söndag 29 juni 2014

Äntligen i Sverige!

Nu är jag äntligen i Sverige och är så glad för att återigen ha Alex med på besök och fullkomligt överlycklig att även ha Isaac här.
 
Jag har sett att det spekulerats i kommentarsfältet och nu kan jag äntligen berätta att jag har adopterat Isaac. Att vi inte kunnat resa tidigare har berott på att hans pass dröjde att bli färdigt, trots löften om att det skulle gå fort. Utan pass går det inte att ansöka om visum till Sverige och utan visum kan man inte resa (Om han skulle bosätta sig i Sverige hade processen sett annorlunda ut men det ska vi inte göra ännu utan åker tillbaka till Uganda i september).
 
Till slut ordnade sig i alla fall allt och i fredags eftermiddag landade vi på Kastrup.
 
Vilken lättnad.
 
En känsla som tyvärr bara varade ett par timmar för Isaac höll nämligen på att skrämma livet ur oss alla.  Han har varit lite snuvig och småfebrig de senaste dagarna och när vi kom hem till mina föräldrar la han sig för att vila.  En stund senare började han skaka okontrollerat och var helt okontaktbar. Jag har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv och vi ringde genast efter ambulans som tog honom till barnakuten i Lund.
 
Där tog man en massa prover och konstaterade, tack och lov, att det "bara" handlade om en feberkramp. Han har inte fått fler kramper men är fortfarande halvkrasslig. Jag hoppas att han snart är helt kry igen.
 
Jösses vad glad jag är att det var i Sverige när det hände. Jag inser nu mer än någonsin förr hur bra ställt vi har det. Vilken fantastisk vård och personal. Underbart att se och känna all värme från dessa fina människor efter så många veckor av strul med den ugandiska byråkratin.
 
Det blev en Sverigedebut han kommer att få höra om länge, Lilleman.
 
Premiärflygning. Spännande!

Hej hej!

Äntligen landat i Köpenhamn

Igår blev det mycket vila. Att ta en siesta i trädgården tyckte både Isaac och mina föräldrars katt var väldigt skönt.  
 
 
 
 
 
 
 
 
 

fredag 27 juni 2014

Just nu

Har just checkat in på Entebbe International Airport.

Det var minsann på tiden.

onsdag 25 juni 2014

Min far

Pappa ringer sent på kvällen och säger "lyssna" sen hör jag en massa högljudda röster och andra oväsen. Vad händer? Det går många tankar i huvudet och jag hinner bli rädd...
 
...innan han är tillbaka på tråden och stolt meddelar att han funnit och nu sitter och lyssnar på Kabales lokalradio på nätet.
 
Jag säger då det.

tisdag 24 juni 2014

Phuh

Positiva besked idag och plötsligt känns det lättare att andas men jag vågar inte "ropa hej" riktigt ännu.

Jag kommer, som lovat, att berätta för er vad det är som pågår när tiden är rätt.

Hoppas att ni förstår.

söndag 22 juni 2014

Han blir en hejare på svenska iaf

Det blir många förmaningar och tillrättavisanden när man spenderar dagarna med en tvååring. "Akta!" "Försiktigt!" "Nej, inte så" "Kom här" osv. Det är inte utan att man känner sig som en riktig tjatmoster ibland.
 
Inte minst när Isaac, på skoj, spänner ögonen i en och säger:
 
"Slyta ny"

Men roligt har vi. Full rulle jämt.
. Här demonstreras trix iförd nya fotbollsstrumpor (egentligen mina helt vanliga strumpor)

lördag 21 juni 2014

Framtidsplaner

Bland alla fotbolls- och artistdrömmar blir jag glad när jag hör Alex (den yngre) säga att han även kan tänka sig att bli socialarbetare i framtiden. Och att han då skulle vilja jobba hos oss och hjälpa fler gatubarn.

Det vore ju fullkomlgt strålande.

Alex läser fjärde året på gymnasiet nu och avslutar sin O (Ordinary) level i december.

fredag 20 juni 2014

Glad Midsommar!

Det blev inget midsommarfirande I Sverige som tänkt men ett firande i Uganda är, under omständigheterna, minsann inte att förakta.

Bästa sällskapet har jag. Och jordgubbar.

