fredag 1 januari 2016

Kulturkrockar

Jag mötte en bekant i stan idag.

Bekant: Happy new year!

Jag: Happy new year!

Bekant: Long time! You have grown fat!

Din oförskämde jäkel, tänkte jag men sa inget.

Vet ju att det i Uganda inte är en förolämpning att säga så utan betyder ungefär "du ser ut att må bra".

Viktigt att komma ihåg men gör det inte lättare att veta vad man ska svara.

Tack?

4 kommentarer:

  1. Thanks, you too...

    Haha, det måste kännas konstigt. Jag bor i ett multikulturellt område i Sverige och ibland märker man av det där att OK samtalsämnen kan variera väldigt mycket. Jag har fått ingående frågor av vissa folk jag knappt känner om varför vi inte skaffat syskon till dottern och då menar jag inte en fråga utan närmast ett förhör samt personens åsikter om hur familjeplanering ska ske. Först trodde jag det bara var en ovanligt framfusig person men sedan märkte jag att det fanns ett klart samband mellan kultur och sådana frågor eftersom det har hänt igen flera gånger med personer från samma område. Som svensk känns detta som ett helt tabu ämne att diskutera så ingående med någon man inte känner men helt klart är det inte så överallt. Än har ingen kallat mig fet/tjock än dock men jag känner folk från ett av grannländerna till Uganda så kanske är det bara en tidsfråga. ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där har jag också varit med om. Detaljerad familjerådgivning från ganska okänd granne. Att vi inte ens försökte få barn fanns liksom inte på kartan. Likaså har jag, när jag gick upp i vikt och folk trodde att jag var gravid och gratulerade, märkt hur det har varierade mellan pinsam tystnad när de insett sitt misstag till kramar och tröst med förfrågningar och försäkringar om att det nog en dag kommer att bli barn. Omtänksamt men ovant.

      Radera
  2. Hahaha! Känner igen det så väl! Tror du man nånsin vänjer sig? Tack som fan vill man svara och sen ge dem en smäll :)
    God fortsättning till dig och alla dina skitungar! Anna

    SvaraRadera
  3. Haha, det har jag också varit med om. Första gången såg jag så arg ut så killen som hade sagt att min ända var står såg backade ett steg och såg helt förvirrad ut. Då klickade det till i min hjärna och jag kunde stamma fram ett tack varpå han synbart andades ut. Och här i Sverige har jag fått agera kulturtolk till vänner som flytt hit, en av dem frågade förtvivlat om man inte fick ge komplimanger till svenska tjejer. Han hade börjat lära känna en granne men plötsligt en dag, när han hade varit lite extra snäll, så blev hon fly förbannad, drog igen sin dörr och slutade hälsa. Tragiskt egentligen att denna kroppsfokusering ska ligga så djupt rotad hos oss. Jag trodde inte den gjorde det i mig men det fick jag ju erkänna att så var fallet.

    SvaraRadera