torsdag 30 oktober 2014

Liten påminnelse...

Först och främst vill jag säga TACK till alla som stöttar oss. I snart fyra år har vi drivit den här verksamheten med hjälp av de pengar Ni skänkt. Helt otroligt.
 
Det har sagts förut men tåls att upprepas. Utan Er skulle vi inte finnas.
 
Vi är så innerligt tacksamma.

Jag vill också påminna igen om att vårt nya bankgiro är...


536-5473
 
 
...och ber vänligast att eventuella gåvor sätts in där.
 
TACK!
 
(Naturligtvis kommer alla pengar som råkar gå till det gamla kontot att föras över till det nya.)
 
          Tom på gatan November 2013.   
                                                                                          Fotograf: Öyvind Sviland (www.sviland.se)

Tom tillsammans med Ivan Februari 2014.


onsdag 29 oktober 2014

Kabale unikt

Jag träffade en vän häromdagen som arbetar i Kabale men ursprungligen är från norra Uganda. Vi kom att prata om det stora antalet gatubarn i staden och det faktum att de bara verkar bli fler och fler. Han var mycket förvånad över hur det kan vara så många i en så liten stad som Kabale. Något som jag också funderat över många gånger men aldrig förstått mig på och har av någon anledning antagit att det är så i de flesta ugandiska städer.
 
Vännen: In my hometown we don’t have any street children.
Jag: Really?
Vännen: Of course we have many orphans but usually either relatives or other people in the community feel concerned and take them in or assist them in getting help.
Tänk om fler människor i Kabale kunde göra detsamma.

tisdag 28 oktober 2014

Turneringen

Beslutet att vår turnering ska spelas en gång per år istället för tre var ett av de bättre vi gjort. Det blev för tok för mycket att arrangera ett sådant jippo tre gånger årligen. Nej, en gång räcker gott och väl. Snart är det dags igen, i januari kommer ETCP Kabale Youth Football Tournament återigen att gå av stapeln och förberedelserna är i full gång.

Den här gången planerar vi att ha hela sex kategorier, tre för tjejer och tre för killar. Vi hoppas på ett stort deltagarantal och en riktig fotbollsfest!



 
Kabale Stadium under finalerna i senaste turneringen

måndag 27 oktober 2014

Fortfarande hemma

Killarnas gymnasieskola är fortfarande stängd. Någon information om hur flickan mår eller om man spårat vice rektorn har vi inte fått, skolan sagt till eleverna att lyssna på lokalradion efter besked om när de öppnar igen men hittills har det varit tyst. Trist att man måste hålla stängt så länge, särskilt med tanke på att det närmar sig slutet på läsåret när prov ska skrivas och betyg sättas. Tyvärr finns det inte mycket vi kan göra än att vänta och hoppas att de snart öppnar igen och under tiden försöka hålla grabbarna sysselsatta.
 
Helst spenderar de tiden med att slappa eller spela fotboll men vi försöker också se till att de gör lite nytta genom att studera på egen hand samt att assistera oss med praktiska grejer som måste fixas.
 
De är onekligen till stor hjälp under veckohandlingen.
 
Alex,  Brian och Stuart en säck potatis. 100 kg potäter går det åt i veckan i huset och 25 kg ris.
 

söndag 26 oktober 2014

Hos skräddaren

Jag beställde nya gardiner hos en skräddare och var väldigt noga med att ge honom måtten både muntligt och på papper för att undvika missförstånd. Bredd: 100 cm Längd: 150 cm. Uppfattat, meddalade han och han bad mig komma tillbaka dagen efter.
 
Mycket riktigt var de, till min förtjusning, färdiga när jag följande dag kom för att hämta dem och de såg ut som vi kommit överens om så jag tackade så mycket och åkte hem för att sätta upp dem.
 
När jag skådade det färdiga resultatet såg jag att de inte nådde nedanför fönsterkarmen. Va fasen. Hur kunde jag mäta så illa, jag som tyckte jag var väldigt noggrann och dessutom lade till flera centimeter för att vara på den säkra sidan. Jag mätte fönstret igen. Jo, mina mått stämde.
 