Dessutom gissar jag på att jag kommer vara piggare än många svenskar imorgon bitti. Bara en sån sak.

Hoppas att Ni alla har en fantastisk Midsommar.



Jag blev jätteglad när jag hittade jordgubbar i stan.

Vi dukade upp på vårt rum

...och åt jordgubbar med mjölk i sängen. Det var väldigt gott tyckte både jag och Lilleman.

torsdag 19 juni 2014

Maten i Uganda

Någon undrade vilken mat som serveras hos oss. Det är i regel traditionell ugandisk kost.

En typisk vardag :

Frukost: Te med mackor
Lunch (i skolan): Posho (majsmjölspudding) med bönor
Mellanmål: Frukt + obushera (en lokal dryck)
Middag: Ris, potatis, sötpotatis eller matoke (kokbananer) med bönor, ärtor eller groundnutssås. 


En typisk helgdag:

Frukost: Te/Gröt med mackor
Lunch:  Ris, potatis, sötpotatis eller matoke (kokbananer) med bönor, ärtor eller groundnutssås.
Mellanmål: Frukt eller kaka + obushera
Middag: Kött/kyckling med potatis, ris eller kokbananer.

Sen jag flyttade till lägenheten äter jag inte lika ofta huset längre utan lagar min egen mat och när jag får välja blir det visserligen de typiska ugandiska råvarorna men tillagade på ett mindre traditionellt sätt. Jag älskar att laga mat och ser det lite som en utmaning att lära mig tillreda rätter helt "from scratch" vilket jag sällan gör i Sverige eftersom allt går att köpa i butik.

Favoriterna introducerar jag sen för grabbarna. Vissa mottags med glädje och andra med viss skepsis.

För att sammanfatta kan man säga att deras nummer ett, utan tvekan, är det ugandiska köket...

...men de har inget emot ett par köttbullar då och då. 
 

 
En traditionell ugandisk måltid (bild lånad från nätet)







onsdag 18 juni 2014

Sedärja

Lilleman fick såklart också tippa VM...

Jag: Vem vinner VM, Isaac?

Isaac (tvärsäkert): MAN U!



tisdag 17 juni 2014

VM-feber

Killarna har fått tippa vilka två lag vi får se i VM-finalen.

Majoriteten tror att kampen kommer att stå mellan Brasilien och Tyskland.

Vad tror ni?

måndag 16 juni 2014

Cravings

Ibland får jag frågan om jag inte saknar svensk mat när jag är borta så stora delar av året och det gör jag konstigt nog inte särskilt ofta.
 
Förrän nu.
 
På sistone har jag knappt kunnat sluta tänka på alla godsaker hemma. Jag dagdrömmer om allt från midsommarbufféer och grillkvällar till smörgåspålägg och smågodis. Kropp och knopp måste ha varit programmerade till att ta för givet att jag skulle vara i Sverige nu och går bananas när jag inte ger dem vad de vill ha.

 

söndag 15 juni 2014

Pasta lover

I morse när Isaac vaknade.

Jag: God morgon! Har du sovit gott?

Isaac: Jag är hungrig.

Jag: Vad vill du äta till frukost då?

Isaac: ...

Jag: Yoghurt? Ägg? Banan?

Isaac: Spaghetti.

Spaghetti till frukost blev det visserligen inte...

...men väl till middag.

lördag 14 juni 2014

Inspektion

Det kan låta som en självklarhet att ha tak över huvudet, en egen säng och rinnande vatten. Det är det definitivt inte i Uganda. Inte ens om man driver en verksamhet som våran. Därför blir jag väldigt glad och stolt att vi möter alla våra barn och ungdomars basbehov.

Det blev ännu en gång fastställt när vi fick besök av Kabales "Public Health Department" som gjorde sin årliga inspektion.

Tack för att NI gör detta möjligt!

fredag 13 juni 2014

Skillnad från lilla Kabale

Ett äventyr i sig i den här staden är att köra bil. Jisses.  Minibussar, bilar, boda-bodas, cyklister och människor precis överallt. Jag minns första gången jag körde här när vi precis köpt bilen. Jag gav mig ut på kvällen för att jag trodde trafiken skulle vara lugnare då men hamnade i ett sådant kaos och blev så stressad att jag missade min avfart. När jag insåg detta visste jag inte var jag skulle ta vägen så jag parkerade vid vägkanten där jag satt och lipade åt min egen oförmåga i närmare tio minuter innan jag samlade ihop mig och gav mig på det igen.

