lördag 28 februari 2015

Stuarts mark

I Uganda är släktfejder väldigt vanliga och den allra största orsaken till dem är konflikter kring arvsrätt gällande mark. Dessa tvister kan bli mycket farliga,  många har skadats och rentav mist livet.
 
Fruktansvärt.

Vi har länge haft en önskan att hjälpa de av våra grabbar som har rätt att ärva land men har medvetet hållit en väldigt låg profil. Det sista vi har velat är att sätta igång en process som vi inte kan hantera och som faktiskt kan bli alldeles livsfarlig.

Jag är otroligt glad att vi nu i alla fall lyckats hjälpa Stuart att säkra och få dokument på det land som han och hans syster har rätt till efter sina avlidna föräldrar. I veckan samlades vi med Stuart, systern Emily, deras släktingar, områdets Local Council 1 (LC 1) Committee, en advokat och poliskonstapel (för att garantera säkerheten). Tomten markerades, mättes och dokumenterades. Stuart har varit mycket orolig för att hans släktingar ska få för sig att sälja landet men nu behöver han inte tänka på det, LC 1 kommittén fastslog nämligen att marken tillhör enbart Stuart och systern Emily. Det vill säga att ingen får lov att bruka eller sälja den utan deras tillstånd.
 
En stor lättnad för syskonen.
 
Dokumenten kommer nu att lämnas till ugandiska myndigheter som därefter utfärdar ett officiellt intyg.


Stuarts mamma dog när han var nyfödd och hans pappa när han var 6 år.
De ligger begravda i sin trädgård. Till höger om Stuart på bilden.


Här bodde Stuart med sin syster Emily fram till 2004 när deras pappa dog.
Därefter fick de flytta till sin mormor och huset har stått orört i över 10 år nu.
Stuart har varit orolig att hans släktingar ska sälja det...
...därför var det jätteviktigt att han och systern fick papper på att de är de enda som
har rätt till landet. Här är bilder från mötet med LC 1 kommitt i veckan.

Ett möte som gick väldigt lugnt och städat till. Om släktingarna haft planer på att
försöka sälja bakom syskonens rygg var det inget de kunde avslöja.
Alla kommittémedlemmar kände Stuarts far och fastslog snabbt att landet tillhör hans barn.
För att det inte ska uppstå oklarheter i framtiden kring detta beslöts det att tomten skulle mätas,
markeras och dokumenteras. Så det var bara att ta fram måttbandet...

Det är en jättefin tomt med fantastisk utsikt.

Gränserna mättes noga

Vi hade bett vår vän Oram som är polis om hjälp att övervaka det hela och se
till att allt gick städat till. Han har varit med vid många ärenden som detta
tidigare och var till stor hjälp. Både med dokumentering...

...och mer fysiska uppgifter. Här får Alex en hjälpande hand (eller gevär).

Alex fick jobba hårt för att måtten skulle bli riktiga.

LC1 kommittén signerade...

...och Stuart med systern Emily kan nu slappna av. Tomten tillhör officiellt dem
och det är endast de två som kan besluta vad som ska göras med den. Oavsett
om de i framtiden väljer att bosätta sig där eller att sälja är det en stor trygghet.
 

fredag 27 februari 2015

Fältarbete

Vår vän Oram som arbetar som polis ger Alex draghjälp. Jag står bredvid och ber en stilla bön för att vapnet inte är laddat.
 
Vad i all sin dar pågår?
 
Det är en ganska invecklad men i slutändan positiv historia. Jag lovar att berätta mer imorgon.


torsdag 26 februari 2015

Vardagsmys

Isaac i kvällsbadet.
 
En av favoritsysselsättningarna just nu är att räkna så jag radar upp och pekar på allt från toarullar till schampoflaskor. Sen sätter han igång "one, two, three..."
 
Stunder som dessa är, i all sin enkelhet, de absolut bästa.
 
Älskade unge.

onsdag 25 februari 2015

Emmanuel

Emmanuel är 14 år och den av våra nya grabbar som, vid första anblick, ser ut att ha mest stabila hemförhållanden. Han har båda föräldrar i livet. De lever tillsammans, arbetar och har råd att försörja sin familj. Alla deras barns fysiska behov har blivit tillgodosedda.
 