Tog ner gardinerna för mätning. 137 cm. Tillbaka till stan igen.
 
Skräddaren: Oj.
 
Ja, det kan man ju säga.
 
Det här är så typiskt för det Uganda jag känner och i stunden kan det göra mig vansinnigt frustrerad. Hur svårt är det, liksom. Efteråt brukar jag lyckligtvis kunna skratta åt det hela, mycket för att man i Uganda också hittar lösningar på det mesta. Så också i detta fall. Skräddaren sprättade upp en söm, sydde fast några öglor och voilá så hade han trollat fram nästan en decimeter och gardinerna täcker nu fönstret med god marginal.
 
Slutet gott, allting gott.



lördag 25 oktober 2014

Lördag kväll

Nattningen har spårat ur lite...

...men roligt har vi!

Älskade tokstolle

fredag 24 oktober 2014

Nya tider

På tal om våra gymnasieelever kommer vi, som jag berättat tidigare, snart att gå in i en ny fas där det är dags att börja slussa ut våra äldsta grabbar. Vi hade en idé om att hyra rum till dem i det hus där vi har en lägenhet och som av en händelse råkade jag se ett av rummen på vår innergård tömmas i veckan. Jag frågade min hyresvärd, som också är vår granne, om någon annan skulle flytta in men hon hade inte någon ny gäst i nuläget.
 
Efter att ha hört med våra stora grabbar om de skulle vara intresserade av att flytta dit sa jag till hyresvärden att vi tar det.
 
Naturligtvis är en flytt inte aktuell omedelbart utan något som kräver noggrann planering och många samtal både med de som ska bo där och de yngre som stannar i huset.
 
Syftet med den kommande flytten är:
 
1. Att ge våra äldsta grabbar mer frihet och ansvar. Tanken är att det nya boendet blir ett första steg mot ett framtida (helt) självständigt liv.
 
2. Att i huset få plats till fler yngre barn som behöver hjälp. Vi har, sen vi kom tillbaka, dessvärre observerat ett stort antal nya barn på Kabales gator och planerar att försöka göra en insats för att få ner den siffran igen. Jag är säker på att många av dessa nya barn med ganska små medel kan återvända till sina hem men för de som inte kan det kommer vi alltså ha möjlighet att erbjuda boende.
 
Just nu är vi precis i början av planeringsarbetet för de här förändringarna och det kommer förmodligen ta tid innan de blir verklighet.
 
Jag lovar att hålla er uppdaterade.
 
Innergården. Såhär bor väldigt många ugandier.
Killarnas dörr kommer att vara den längst till höger och sidan om finner man trappan som leder upp till oss som bor på andra våningen.
 
 
 

torsdag 23 oktober 2014

Skandal

Igår förmiddag stormade plötsligt alla våra gymnasieelever  in genom grinden till vårt hus, inklusve Alex som är internatelev.
 
Vi: What's happening?
 
Killarna: Student strike. The police has sent everyone home.
 
Det visade sig att vice rektor på skolan under helgen hade misshandlat en flicka så illa att hon fått allvarliga skallskador. Hennes ansikte är, enligt uppgift, alldeles svullet efter slag med både nävar och käpp. Men än värre, hennes hjärna verkar också ha skadats, så till den grad att hon inte ens kan skriva sitt namn och inte stå upp utan stöd.
 
Fruktansvärt.
 
Anledningen till misshandeln. Hon hade vägrat ta av sig en mössa/hatt som hon hade på sig i biblioteket. Bibliotekarien rapporterade till vice rektorn som hade tjänstgöring under helgen. Denne man letade sedan upp flickan i tjejernas sovsal och satte igång misshandeln inför ögonen på hennes chockade kamrater.
 
Det är så sjukt att man knappt tror det är sant.
 