Numera går det bättre. Mycket på grund av att Alex lärt mig hur trafiken fungerar.

Lärdomarna i stora drag: Man får inte mesa utan mer eller mindre tvinga sig fram om man ska komma någon vart.
 
Utan Alex hade jag inte klarat av att köra här. Han kan alla knep och hittar alla möjliga och omöjliga genvägar för att undvika att hamna i köer. Men det är inte alla gånger det går som planerat.
 
Det finns trafikljus här men ofta följs de inte, istället är det trafikpoliser som dirigerar och avgör vem som ska köra. Detta skapar viss förviring, särskilt när man kommer till rött ljus och det inte finns några trafikpoliser där. Det hände oss i veckan och jag, laglydig som jag är, stannade jag vid ljusen och väntade på grönt. Alex insisterade på att jag skulle köra eftersom vägen var fri men jag vägrade.
 
Alex: You can go, there is no problem.
 
Jag: No, I'm supposed to wait. If the traffic police sees me they will arrest me.
 
Alex: Emma, I swear, you can go. There is no traffic police here. Just go. If anything happens I will take the blame.
 
Så jag körde. Och blev fem sekunder senare invinkad av en trafikpolis som stod och tryckte bakom en buske.
 
Ni kan föreställa er blicken Alex fick av mig innan jag vevade ner rutan för att hälsa på konstapeln.
 
(Som tur är var det en snäll polis och Alex insisterade som han lovat att det var han som sagt åt mig att köra så jag kom undan med en varning.)

Kampala





torsdag 12 juni 2014

Stuck in Kampala

Nej, förståndet är inte förlorat. Än. Vi roar oss bäst vi kan medan vi väntar.





Den här ska jag rama in. Som en närsynt liten farbror.

tisdag 10 juni 2014

Väldigt nere för tillfället

Tvungen att skjuta på hemresan igen. Skit. Skit. Skit.
 
I eftermiddags fanns det fortfarande en liten chans kvar då jag fick reda på att det jag väntat på var färdigt på den ugandiska myndigheten och att jag kunde komma och hämta. Detta är en nödvändighet för att gå vidare till sista instansen som ska gås igenom innan allt är klart. Väl där började de (som vanligt) försvåra allt och menade att jag missat att lämna in nåt papper. Vilket inte stämde. Jag fick till slut prata med högsta chefen som bekräftade att allt var i sin ordning och han skrev ett meddelande där han beordrade att jag skulle beviljas. Jag rusade tillbaka till handläggaren som nekat mig och nådde hennes kontor tio minuter innan stängning. Allt hon hade behövt göra var att ge mig mina dokument och låta mig signera i deras bok.
 
Istället ignorerade hon mig först i flera minuter sen tittade hon nonchalent på mig och sa:
 
"Jag hanterar inte såna här ärenden vid den här tiden. Jag är trött och ska gå hem. Du får komma tillbaka imorgon."
 
Ja, vem fan är inte trött och vill hem...

söndag 8 juni 2014

Så nära

Jag satt som fastklistrad vid telefonen och fick uppdateringar om hur det gick för våra grabbar i gårdagens Airtel Rising Stars kvartsfinal. Det stod 0-0 ända till slutet och spänningen blev nästan olidlig. I allra sista minuten lyckades dock tyvärr motståndarna sätta dit 1-0. Typiskt. Men vilka kämpar de är, våra grabbar.
 
Starkt jobbat. Nästa gång avgörs det till vår fördel istället hoppas jag.
 
Turneringen har visat vara ännu större än jag trott, de rapporterade till och med om det på de nationella nyheterna igår kväll. En annan kul effekt är att hela sex stycken av våra spelare (dock inte någon av skitungarna) blev uttagna till regionslaget vilket innebär att de kommer att få åka och spela mot de bästa från Ugandas andra regioner. Vinnarna får åka till Gabon på träningsläger under ledning av representanter från Arsenal.
 