De emotionella är en annan historia.
 
Vi har träffat Emmanuels föräldrar vid två tillfällen ihop med honom och det har varit väldigt märkliga möten.
 
Känslokallt.
 
Från båda håll. Som att de inte känner varandra.
 
De hälsar inte. Har ingen ögonkontakt.
 
Emmanuel säger nästan ingenting och föräldrarna pratar om honom istället för till honom. Ordvalen får mig att fundera över hur de ser på sin roll som föräldrar. Ja, hans skolavgifter blev betalda, det fanns tak över huvudet, skor på fötterna och mat i magen.
 
Men när fick han en kram eller ett uppmuntrande ord senast?
 
Jag får en obehaglig känsla av att det varit mycket sparsamt med det under hans uppväxt.
 
Vi kommer att arbeta med att ta reda på varför banden mellan föräldrarna och sonen är så trasiga och göra allt vi kan för att hjälpa till att laga dem.
 
Emmanuels fina leende är som bortblåst när han kommer
i närheten av sina föräldrar.
 

tisdag 24 februari 2015

Bright

Bright är 12 år.
 
Hans föräldrar dog när han var liten och han växte istället upp med sin farmor samt farbror som bor jämte henne. Farmodern är snäll, berättar Bright. Farbrodern är det inte. Det är han som stått för "disciplineringen" och Bright har mottagit många hårda slag och ord under sin uppväxt. Förutom den hårda behandlingen har han alltid, överlag, känt sig utanför. Det fanns oftast mycket mer tålamod, tid och resurser för farbroderns egna barn, Brights kusiner.
 
En dag fick Bright nog och rymde.
 
Ett nytt liv på gatan tog vid och hur hårt det än var ansåg han det bättre än det hos sina släktingar. I två år levde han där innan han flyttade in till oss i december.
 
Att Bright är rädd för sin farbror är tydligt. Han vill absolut inte bo där och säger att han kan tänka sig att bo varsomhelst utom hos honom.
 
Sorgligt.

Vi har varit och besökt farmodern och hon verkar, precis som Bright berättat, vara en fin och omtänksam kvinna. Det stod dock klart att det är hennes son, Brights farbror, som huvudförsörjare är den som bestämmer. En tanke vi har är att kanske försöka fokusera mer på Bright och farmoderns relation och inte blanda in farbrodern så mycket. Möjligtvis skulle Bright, med ekonomisk hjälp från oss,  kunna flytta hem till henne så småningom. Det gäller dock att gå varsamt fram och se till Brights bästa. Ett steg i taget.
 
Nu fokuserar vi först och främst på att han ska vänja sig vid att gå i skolan igen. Såhär långt verkar det gå jättebra.

Vi hoppas att det fortsätter så.


Bright efter skolan idag

måndag 23 februari 2015

Gårdagens middag

Det här är nog det vi alla tycker om allra mest. Laga mat ihop och snacka skit.
 
Igår bjöds det på asiatisk/ugandisk/finsk/svensk biffwok. Eller "international beef" som grabbarna döpte det till.
 
Det tog sin lilla tid men gott blev det.
 

Ulla, Joram, Alex och Brian strimlade putsade och strimlade köttet.




Medan andra skar paprika, lök och vitlök.

Tugume, Isaac och jag stekte först köttet i omgångar.
Sedan fräste vi lök och paprika in stor panna och blandade ner biffen
tillsammans med soja. Det blev en riktig hit som grabbarna uppskattade mycket.
Något som definitivt kommer att serveras igen.

söndag 22 februari 2015

Regnperioden är här

Tom har varit hos oss i drygt ett år nu och gått i skolan lika länge. Inte lång tid att lära sig engelska på men han blir bättre för varje dag som går. Ibland är det dock svårt att hålla rätt på allt...

På gårdagens husmöte räckte han upp handen.

Tom: Emma, I don't have a life jacket.

Jag tittade oförstående på honom medan våra andra killar nästan föll i golvet som de kved av skratt.

Jag: I don't understand, Tom. You don't have what?