Flickan skadades som sagt så allvarligt att hon var tvungen att tas till sjukhus. Där har hon varit sedan dess. Händelsen väckte stor ilska hos övriga elever som krävde att den skyldige skulle gripas men skolan tystade ner händelsen. Till slut rann bägaren över och eleverna organiserade en strejk. Eller, ett upplopp, snarare. De hotade att ta livet av vice rektorn som, vid det laget, redan lämnat Kabale. Polis tillkallades för att lugna ner eleverna. The District Police Commander (polischefen i Kabale District) bedömde skolan vara en otrygg plats för eleverna och skickade hem dem med löfte om att spåra och gripa förövaren.
 
Tills vidare är skolan stängd. Det är endast sistaårseleverna, som skriver nationella prov, som är tillåtna att komma dit på dagarna.
 
Alla tankar till flickan och hennes familj, vi håller tummarna för att hon återhämtar sig snart och att vice rektorn grips och ställs inför rätta så eleverna kan återvända till sina studier.

onsdag 22 oktober 2014

Gottegrisar

I dessa Ebola- och Marburgtider ska jag inte förneka att jag blev lite orolig när jag hörde att två av grabbarna hade ont i magen och att en av dem kräkts. Iväg till vårdcentral för säkerhets skull där man, efter temperaturkoll och tester, konstaterade att de med största sannolikhet måste ha fått i sig något som upprört magen och att det inte fanns orsak till oro.
 
Men ni har väl inte varit någonstans eller ätit något de andra inte har, frågade jag. Nä, inte vad vi vet, svarade de rara gossarna oskyldigt.
 
Resten av killarna var inte av samma uppfattning när de fick höra historien och kiknande av skratt när de berättade hur de två, som nu drabbats av magknip, efter bakningen i helgen lade beslag på det margarin som inte gick åt och sedan i ett obevakat ögonblick smällde i sig alltihop.
 
Ja, det låter ju som en tänkbar förklaring.

Skitungar.
 
(Ska tillägga att de båda mår bra igen.)



tisdag 21 oktober 2014

Tillsammans igen

En av Isaacs favoriter är, som jag nämnt tidigare, Tugume. En annan är den här väskan som han återupptäckte för någon dag sen.

Isaac och Tugume

måndag 20 oktober 2014

Söndagstur

Det regnade och åskade igår eftermiddag så utomhusaktiviteterna blev avbrutna. Vad ska vi göra istället, frågade jag grabbarna.
 
"Köra en runda!", svarade de.
 
Jag: Where should we go?
 
Killarna: To Bubaare (en liten håla utanför Kabale).
 
Jag: Ha ha, why Bubaare?
 
Killarna: Just to tour the place...
 
Zakayo: ...and because I have never been there.
 
Jag: Ok, let's go.
 
Så vi styrde kosan mot Bubaare. Sista utflyktsmålet man skulle komma att tänka på men trevligt ändå. Särskilt i sällskap av ett gäng skitungar.  Vi sjöng Westlife-låtar och drog roliga historier i bilen. Väl i Bubaare tittade vi på "folklivet" och köpte pommes frites från ett litet gatustånd innan vi gjorde en U-sväng och åkte hem igen.
 
Lite udda men väldigt mysig söndag.


Zakayo, Buddha, Tugume och Ambrose

söndag 19 oktober 2014

Ian på besök

Lille Ian kom på besök igår till allas stora förtjusning. Gladast var nog Isaac som genast drog med honom ut i trädgården för att lira fotboll.


De spelade en bra stund...

...tills de hörde att det var bakning på gång. Isaac vill hjälpa till att tända ugnen men blev snabbt
tillfrågad om det inte skulle vara roligare att hjälpa till med att göra smeten istället.

Sagt och gjort. Isaac, Ian och så småningom även Robert betraktade intensivt äggkläckningen...

...innan de äntligen fick klartecken att börja vispa...

Ians tur.

lördag 18 oktober 2014

Fråga från Katarina

 
Nu bor ju Isac med dig men upplever du att han ser grabbarna och övriga som sin familj också? Du har ju tidogare skrivit att han får träffa dem när han vill, brukar han vara i huset även utan dig? Skulle vara spännande om du kunde berätta lite om det i ett blogginlägg samt om hur din tillvaro ser ut nu. Du skrev tidigare nått om att du i och med flytten skulle delta mindre i det dagliga arbetet och jobba mer med saker runt omkring. Vore kul att få tal del av hur det går för dig och hur ofta du är med grabbarna. På ett ungefär, förstår om det inte finns något schema.
 
