår söndag

Vad vill ni hitta på i eftermiddag, frågade vi killarna. Kan vi  inte ordna tävlingar i trädgården, svarade de då. De älskar verkligen tävlingar och efterlyser dem jämt, gärna sådana de inte provat förut. Det är inte alltid vi kommer på något nytt och kör då repriser på gamla favoiter men idag lyckades vi introducera hela tre nya grenar.
 
Härlig eftermiddag.

Första gren var en ny version på straffläggning/prickskytte.

Trampolinen med dess nät fick agera mål. Det gällde alltså att "chippa" bollen för att få den i buren.

Vissa lyckades bättre än andra. Min kollega Richman gav det också ett försök¨ch tog i så att han bokstavligen trillade baklänges.
Gren nummer två: Dragkamp
 
Det var en jämn kamp som till slut vanns av Buddhas lag...

...det var han ganska nöjd med. Och inte så förvånande att hans lag vann, en starkare kille i hans ålder får man leta efter.

 

De vuxnas tur. Här Alex och Andrew.

Sista tävlingen. Karameller upphängda på en tråd som man med förbundna ögon ska hitta och dra loss med munnen. Oj vilken kul syn det var.

lördag 15 februari 2014

Buddies

Isaac hittade nya kompisar i byn där vi övningskörde i veckan och när de ville att vi skulle ta en bild radade han blixtsnabbt upp sig tillsammans med dem. Poserna försökte han också kopiera men Peace-tecknet får han nog träna lite mer på.

 

fredag 14 februari 2014

Om vår snickare

Vi har anlitat en duktig snickare att bygga de nya trevåningssängarna till huset. Bekymret är att denne snickare är lika lat (och/eller oseriös) som han är begåvad. Kombinationen är inte lyckad. Han gör i princip inget om vi inte befinner oss precis bredvid. Det var överenskommet att sängarna skulle levereras till jul. Ha ha. De senaste veckorna har vi blivit hårdare och hårdare och sagt att det får vara nog med ursäkter. Han lovade att måla sängarna under veckan och att de skulle vara klara imorgon. Idag när vi åkte dit för att se hur det gick möttes vi av ett gäng sängar med lika lite färg som i måndags.
 
Han skulle just börja när vi kom, påstod han.
 
Eller hur.


När vi kom öppnade han äntligen färgburken i alla fall och började måla sängarna.

torsdag 13 februari 2014

Övningskörning

För tillfället är det bara jag som har körkort här men det blir det snart ändring på. I efteriddags åkte jag och mina kollegor ut på landet och en övergiven vägsträcka för deras allra första övningskörning.
 
Det var en utflykt som bjöd på många skratt kan jag säga. Oj, oj, oj. Att veta med hur mycket kraft man ska trampa på gaspedalen är inte lätt när man aldrig gjort det förut. Det blev en raketstart, så att säga, och jag fick på mig bältet snabbt som attan. Efter ett tag gick det dock hur bra som helst och vi ser alla fram emot nästa lektion.

Richman bakom ratten.


Hej vad det går!

Andrews tur

 

Och Lilleman såklart (när bilen stod still bör kanske tilläggas).

onsdag 12 februari 2014

Så kan det gå

Francis, den äldste killen vi sponsrar som har flyttat från huset och nu läser till rörmokare, kom till oss i förra veckan och berättade att hans skola under juluppehållet bestämt sig för att byta inriktning. De stänger sin yrkesutbildning och startar istället en förskola.
 
Eleverna fick med sig ett intyg på avslutade kurser och rekommendation att fortsätta sina studier på andra skolor sen var det tack och adjö.
 
Snopet värre.
 
Vi letar nu för fullt efter andra liknande skolor så att han kan gå färdigt sin utbildning.

tisdag 11 februari 2014

Besök från Sverige

Maria, Bea och Kristina från den svenska föreningen Golomolo som samarbetar med en skola/barnhem i Uganda har varit på besök hos oss idag. Supertrevligt!
 
Spontandisco en tisdagskväll kan aldrig vara fel. I vanliga fall är grabbarna överlägsna de flesta när det kommer till dancemoves men de här tjejerna gav dem minsann en ordentlig match.



måndag 10 februari 2014

söndag 9 februari 2014

Ny kompis

Inte visste jag när jag vaknade i morse att jag skulle få en ny vän. John , 87 år. Grönsakshandlare med den finaste trädgård jag någonsin sett.