James: Hahaha, not life jacket - RAINCOAT, he needs a raincoat.

lördag 21 februari 2015

Nya fina tröjor

Egentligen var de tänkta som julklapp men eftersom grabbarna fick så mycket annat under den perioden beslöt vi oss för att hålla på dem lite.
 
De fick istället bli en liten surprise denna kyliga och mulna lördag i februari.
 
Perfekt!
 
Tack Sophie med pojkvän för de superfina tröjorna.




fredag 20 februari 2015

Jakten på en fjärrkontroll

Dan "the mechanic", vår alldeles egne vaktmästare. Det är få saker han inte kan fixa och vi är så glada för att vi har honom.
 
Nästan jämt i alla fall...
 
Visserligen är Dan lösningen på många av våra bekymmer, han lagar skor och trasiga lamphållare, bygger hönsburar, reparerar DVD-spelare och smörjer gnisslande dörrar. Men, det är inte helt ovanligt att det också är han som är bidragande orsak till problemen. I regel uppstår de om han inte har något att pyssla med. All den kreativitet han besitter leder till rastlöshet de gånger han är sysslolös, då gäller det att se upp annars kan det lätt sluta som det gjorde häromdagen.
 
Fjärrkontrollen till killarnas TV har varit försvunnen i flera år. Det har inte gjort något, grabbarna är vana vid att sköta den manuellt. Under helgen fick Dan för sig att han skulle 'fixa lite med inställningarna', ställa in skärpan ordentligt och så.
 
I processen aktiverade han barnlåset.
 
Barnlåset gick inte att ta bort utan fjärrkontroll. En fjärrkontroll som vi alltså inte hade.
 
Det är väl bara att låna en annan eller skaffa en ny, kan tyckas.
 
Hå hå.
 
Originalet till vår TV-modell är sedan länge slut i Kabale fick vi veta och den är sällsynt på de universalkontroller som finns tillgängliga. Vi har farit runt hos varenda reparatör, butik och bekant som kunnat tänkas ha en kontroll som fungerar.
 
Tre dagar tog det innan vi äntligen fann en och den hålls nu under tight uppsyn.
 
Detsamma gäller Dan.

torsdag 19 februari 2015

Emmanuel (Emmy)

Den fjärde av våra nya pojkar är fjortonåriga Emmanuel, eller Emmy som han kallas.
 
Han är den av de nya som spenderat längst tid på gatan. Så pass länge att han inte minns exakt men det handlar om ungefär fyra år.
 
Emmy har varken mamma, pappa eller morföräldrar i livet. En moster är den enda släkting vi lyckats spåra. Hon är ensamstående mamma till en liten pojke och kämpar varje dag för att få ihop tillräckligt med pengar åt de två. När vi mötte henne arbetade hon med att plocka blad på en teplantering.
 
Ett vanligt jobb band de allra fattigaste här.
 
Mostern var glad att se Emmy och sa att han skulle kunna få komma och bo hos henne i framtiden. Hon var dock nog med att poängtera att hon absolut inte skulle ha råd att försörja honom. Vi fick lite känslan av att erbjudandet kanske mer handlade om chans till barnvaktshjälp och finansiellt stöd än vad som är bäst för Emmanuel.
 
Jag hoppas att så inte är fallet.  
 
Drömmen vore ju om alla kunde återvända till sina famijer/släktingar och ha det bra där. Visst kommer vi i många fall behöva fortsätta stötta litegrann med pengar till skolavgifter och liknande men vi vill aldrig att det ska vara av ekonomiska skäl någon kan tänka sig att ta hand om våra barn eller ungdomar.



Emmanuel

onsdag 18 februari 2015

Min lurifax

Nog för att han somnar betydligt tidigare än innan, Lilleman, och det tar inte alltför många minuter att komma till ro. Men visst skulle han vilja vara vaken längre på kvällen och har sina trick för att vinna tid.
 
Förutom de vanliga som att han behöver kissa eller är törstig har han de senaste dagarna kört en ny variant.
 