Svar:
 
Nej, något schema för hur ofta jag är med grabbarna finns inte men det stämmer att jag valt att ha en mindre roll i det dagliga arbetet i huset. Detta är något som skett gradvis sen vi startade. I början var jag involverad i allt, från att se till att de borstade tänderna till att sängar bäddades och skor putsades. Så är det inte längre, istället är det mitt ansvar att se till att det finns sängar att bädda (inte det enklaste visade det ju sig ha ha) och skor att putsa samt att se till att alla trivs och gör vad de ska, både barn och personal.
 
Killarna har vuxitt mycket på de snart fyra år vi haft vår verksamhet och det gör såklart också att min roll förändrats. I starten hade de ett väldigt stort behov utav värme och närhet, de var klängiga och kramiga och ville alltid vara nära mig och övrig personal (annars visste man att det var något lurt på gång). Nu, som tonåringar, har de givetvis inte det behovet på samma sätt. De är mycket mer självständiga.
 
På vardagarna träffar jag grabbarna en stund när de kommit hem från skolan innan de tar sina dojor och beger sig till fotbollsplanen för träning och häng med kompisar (det är en mötesplats på kvällarna). Ibland följer jag med och tittar men inte så ofta. På helgerna har vi mer tid tillsammans och då är jag också mer involverad i aktiviteterna. Om vi inte har ett program redan brukar vi höra med killarna vad de vill göra och i regel finns det många viljor. Vi (personalen) brukar då dela upp oss i olika grupper där någon ex hänger med till fotbollsplanen, någon går in till stan, en annan stannar i huset med de som vill vara hemma och jag tar en grupp och hittar på nåt (ex övningskörning eller inlinesåkning). Ibland om jag kommer till huset och det inte pågår någon aktivitet och jag ska iväg och handla eller nåt brukar jag fråga om någon vill göra mig sällskap. Jag gillar de spontana samtalen som uppstår när man får kvalitetstid med några få åt gången. Förutom den tid jag får med dem naturligt tar jag ibland med dem ut på restaurang för utvecklingssamtal där jag mer aktivt ställer frågor om deras liv och synpunkter på vår verksamhet i syfte att kunna göra den bättre.
 
Isaac är fortfarande en del av familjen "skitungarna" och kommer förhoppningsvis alltid att ha ett starkt band till många av dem. Dock känner jag att det är väldigt viktigt att han förstår att han nu har en mamma och ett eget hem. Han spenderar inte lika mycket tid i huset som tidigare men det blir en stund nästan varje dag. Han har ju inte börjat förskola ännu (ska göra det i januari) och om jag ska iväg på möte eller liknande blir det väldigt trist för honom att hänga med och då tycker han bättre om att hoppa på studsmattan i trädgården eller härja med grabbarna om de är där. Han vill ofta följa med till fotbollsplanen när killarna går dit och då brukar han få göra det. I regel passar det bra att han spenderar en timme eller två med dem efter skolan medan jag lagar mat. Vid 7-tiden går solen ner och då kommer han hem här och äter middag sen spenderar vi kvällen tillsammans.
 
Lördag förmiddag hos oss. Vi har ätit frukost. Isaac tittar lite på TV medan jag bloggar.
Snart ska vi ta oss ur pyjamasen och gå ner till huset. Grabbarna kommer från skolan om en stund.
 

fredag 17 oktober 2014

Matglada

Det är alltid lika roligt att komma tillbaka och se att grabbarna mår bra. De växer så det knakar och är starka och friska unga herrar.
 
Härligt.
 
Mycket beror såklart på att de nu aldrig missar en måltid utan äter sig mätta varenda dag. Irene är duktig i köket och killarna uppskattar hennes traditionella ugandiska mat väldigt mycket. Västerländska rätter är hon mindre bekväm med och när de står på menyn är det ofta jag som står (sitter) vid grytorna.
 