Att allt är ekologiskt odlat och att purjolök, blomkål, sallad, spenat och selleri tillsammans kostade mindre än 10 kr gör inte saken sämre.

Ett nytt favoritställe.

Vi brukar vanligtvis använda en annan handlare men han var inte hemma så vi blev tipsade om den här mannen...

Han hade det största grönsaksland jag sett här med massor av de lite udda grönsaker som inte säljs på den lokala marknaden...

87 år gammal var han och frisk som en nötkärna. Inte konstigt kanske med tanke på hur mycket nyttigheter han har tillgång till.

lördag 8 februari 2014

Kvalitetstid

Det här är himmel för en tvååring.

(Och hon som närmar sig trettio använder honom absolut inte som ursäkt för att själv få studsa.)





fredag 7 februari 2014

Inte väntat

Vår fotbollsturnering har blivit så omtalad att tränare och talangscouter från olika skolor kom och tittade för att spana på lovande spelare och vi har fått veta att minst ett tiotal deltagare från olika lag i turneringen nu fått stipendier. Det vill säga att de får studera gratis samtidigt som de spelar fotboll för sitt skollag. Jätteförmån för dem eftersom skolavgifterna, särskilt på gymnasienivå, är väldigt höga och många familjer kämpar för att ha råd att betala för sina barn.
 
Tanken med turneringen är egentligen bara att ungdomarna ska ha något kul att göra på loven så det här var en oväntad men väldigt positiv och välkommen effekt.

torsdag 6 februari 2014

Flickors utsatthet

När vi drog igång vår verksamhet hade vi bara pojkar eftersom det var gatubarn vi primärt riktade våra insatser mot och gatubarn i Kabale nästan uteslutet är pojkar. Vi har dock hela tiden haft en önskan om att hjälpa även flickor och i fjol togs första steget när vi började sponsra fyra stycken med skolavgifter etc. Vi införde också flickkategorier i fotbollsturneringen vilket inte funnits förut, det har gett ett växande intresse för sporten och det tycker vi såklart är jätteroligt.
 
Vi har under året som gått försökt lära oss mer om flickors situation i Uganda och återkommande är hur ofta utsatta flickor, de med liknande bakgrund som våra grabbar (föräldralöshet etc), göms och utnyttjas.
 
En av de flickor vi sponsrar går på internatskola och bor hos en släkting under lovet. Eller så var det bestämt i alla fall. I helgen när vi skulle hämta flickan och köra henne till skolan fann vi att hon inte var där. Flickan hade av någon anledning rymt. Till en annan släkting, sas det så vi körde dit. Inte heller där gick hon att hittas så vi började fråga barnen i området om de sett henne. Ganska snart fick vi tips om att hon setts i ett annat hus i byn. Jag stannade i bilen för att inte väcka för mycket uppmärksamhet medan Alex och Andrew tog sig dit. De frågade mannen i familjen som bodde där om de sett vår flicka, han förnekade men Alex hade lyckligtvis fått syn på en flicka i det rum mannen nu försökte stänga så han nöjde sig inte med det svaret utan ropade namnet på vår tjej som svarade att hon var där. 
 
Familjen i huset var även de släktingar till flickan och hade övertalat henne att komma och bo hos dem istället för i det hem där det var överenskommet att hon skulle bo. För att de tycker så mycket om henne och vill ta hand om henne? Nej för att de ville ha hjälp med barnpassning och hushållssysslor.
 
Detta är en alltför vanlig företeelse i Uganda och en stor anledning till att många flickor inte går i skolan. Vad som gör det svårt att hjälpa är att de ofta är "osynliga". Gatupojkarna är exponerade och tillgängliga medan flickorna hålls gömda. Det är svårt att hitta dem eftersom man i regel inte klampar in i folks hem och frågar vem flickan som lagar mat är utan tar för givet att det är en dotter. Jag funderar ofta på hur man/vi bättre kan hjälpa.
 
Vår flicka är i alla fall tillbaka i skolan igen och till terminsslutet  måste vi hitta en mer hållbar boendelösning för henne.

onsdag 5 februari 2014

Fjärde klass

Någon undrade vilken klass Tom har fått börja i och hur det går för honom i skolan.
 
Tom hoppade av skolan när han gick i andra klass och har spenderat drygt sex år på gatan vilket innebär att han har missat väldigt mycket, samtidigt som han såklart har lärt sig en massa just av att klara sig själv så länge. Det har gjort det klurigt att veta vilken årskurs han bör vara i.
 