När lampan släckts och det sagts god natt lagom antal gånger brukar jag sätta mig med datorn eller titta på tv. Då hör jag Isaacs små fötter tassandes i hallen. Tyst som en mus kommer han närmare, klättrar försiktigt upp bredvid mig och börjar intensivt följa vad som sker på skärmen.
 
"WOW!", säger han sen med stor inlevelse.
 
Oavsett vad som visas.





tisdag 17 februari 2015

Marwin

Marwin är 14 år och har levt på gatan i drygt två.
 
Hans mamma försvann när han var liten och han vet fortfarande inte om hon är i livet eller inte. Pappan beslutade sig för några år sedan för att lämna Kabale och flytta till huvudstaden Kampala.
 
Marwin fick inte följa med.
 
Istället lämnades han hos sina farföräldrar som visserligen har behandlat honom väl men som funnit det svårt både ekonomiskt och emotionellt att tillgodose Marwins behov. När han var liten gick det bra men ju äldre han blev desto svårare var det. Hunger och brist på sysselsättning lämnade till slut Marwin väldigt rastlös. I den vevan kom han i kontakt med ett gäng killar som levde på gatan och det dröjde inte länge förrän han fann sig där själv.
 
Till en början brukade han försvinna på dagarna och komma hem för att sova på kvällen men efter ett tag slutade han med det och stannade med sina kompisar i stan.
 
Ingen kom för att leta efter honom.
 
Vi var och hälsade på Marwins farmor för ett tag sen och det råder inga tvivel om att hon är en kvinna som bryr sig mycket om sitt barnbarn. Men som hon själv uppgivet uttryckte det; 'jag och hans farfar är för gamla för att ränna efter honom i stan'
 
Ja, det kan jag förstå.
 
Det ska inte behöva vara deras jobb att ta hand om sina barnbarn, särskilt inte när en förälder är i livet och vid god hälsa. Vår plan är först och främst att försöka få kontakt med pappan, få hans syn på situationen och sin roll och därifrån se hur vi kan komma vidare.
 
Marwin tillsammans med sin farmor
 
 
 

måndag 16 februari 2015

Oväntat besök

Det är minsann inte varje dag vi får spontanbesök från Sverige här men i morse fick jag ett samtal från huset som berättade att det stod två "muzungus" i trädgården.
 
Vad nu då, tänkte jag och skyndade mig ner.
 
Där mötte jag ett supertrevligt par från Malmö som för tillfället reser runt i Uganda. Deras dotter läser tydligen bloggen och de hade lovat henne att titta förbi oss när de var i krokarna med två fotbollar åt grabbarna.
 
Fantastiskt!
 
Efter en kort pratstund begav de sig lika snabbt som de dykt upp och kvar stod jag och insåg att jag inte ens lagt deras namn på minnet. Jag ber om ursäkt för detta men riktar ett stort tack från oss till både dem och dottern för det härliga initiativet.
 
Otroligt fint.


söndag 15 februari 2015

January

Näste nykomling är January, 12 år.

Han har levt på gatan i cirka två år. Ursprungligen kommer han ifrån en liten, liten by cirka 30 minuter från Kabale och för ett par veckor sedan åkte vi för att hälsa på. Det blev ett väldigt fint besök som gav mig hopp om att han snart ska kunna återförenas med sin familj.

När vi kom gående nerför sluttningen till deras hus fick January syn på sin mamma.

"Maamaa!", ropade han då och skyndade på stegen för att möta henne där hon kom gående med öppna armar för att ge honom en kram.

Ett mycket fint ögonblick.

Hur kommer det sig då att han lämnade sitt hem? Historierna går isär. Mamman menar att January blev influerad av kompisar medan January själv säger att han rymde för att han blev trakasserad av sin far och äldre syskon. Jag misstänker att det kan ligga en sanning i båda berättelser.

Klart är i alla fall att livet i familjen stundvis är mycket tufft.
 
January har till exempel åtta syskon. Alla dessa ska (egentligen) äta och gå i skolan. Det kostar pengar som familjen inte har och följden blir att alla inte kan studera. När January försvann var han en av de syskon som fick stanna hemma.
 