Efter att ha varit från Kabale i nästan fem månader var något av det första Buddha sa:
 
"When will you make spaghetti for us?"
 
Ja, det får vi ta och göra snart tycker jag.
 
När jag lagar mat brukar jag sätta grabbarna i arbete också. Såhär såg det ut i våras. Ett gäng skållade tomater...
 
...medan andra rev lök...

...som sedan skulle bli köttfärssås.

 
 
 

torsdag 16 oktober 2014

Det gick ju hur bra som helst

Tugumes idé var inte dum alls och vi hittade faktiskt en riktig bra bit väg på Makanga Hill som var utmärkt att åka på en söndag när det är lite trafik.
 
Hans önskan nu är att det ska bli en tradition och det kan det mycket väl bli.
 
Ser bara gärna att vi letar fram hjälmen som ska finnas någonstans innan de ger sig på det igen.


Tugume in action.

Mark börjar också bli en hejare

Fram och tillbaka åkte de under närmare två timmar

 

Som vanligt vill Lilleman också göra som de stora grabbarna.
Andrew och Benny var snälla och såg till att även Isaac fick sig en åktur.

onsdag 15 oktober 2014

Ivan

Lille Ivan är inte så liten längre, han måste ha växt minst en decimeter sen jag såg honom sist. Lika idé- och uppfinningsrik som vanligt dock.

Härligt.

Jag: What are you doing?

Ivan: I'm constructing a house.

tisdag 14 oktober 2014

Tornbyggande

Isaac gillar att bygga torn med klossar och visar stolt upp sina verk.

Åh, vad duktig du är Isaac. Vilket fint torn.

Sekunden därpå: POW!

Största tjusningen med att bygga torn är att sen få förstöra det och börja om igen.

måndag 13 oktober 2014

Senaste modet

Våra två modelejon, Brian och Stuart, spenderade sin fickpeng på nya outfits när vi var i Kampala.

Som hämtade ur vilken ugandisk musikvideo som helst

söndag 12 oktober 2014

Ljudet av Uganda

Om man befinner sig i Uganda och av någon anledning glömt vad det är för dag kan man, bara genom att lyssna på ljudet utanför, ganska snart få ett hum.
 
En vanlig arbetsdag hörs ett ständigt sorl, det hamras och bankas, motorcyklar viner förbi och det spelas musik överallt.
 
Lördagar präglas också av musikdunk och sorl men färre motorcyklar och mindre hamrande. Hur man vet att det med största sannolikhet är just lördag är när man hör tutandet från bröllopskortegerna på väg från kyrkan till bröllopsfesten.
 
Söndagar innebär ett nästan magiskt lugn. Väldigt lite trafik, få människor ute. På förmiddagarna hörs sången från Kabales alla kyrkor eka mot stadens kullar. Eftermiddagarna är också väldigt fridfulla och där det övriga dagar spelas musik från topplistorna hör man istället gospel.
 
Om det inte spelas någon musik alls vet man, oavsett dag, att strömmen har gått.

lördag 11 oktober 2014

Övningskörning

Något av det första grabbarna ville göra när vi kom tillbaka var att övningsköra så det blev ett par varv i trädgården. De var hur duktiga som helst och det dröjer nog inte länge innan de äldsta har körkort.



fredag 10 oktober 2014

Tugumes hobby

Tugume älskar att åka inlines. Det är, tillsammans med fotbollen, hans allra största hobby. Problemet är att det knappt finns någonstans att åka i Kabale. Tidigare har han använt sig av en basketplan i närheten men han har tröttnat på det och vill åka längre sträckor.
 
I Kabale finns det typ två asfalterade vägar. Huvudgatan i stan som alltid är packad med folk, bilar, bussar, motorcyklar, vanliga cyklister, getter och en och annan ko. Att åka inlines där är med andra ord uteslutet. Den andra asfalterade vägen är den som leder till Kabale Hospital och distrikshögkvarteren som ligger uppe på en av de höga kullarna som omger staden.
 