Den bedömning skolan gjorde var att låta honom börja i fjärde klass, man hoppas att han ska hänga med i undervisningen trots att han inte gått i trean. Om det skulle visa sig vara för svårt för honom kommer han antingen att flyttas ner till tredje klass alternativt få repetera fjärde.
 
Vi kommer utöver den ordinarie skolundervisningen se till att han får extra stöd i de ämnen han behöver.
 
Terminen har ju precis dragit igång så det är svårt att säga hur det går för honom rent akademiskt men han kommer hem munter från skolan varje dag och säger att han trivs bra så än så länge verkar allt gå hur bra som helst.

tisdag 4 februari 2014

Varför skola i Mbarara?

Som jag nämnde för någon dag sen var vi i Mbarara förra veckan för att hitta en skola till en av våra grabbar.
 
Varför ska han gå i skola i en stad 13 mil bort när det finns gott om skolor i Kabale?
 
Jag vet inte om ni minns att vi hade lite bekymmer i somras med två pojkar som stulit från huset, tagit droger etc. När jag kom tillbaka i höstas lovade de mig dyrt och heligt att de aldrig skulle göra om det och den ene pojken har hållit det löftet utan problem. Den andre däremot har haft det svårare. Det har varit en riktig tung höst för honom, det som inträffade i somras har tagit hårt på honom, extra mycket eftersom det var han som var initiativtagare. I skolan har han fått kommentarer och gliringar om att han är en tjuv och många gånger har han valt att helt enkelt inte gå dit. Förståeligt till viss mån men samtidigt inte acceptabelt. Eftersom vi inte hade fått några rapporter om frånvaro från skolan visste vi inte hur illa läget var förrän vi en dag hade ett ärende dit och insåg att vår pojke inte var där. Vi fick då höra från klasskamrater och våra andra killar att det inte var någon engångsföreteelse men att de inte sagt något till oss för de inte gillar att skvallra. Vår pojke hade utvecklat en vana att alltför ofta inte dyka upp i skolan, istället leta upp sina gamla kompisar från gatan, spendera dagen med att umgås med dem och framåt eftermiddagen komma hem igen som att han varit i skolan.
 
Vi blev väldigt upprörda och besvikna och försökte prata med honom men det var som att det liksom inte riktigt gick att nå honom. Han kändes likgiltig och sa att han inte tyckte om skolan. Vi menade att han ändå måste gå dit och som tur var hade han gjort sina slutprov och fick betyg. Jag tänkte att när lovet tar vid kanske han skulle känna sig mer bekväm, att han behövde en paus. Tyvärr hade jag fel och redan efter ett par dagar smet han iväg och hittades påverkad av alkohol en bit från vårt hus.
 
Där och då kände jag att det fick vara nog. Jag berättade för honom att vi inte är något hotell där man kan komma och sova, äta och duscha. Vi är ett hem med regler och för att få bo hos oss måste dessa regler följas. Att sticka iväg utan tillåtelse är inte okej och definitivt inte att dricka sprit och ta droger. Nästa gång det händer kommer vi inte att låta dig komma tillbaka. Är det förstått, frågade jag honom. "Ja", svarade han då.
 
Mindre än en vecka senare gav han sig iväg igen. Jag pratade med mina kollegor och vi kom överens om att vi nu måste sätta hårt mot hårt. Att inte låta honom komma tillbaka som att ingenting hänt. Vi var rädda att beteendet skulle smitta av sig på de andra om det inte gav tydliga konsekvenser. Därför kom vi inte efter honom och de gånger vi har sett honom i stan har vi mer eller mindre ignorerat honom.
 
Det har varit fruktansvärt. Egentligen har jag bara velat springa efter och krama om honom men har hållit emot. Inte för att vi har gett upp eller för att vi inte bryr oss längre utan för att vi gör just det men att vi försökt allt vi kunnat och att orden liksom tagit slut. Vi kände att enda chansen att få honom att tänka om var om han fick känna på ett liv utan oss.
 
Taktiken verkar ha fungerat. Den första tiden tror jag han njöt av friheten och drogerna men när veckorna gick och ingen kom efter honom började nog tankarna snurra. Vi märkte att han blev mer och mer synlig, dök ofta upp där han visste att vi var men vi vek oss inte. Om han hade kommit och bett om ursäkt hade jag kanske tänkt om men vi skulle i alla fall inte be honom komma tillbaka, särskilt inte under jul, nyår och fotbollsturneringen. Det hade blivit som en belöning och sänt helt fel signaler.
 