Ett annat bekymmer som präglar många byar på landsbygden är den utbredda alkoholkonsumtionen som orsakar väldigt mycket oreda i hushållen. Våld i hemmet är extremt vanligt och sker många gånger då männen är berusade och tar ut sina frustrationer och aggressioner på fru och barn.
 
Även Januarys pappa har sådana tendenser, har vi förstått.
 
Många hinder att överkomma alltså. Inget lätt jobb men inte omöjligt.
 
Vi kommer att försöka ta hjälp främst från mamman som uppenbarligen älskar sin son och är mycket samarbetsvillig. Mamman är lättad över att sonen är i trygga händer hos oss tills vidare och har redan, trots att hon bor så långt, varit och hälsat på honom.
 
Det bådar gott.
January i täten på väg hem
 
 
 
Här är vi tillsammans med Januarys mamma och lillasyster
 (samt halva byn som kom för att se vad som pågick)

lördag 14 februari 2015

Joram

Joram är 14 år och är en av våra nya pojkar.
 
Hans historia skiljer sig lite från de flesta av våra andra grabbar i det avseendet att han aldrig levt på gatan. Joram förlorade sin far vid tidig ålder och har vuxit upp med sin mamma, en knaper tillvaro men de hjälptes åt för att få det att gå ihop. Bland annat genom att sälja majs för att betala för Jorams skolavgifter.
 
De stod varandra väldigt nära.
 
För ett par månader sedan promenerade mamman på en väg nedanför ett stenbrott då en stor sten lossnade och störtade mot henne.
 
Hon träffades och dog.
 
Jorams hela värld rasade. Hans stora trygghet i livet hade alltid varit hans mamma och nu var hon borta. Jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara. Efter mammans dödsfall skickades till sin faster i en by utanför Kabale men utan möjligheter till skolgång och i saknad av sina kompisar beslutade han sig för att lämna.
 
En dag stod han utanför vår grind och bad om hjälp.
 
Vi har lovat att stödja Joram på alla sätt vi kan. Viktigast har varit att först och främst se till att han kunnat börja skolan igen. Vi har också identifierat en äldre syster som han tycker mycket om. Joram säger själv att han skulle kunna bo hos henne men hon är gift och har en egen familj som bor på en väldigt liten yta så det är inte bara till att flytta hursomhelst. Vår förhoppning är dock att kunna hitta en lösning med systerns familj och att han så småningom kan flytta dit.

Joram lider fortfarande mycket utav förlusten av sin mamma och det är ibland väldigt svårt att inte kunna göra något annat än att finnas där för honom. I allt det mörka har han lyckligtvis en stor livsglädje kvar också och verkar må bättre när tankarna skingras av olika aktiviteter.

Musik, dans och drama tycker han väldigt mycket om.


Joram tillsammans med sin storasyster

fredag 13 februari 2015

De nya pojkarna

Inklusive lille Miracle, är det sju nya pojkar som anslutit till oss och det är nu bestämt att de ska få stanna. 
 
Vi hade en förhoppning om att ett par av dem skulle kunna återvända hem men har förstått att det inte är så lätt. Det finns givetvis orsaker till att de lämnade och vi vill identifiera samt försöka att hitta lösningar på dessa bekymmer innan de återvänder..
 
Vissa fall kommer att vara enklare än andra.
 
Tills vidare  är vi i alla fall jätteglada att kunna erbjuda dem boende hos oss. De är ett gäng fantastiskt härliga grabbar, liksom de vi redan har.
 
Välkomna Joram, Marwin, Emmanuel, January, Emmanuel, Bright och Miracle.

De kommande dagarna lovar jag att presentera grabbarna närmre.

Bright, Emmanuel, Miracle, Joram, Marwin, January och Emmanuel
 igår efter skolan.


torsdag 12 februari 2015

Salong Ulla

På frisörsalonger i Uganda använder man i regel rakapparat framför sax och med rädsla för att förlora hela kalufsen har jag länge undvikit att besöka en.

Erbjudandet om en klippning hemma i trädgården var därför mycket välkommet, väldigt skönt att bli av med de slitna topparna.

