VÅRA SKITUNGAR!

Min lilla kompis

2012-03-02T14:56:00.000+01:00

Det är väldigt lugnt i huset på dagarna när killarna är i skolan och jag sitter i regel på mitt rum och jobbar eller läser. Så gott som varje dag får jag ett välbehövligt avbrott när jag hör en ljus liten stämma utanför min dörr nästan viskande: "Auntie Emma?" Varpå den här lilla sötnosen (grannens dotter) kikar in och gör mig sällskap en stund.

Ingen av oss förstår inte ett ord av vad den andra säger men vi har väldigt trevligt ändå. Borstar håret, lyssnar på musik, tittar på foton och äter godis.

Mysigt.

Blessed a.k.a "Jack Dooley"

Att vi inte förstår varandra hindrar inte oss från att prata. Hon säger något på Rukiga. Jag svarar på svenska eller engelska sen skrattar vi.

Skönt att få lite hjälp vid datorn (särskilt av en treåring med klubba och kletiga fingrar)

Mitt fynd

2012-03-02T11:01:00.001+01:00

Sist vi var på marknaden hittade jag en jättefin halmmatta som jag tyckte skulle passa fint på mitt rum. När jag fick höra att den kostade 21 kronor slog jag till direkt - vilket kap!

Aje kom in på mitt rum senare på dagen och jag hann inte ens fråga honom vad han tyckte förrän han brast ut i det värsta gapskrattet jag sett på länge. Han skrattade så att han kved. Okontrollerbar.

Jag: (fattade ingenting och tittade på honom som om han vore galen)

Aje: Aaaahahahahahahahaha

Jag: ...

Aje: Aaaahhaaa oohhhhaaahaha iiiiiiihhhhh

Jag: I don't get it, Ayebare. What's so funny?

Aje: (fick sätta sig på huk och hålla sig om magen för det gjorde så ont när han skrattade) Hahahahahaha

Jag: Whaaat?

Aje: Hahahahahaa. Like... a... hahahahhahaah VILLAGER!

Jag: (smått sårad) I think it's nice.

Aje: ...but it is for people in the villages. Not muzungos. Will you also sleep on it? Hahahahah.

Jag: (trotsigt) Maybe I will.

Sen brottade jag ner honom. På mattan.

Så tokig är den väl inte?

När bingo blev en del av våra liv

2012-03-01T16:46:00.000+01:00

Vår granne Kwesiga, som blivit en bra kompis till grabbarna, hjälpte häromdagen våra P7 elever att plugga genom att konstruera ett engelskaprov åt dem. De tränade grammatik, glosor, läsförståelse med mera. Testet avslutades med att de skulle skriva en kort historia på en i förväg given titel om något som som betytt mycket för dem.

Vad var ämnet då? Familjen? Kärleken till fotboll? Livet på gatan? Nej. Titeln Kwesiga valt var...

"The first time I played Bingo."

Vår första bingokväll. Söndagen den 23 oktober 2011. Ett livsomvälvande ögonblick, tydligen.

Vi har det bra

2012-02-29T07:38:00.001+01:00

Det har varit otroligt många gäster och roliga aktiviteter på sistone. Jättekul och något jag verkligen unnar killarna men samtidigt är jag lite rädd för att skämma bort dem. Det kan ju inte vara julafton varje dag, liksom. Det är det såklart inte heller men jag tror att ni förstår hur jag menar. I alla fall. Det jag ville komma till var att jag blev glad när jag en dag hörde Brian säga.

"We are so lucky."

Brian (i mitten) när Agnes, Jennifer och Emmy var på besök.

Mutumba klar för ugandiska landslaget

2012-02-28T19:54:00.002+01:00

Vi har i flera veckor följt turerna kring grabbarnas idol, svensk-ugandiske AIK:aren Martin Mutumba, som varit aktuell för det ugandiska landslaget men inte vetat om han skulle få spela på grund av att han behövde ett ugandisk pass. Idag läste vi i tidningen att allt är klart och han är med i truppen som är uttagen att möta Kongo Brazzaville imorgon. Såå roligt!

Hoppas nu bara att vi kan hitta någon tv-kanal som visar matchen. Om inte så kommer vi sitta som klistrade framför sportradion och lyssna.

Heja Uganda Cranes! Heja Martin!

Hela artikeln hittar ni här

Nya fotbollar

2012-02-27T19:41:00.000+01:00

Idag fick vi besök av Kari från Sverige. Han hade med sig fotbollar till grabbarna vilket såklart var väldigt uppskattat och de lirade tills det var så mörkt att de inte längre kunde se bollen.

Tack snälla Kari!

(Kari hade med sig en stor laddning fotbollsskor också, det hade även tjejerna förra veckan men då de skor killarna har redan fortfarande är i någotsånär gott skick tycker jag det är bättre att vänta med att ge dem nya. Det får bli en glad överraskning när de gamla inte funkar längre istället. Vilket inte kommer dröja alltför längre med tanke på hur mycket de spelar)

Nattskift

2012-02-26T22:48:00.001+01:00

Klockan är 00.30 och alla pojkar sover utom Tugume som sitter och viker flygplan i sin säng.

Tugume: Emma, do you have something like glue or a stapling machine?

Jag: A stapling machine? In the middle of the night?

Tugume: Yes

Jag: Tugume...

Tugume: Mm?