Vilken grej!

lördag 7 juni 2014

Vidare till kvartsfinal

Lite gladare nyheter...
 
Igår hade vi äntligen lite flyt igen och fick klart ett par grejer som vi kämpat med alltför länge. Nu återstår två saker som måste bli färdiga senast onsdag nästa vecka annars blir jag tvungen till att skjuta på hemresan igen. Exakt vad det är jag håller på med här lovar jag att berätta när (om) det blir färdigt.
 
Jag kan i alla fall tala om  att Airtel Rising Stars drog igång igår, "Emma's Boys" spelade tre gruppmatcher och har tagit sig vidare till kvartsfinal. De spelar i eftermiddag kl 14.
 
Håll tummarna för dem!
 
(...och gärna en för mig också.)

torsdag 5 juni 2014

Slöseri med tid

Jag är ledsen att jag gnäller men nu är jag så förbannat trött på Kampala att jag snart inte vet var jag ska ta vägen. Och egentligen är det orättvist mot Kampala för staden som sådan är riktigt spännande. Synd bara att jag inte har ro att njuta av det.

Det jag har så satans svårt att förstå är varför vi på nästan varenda ställe vi besöker får besked om att allt ska vara klart "i eftermiddag", "imorgon" eller "på fredag".

Vad vinner de på att ha mig rännande där dag ut och dag in om de vet att det egentligen kommer att ta minst en vecka.

De vill att du ska hålla modet uppe, var det någon som sa.

Hå hå.

Jag hade varit vid betydligt bättre mod om jag fått veta den egentliga handläggningstiden
med detsamma kan jag säga.

Sånt slöseri med tid och energi det här.


onsdag 4 juni 2014

Rising stars

Det råder fotbollsfeber i Kabale. För att det snart är VM? Nej, först och främst för att en av Ugandas största fotbollsturneringar, Airtel Rising Stars, kommer till stan i helgen och lag från alla distrikt i västra Uganda kommer för att delta.
 
Ett av dem är Emma's Boys.
 
Stort.
 

 

tisdag 3 juni 2014

måndag 2 juni 2014

Ibland är det inte roligare än såhär

Idag har jag suttit på en myndighet i Kampala halva dagen och väntat på vår handläggare som av någon anledning valde att inte dyka upp på jobbet idag. Det missade han att meddela både sina kollegor och klienter och vägrade dessutom att svara i telefon utan tryckte artig bort alla samtal.
 
Proffsigt.
 
Till slut fick jag nog och bestämde mig för att lämna, jag berättade för hans kollegor att jag kommer tillbaka imorgon. Då jobbar vi inte för det är röd dag i Uganda imorgon, svarade de.
 
Strålande.
 
När jag kom tillbaka till bilen och skulle backa ut från parkeringsplatsen upptäckte jag att någon stulit backspeglarna.
 
...
 
Ja, det var min dag. Tack för att jag fick ventilera.
 

söndag 1 juni 2014

Veckans hjälte

Jag vill prisa mina fina kollegor, de är alla fantastiska och vår verksamhet skulle inte finnas utan dem. Den här gången vill jag rikta ett extra stort tack och en väldig eloge till Richman som gjorde det omöjliga möjligt häromdagen. När jag, i Kampala, fick reda på att jag behövde ett intyg från de lokala myndigheterna i Kabale ställde Richman genast upp och spenderade hela dagen med att jaga det. När det väl var skrivit fattades signatur från chefen på myndigheten. Han var på tjänsteresa och väntades inte tillbaka förrän flera dagar senare. Ingen annan kunde skriva under så de bad oss att vänta.

Det svaret dög inte för Richman. Han bad om numret till chefen och ringde för att försöka se om det fanns någon annan som han kunde delegera att skriva under. Omöjligt. Var är du på tjänsteresa, undrade Richman. Mbarara, svarade chefen. Om jag kommer dit med intyget, skriver du under då?

Svar ja.

20 min senare satt Richman på bussen till Mbarara. En tur på tre timmar. Fick underskriften och skickade sedan vidare dokumentet till mig med en buss till Kampala medan han själv satte sig på en tillbaka till Kabale.

Otroligt.

Tack snälla, snälla Richman. Vilken räddare i nöden.