Tusen tack Ulla!


onsdag 11 februari 2015

Om HIV

Många av våra barn och ungdomar har, liksom Robert, föräldrar som lider av eller har dött i sviterna av HIV/AIDS. Trots det är alla våra grabbar friska (peppar, peppar) och jag får ofta frågan om hur vi kan ha haft sådan tur.  
 
Egentligen handlar det inte så mycket om tur utan har två förklaringar.
 
För det första smittar HIV inte per automatik från mor till barn. Det går alltså som HIV-positiv att föda ett fullt friskt barn. När barn smittas av sina mödrar sker det ofta vid förlossningskomplikationer eller vid amning när barnet fått tänder. Det läggs därför mycket kraft i Uganda på att informera om smittoriskerna och hur de kan undvikas.
 
För det andra skulle ett barn med HIV förmodligen inte överleva förhållandena på gatan.
 
Tragiskt men sant.
 
Vi är givetvis väldigt tacksamma över att alla våra ungdomar är friska, utmaningen nu består i att se till att de vet hur de ska hålla sig krya även i framtiden.  
 

Ugandiska skolbyggnader pryds ofta med budskap som belyser HIV-frågor.

tisdag 10 februari 2015

Robert hos sin mamma

Igår var Robert och hälsade på sin mamma och vi fick konstaterat att hon mår allt annat än bra.

Usch.

Lyckligtvis får hon gratis vård genom den amerikanska organisation som driver sjukhuset där hon är inlagd men hon har det ända väldigt tufft just nu. Hon var i alla glad över att se Robert och kanske gav det henne lite extra energi att kämpa vidare.

Vi fortsätter att hålla tummarna för att hon snart blir starkare.

Sjukhuset där mamman vårdas...

Här har hon varit inlagd den senaste tiden...

Roberts mamma är väldigt svag och kan bara gå med hjälp av en käpp.
De som inte känner henne kallar henne omukikuru (gammal kvinna/mormor).
Men hon är inte ens 40 år fyllda.

Mamman var väldigt glad att se sin son. Och han henne.
Så jäkla trist bara att det inte kunde få vara under andra förutsättningar.


måndag 9 februari 2015

No stress

Förskola i Uganda fungerar annorlunda än i Sverige.  Här är det mer fokus på undervisning för de små och vi blev informerade om att det därför är väldigt viktigt att alla barn infinner sig kl 7.30 varje dag.
 
För att inte göra någon besviken har vi varenda morgon jäktat in genom grinden ett par minuter i halv. Och varje morgon har vi mötts av en öde skolgård och ett ekande tomt klassrum.
 
Slump? Tror inte det.
 
När ska jag vänja mig vid african time och börja ta det lite piano?

söndag 8 februari 2015

Ett litet mirakel

Det här är Miracle, 8 år.

Han är Buddhas halvbror och för ett tag sen fick vi reda på att han skymtats på gatan.

Buddhas pappa är död. Miracles pappa är okänd. Mamman bor nu med en ny man som hon har två andra barn med. Denne man är föga intresserad av Buddha eller Miracle och trots att mamman vill sina pojkar väl har hon lite att sätta emot eller erbjuda. Maktlös ser hon på när hennes söner, en efter en, får nog av hunger, misshandel och vanvård och beslutar sig för att ett liv på gatan är bättre än det de har.

Tragiskt.

För en vecka sen åkte vi med Buddha för att leta upp Miracle och samma dag flyttade han in till oss. Alla som någonsin besökt oss vet vilka jätteportioner grabbarna äter till middag och hur få av dem som orkar äta upp.

Miracle bad om påfyllning.

Den hungern smärtar att ens föreställa sig.

Miracle när han nyss anlänt

 

lördag 7 februari 2015

Roberts mamma dålig igen

Att Robert mår bra och går i skolan (ibland när han inte ens behöver) är vi jätteglada över. Tyvärr är läget inte lika bra med hans mamma. När han kom till oss var hon sjuk (tuberkulos samt HIV) men blev starkare under en period och vi hade förhoppningar om att Robert och hon skulle kunna återförenas snart.
 
Dessvärre går det på fel håll igen. Riktigt ordentligt, vad det verkar.
 