Under den här perioden har vi haft mycket kontakt med en släkting till honom som har varit ursinnig på pojken för att han beter sig på det här viset och när han såg honom under finaldagen på vår fotbollsturnering fick han nog och tillfångatog pojken och tog honom till sitt hem. Dagen efter, förra söndagen, åkte vi till släktingens hem. Han hade låst in pojken i ett litet rum och där satt han nu uppkrupen i ett hörn. Det var ingen rolig syn. Jag bad släktingen att släppa ut pojken, vilket han till slut motvilligt gjorde.
 
Vi gick och satte oss på baksidan av huset. Sa först inget på en lång stund. Jag tog hans hand och sa till slut "xxxxx, vad händer? Hur blev det såhär?". Då började han gråta och gjorde så i flera minuter.
 
Därefter blev det överenskommet att en flytt, om än tillfällig, från Kabale nog är nödvändigt för att han ska komma på fötter igen. Återvända till huset, till sin skola, se de gamla kompisarna på gatan varje dag. Nej, jag tror inte det skulle fungera. Vi tror och pojken håller med om att ett miljöombyte förhoppningvis kommer att göra honom gott. Vi vill ge honom en chans att starta om där ingen vet något om hans bakgrund där han istället kan visa alla sina fina egenskaper och få ro till att studera.
 
Vi håller tummarna för att det går som vi hoppas. Att han ska trivas i nya skolan, få många nya kompisar och komma tillbaka till lovet och delta i fotbollsturneringen som jag vet är något av det bästa han vet.


måndag 3 februari 2014

Första skoldagen

Första skoldagen för terminen känns speciell för de flesta men extra mycket för någon som stått utanför och tittat på så länge.

Äntligen är Tom officiellt en ugandisk skolelev.

Stort.

söndag 2 februari 2014

Skolstart

Imorgon drar skolorna igång igen och ett nytt läsår tar vid. Alex (den yngre) börjar sitt fjärde och sista år på gymnasiet (O level). Inte klokt vad tiden går fort, jag minns så väl när vi startade vår verksamhet och han skulle börja första ring. Det känns som igår.

Tiden går som sagt men så härligt att han och de andra kommit så långt som de har.
 
Ett annat tecken på det är att Alex kommer spendera terminerna som internatelev. Det var han själv som önskade det eftersom de flesta av hans klasskompisar bor på skolan och vi ser det som ett bra första steg till att så småningom stå på egna ben.
 
Vi önskar honom all lycka till och ser fram emot att få "hem" honom igen nästa lov som infaller i början av maj.

Alex (i vitt) tillsammans med Brian.

lördag 1 februari 2014

Mbarara

Lätt att slinta med tungan när man säger namnet på staden Mbarara.  Där har vi i alla fall varit de senaste dagarna för att hitta en bra skola till en av våra grabbar. Varför vi väljer en skola åt honom utanför Kabale lovar jag att berätta om nästa vecka. Eftersom det visade sig att Isaac inte hade Malaria och verkade vara på bättringsvägen tänkte vi att det kunde vara trevligt att låta honom följa med. Dessutom behövde Stidia vara ledig så det passade bra.
 
Allt var lugnt under bilresan och de första timmarna i Mbarara. På eftermiddagen började han bli hängig och gnällig. Framåt kvällen var han skållhet, kräktes när vi försökte få i honom medicin och grät så hjärtskärande att jag själv höll på att börja grina samtidigt som han tog sig på huvudet och skrek att han hade ont.
 
Lille vännen.
 
Vi gjorde vad vi kunde för att svalka och trösta honom men usch vad hjälplös man kände sig och vad orolig jag blev. Det var en kämpig natt för honom och för en novis som jag vad gäller sjuka småttingar. Har sagt det förut men det tåls att säga igen; vilken enorm respekt jag har för småbarnsföräldrar.
 
Förvåníngen och lättnaden när han, morgonen därpå, vaknade med ett stort flin och (på Rukiga, men här som jag fick det översatt på engelska) sa:
 
"I am cured".
 
Älskade skitunge.



(Vi tog honom, för säkerhets skull till sjukhus igen där de åter bekräftade att han inte har Malaria utan att han åkt på en rejäl förkylning.)