Tugume: Emma, I want to skate down Makanga Hill.
 
Åh herregud.
 
Spontant kände jag för att svara Tugume "Aldrig i livet" men lovade att först åka och titta på vägen för att se om det skulle vara möjligt att åka där utan livet som insats.
 

torsdag 9 oktober 2014

Traditionella korgar

I maj, innan jag åkte från Kabale, började killarna lära sig binda traditionella ugandiska korgar. En del fastnade verkligen för det och har fortsatt sen dess. Idag visade de mig sina verk.


Mark i våras när han nyss lärt sig tekniken

Buddha,  Andrew, Mark och Ivan med sina korgar idag.


Jag är imponerad.  De är superduktiga och korgarna är jättefina.

onsdag 8 oktober 2014

Marburg igen

För två år sedan ganska precis drabbades Kabale av ett utbrott av sjukdomen Marburg, vilken liksom Ebola, är en blödarfeber med mycket hög dödlighet.
 
I förrgår såg vi på löpsedlarna här: Marburg hits Uganda.
 
Vi köpte såklart tidningen och har följt nyhetssändningarna extra noggrant sen dess. Det är hos en man, som avled förra veckan, man har bekräftat Marburg. Han hade nyligen flyttat till Kampala men kommer ursprungligen från ett distrikt några mil därifrån. Som tur är verkar de ugandiska myndigheterna ha agerat fort och spårat upp personer som varit i kontakt med den sjuke och satt dem i karantän. Några av dem har uppvisat sjudomstecken men har testat negativt för Marburg.
 
Vi får hoppas att situationen inte blir värre. Man (jag) blir lite nojig och börjar omedelbart, eftersom vi nyligen varit i Kampala, tänka tillbaka på alla fysiska kontakter vi haft, var vi har ätit och gått på toaletten osv. Vi får hoppas att läget snart är under kontroll och att inte fler insjuknar.
 
Samtidigt tänker jag givetvis på den hemska situationen med Ebola i Västafrika och vilken fullkomlig mardöm det måste vara att hantera. Cirka 100 personer sitter i karantän efter att ha varit i kontakt med den Marburgdrabbade mannen här i Uganda. 100 kontakter på en sjuk person. Tänk så många som har Ebola.
 
En svindlande och mycket obehaglig tanke.
 
Det måste skickas mer resurser till de drabbade länderna annars kommer katastrofen bara fortsätta att eskalera.



tisdag 7 oktober 2014

Klädsim

Trots att vädret inte var på vår sida precis då, åkte vi även och badade med grabbarna i Kampala.
 
Vissa simmade med kläderna på.
 
Åh, vad jag önskar att jag filmat sekvensen när Andrew just bytt om och vi gör oss redo för att åka vidare när någon kastar en boll till honom. Som han inte lyckas fånga. Istället står han vid poolkanten i 3-4 sekunder och viftar med armarna för att försöka återfå balansen som försvann när bollen kom farande. Men misslyckas. Och trillar i med världens plask (och gapskratt) till följd.
 
Vilken syn.
 
Som tur var tog han det hela med ro och skrattade gott åt sig själv innan han gick för att byta om igen.


Andrew

måndag 6 oktober 2014

Reunited

Jag ber om ursäkt att det varit tyst ett tag, det är för att jag velat att så många som möjligt skulle notera det nya bankgirot.
 
Nu är vi tillbaka...
 
...och äntligen återförenade med grabbarna. Det blev betydligt festligare än vi först tänkt då vi bestämde oss för att låta dem komma och möta upp oss i Kampala. Det vankades nämligen festival där med gratisuppträde av Ugandas alla stora artister, vilket vi tänkte att killarna skulle uppskatta.
 
Om de gjorde. Hå hå hå.
 
Att det var festival brydde sig nog Lilleman inte särskilt mycket om, han var bara lycklig över att äntligen få träffa sin "bästis" Tugume igen (Och de andra givetvis.)


Isaac och Tugume
På väg till Kampala centrum för att gå på  festival

Hur mycket folk som helst