För ett tag sen beslutade hon sig för att åka till släktingar i ett annat distrikt, i veckan har vi fått samtal från dem och blivit informerade om att hon är dålig igen.
 
Tydligen är hon inlagd på sjukhus och läget uppges vara allvarligt.
 
Efter det som inträffade med Tugume, Dan och Daphines mamma i fjol bävar vi inför vad det betyder.
 
På måndag morgon kommer vi att åka med Robert för att hälsa på henne och få en bättre bild av hur situationen ser ut och om vi eventuellt kan hjälpa till på något sätt.
 
Vi håller alla tummar vi kan för att hon tar sig igenom den här prövningen också.

fredag 6 februari 2015

Första veckan

Någon undrade hur det gick för Isaac första skoldagen.

Det har gått jättebra. Första dagen var han så glad och stolt att han knappt märkte när jag smög iväg. Övriga dagar har det blivit lite tårar vid lämning på morgonen men det går snabbt över säger hans fröken och på eftermiddagarna berättar han glatt om vad de hittat på under dagen.


Vi vaknar numera innan solen gått upp.
Stolt kille redo för förskolan.

Kabale Preparatory Kindergarten

Han kunde inte sluta smila första skoldagen...

...och tyckte det var jättespännande att komma in i klassrummet.

Ännu roligare blev det när fröken tog fram byggklossar...

...han var så upptagen att han knappt märkte när jag gick.

torsdag 5 februari 2015

Hönshuset

Hönsbur, sa de.

Mindre radhus skulle jag vilja påstå.

Fint blir det i alla fall med plats för många kycklingar.

onsdag 4 februari 2015

Ny hönsbur

Dan och Alex den yngre är nu de enda som ännu inte börjat skolan. Detta för att de var sistaårselever i fjol och studier på nya nivåer och skolor väntar. För Dans del Ordinary level (första gymnasieåret) och för Alex Advanced level (femte gymnasieåret). Eftersom Dan fick så fina betyg kom han in på sitt förstahandsval, Alex var tyvärr inte lika nöjd över sitt resultat och kom inte in på den skola han föredrog men är fast beslutad om att fokusera mycket mer på plugg det här året och byta om (när) betygen blir bättre.
 
Att bara gå och dra runt nu sista veckan blir tråkigt och vi funderade lite på vad de kan sysselsätta sig med.

Bygga en ny hönsbur blev lösningen.
 
 Jag lovar att visa slutresultatet när den är färdig.

Än så länge har de införskaffat material och börjat grunda
. Imorgon sätter själva byggandet igång.

tisdag 3 februari 2015

Alltid redo

Igår kväll höll vi husmöte som drog ut på tiden. Lille Robert hade sen länge somnat i sin säng medan vi andra satt i vardagsrummet. Rätt som det var gjorde han entré, Robert. Iklädd skoluniform och med väskan på ryggen.
 
"Goodmorning", morsade han och var på väg ut genom altandörren innan en av grabbarna fick tag i honom och varsamt lotsade honom tillbacka till sängen.
 
Ett roligare avbrott under ett allvarligt möte har jag aldrig skådat.
 
Om han gick i sömnen eller faktiskt trodde det var morgon vet jag inte. Hursomhelst skrattade vi så att tårarna sprutade.
 
Fina Robert.

söndag 1 februari 2015

Tacksamt elavbrott

Jag har bävat lite inför Isaacs skolstart vad gäller sovtiderna. Det har varit sisådär med det hittills eftersom vi inte haft några riktiga rutiner och jag hade ställt in mig på en rejäl fight när det ikväll var dags att hoppa i säng direkt efter middagen.
 
Men inte då.
 
För en gångs skull är jag faktiskt tacksam att strömmen hade gått. Det hjälpte rejält. Inget dunka, dunka från gatan eller tal om att titta på TV. I stearinljusskenet tappade vi istället upp ett varmt bad i hans lilla balja och satte på pyjamas. Därefter sa han själv att han ville sova och slocknade på ett par minuter.
 
Se där ja.
 
Nu ska vi bara vakna i tid också, vilket kan bli svårt eftersom batteriet på telefonen nästan är urladdat...
 
...det blir till att lyssna efter tuppen.