Jag: Gå och lägg dig

Tugume: Haha "go a la da"

Energiknippe

Flashback

2012-02-26T20:31:00.001+01:00

Jag tror ni minns att vi för ett tag sen besökte Ian och James gamla hem, där de bodde tillsammans med sina föräldrar innan de dog. Det var en väldigt stark upplevelse. Idag var de och hälsade på sin farmor och kom tillbaka med ett foto som de fått av henne. En bild där hela familjen är samlad, förmodligen lyckligt ovetande om vilket lidande som komma skulle. Gripande. Vilken tragik. Jag blir i alla fall glad när jag ser nytagna foton på bröderna, två numera friska, glada och ambitiösa killar. Jag vet att deras föräldrar skulle vara stolta över dem men det är oerhört ledsamt att de aldrig fick leva att se sina fina söner växa upp.

Ian och James i mitten. Älskade små pluttar. James ansikte har inte förändrats det minsta förresten. På huk sitter deras mamma. Till höger pappan med deras lillasyster i famnen och bredvid honom farmodern.

James idag

Ian

Tjena!

2012-02-25T21:32:00.000+01:00

Uppträde

2012-02-24T20:46:00.000+01:00

Grabbarna när de uppträdde för våra besökare förra veckan.

Ny studiehörna

2012-02-23T17:16:00.000+01:00

Våra killar har tidigare haft som vana att göra sina läxor i vårt allrum men vi har märkt att det lätt blir rörigt när de små är färdiga och de större fortfarande måste plugga. De yngre har såklart spring i benen då och vill härja runt. Vi har funderat på hur vi ska lösa det. Att låta dem göra sina läxor på sina rum där det inte finns tillräckligt med plats för skrivbord funkar inte. Inte heller att be de små hålla sig där tills de stora är färdiga.

En dag när jag stod i garaget tänkte att man kanske kunde ta och göra en studiehörna där, dit de som behöver lugn och ro kan gå och sätta sig. Sagt och gjort.

Igår invigde vi.

Vi städade ur en hörna i garaget

Köpte en plastmatta för att göra det lite trevligt och beställde bord från en snickare

Lite posters och kartor

Färdigt

Killarna var nöjda...

...och satt och pluggade heeela kvällen. (Gissar på att det skrevs ett och annat kärleksbrev också men mestadels pluggade de)

Dagens ungdom

2012-02-22T20:06:00.000+01:00

Alex och Dan kom med stora oskyldiga valpögon och undrade om de möjligtvis kunde få låna min kamera för att några bilder. Det kan ni väl få, sa jag.

Det var värst vad snabbt valpögonen försvann...

Alex?

Original gangstas

Dan the man

Jag fick också vara med på en hörna

Bad hair day

2012-02-21T21:32:00.000+01:00

Vi skickade Dan till frissan innan för att raka huvudet. Efter ett par minuter kom han tillbaka.

"Power went."

Ost är gudomligt gott

2012-02-21T08:04:00.003+01:00

Aje: Emmy, do you love Jesus?

Emmy: Yes, in Sweden we love cheese.

Aje: What?

Jag, Agnes och Jennifer: Ha ha ha ha, J-E-S-U-S, Emmy. Inte cheeses.

Emmy: Ahh...

Tiden går fort när man har roligt...

2012-02-20T22:16:00.001+01:00

...och roligt har vi haft! Tack flickor för att ni kom och hälsade på oss och för allt fint ni hade med till killarna. Vi önskar er en trevlig hemresa och hoppas att ni snart kommer hit igen!

Såhär spenderade vi sista eftermiddagen/kvällen med tjejerna.

Lite kortspel efter skolan

Emmy hjälpte Tugume att putsa skoldojjorna

Killarna bad om ursäkt för att de betedde sig illa igår och passade på att lämna över avskeds/tackgåvor.

Tjejerna bjöd på svenskt godis

Det var mycket uppskattat. Av mig...mohaha

Desto mindre av Alex, saltlakrits var ingen favorit.

Ett par omgångar bingo hann vi också med (såklart).

Benny, Dan, Agnes, Stuart, Ambrose och Gwanga

Dags att ta farväl. Gwanga gav Jennifer en bamsekram.

Jobbigt med avsked men vi hoppas att vi ses snart igen.

Nya kläder

2012-02-19T23:36:00.001+01:00

Det är inte klokt vad våra killar har det bra. Idag kom Emmy, Jennifer och Agnes med nya fotbollsuniformer åt dem. Oj, oj, oj vad exalterade de blev. Jag tror det var det som gjorde att de vann dagens match med hela 4-1.

Senare delade tjejerna även ut kläder som deras släkt och vänner skänkt till våra grabbar. Eller lät killarna välja, rättare sagt. Misstaget vi (jag) gjorde var att släppa valet av kläder aningen för fritt vilket resulterade i sura miner när jag påpekade att något var för litet, för stort eller att man inte behöver tre par nya jeans, att man kanske kunde välja en tröja också, som omväxling. Information som uppenbarligen inte uppskattades så värst mycket av våra små skitungar. Det hängdes läpp och gnälldes till höger och vänster. Till sist blev jag irriterad och det fick de reda på.

Nu handlade det inte om att killarna inte var glada för kläderna. De var väldigt, väldigt glada. Nej, det handlade om att de blev arga på mig för att jag inte lät dem välja precis vad de ville. Och det kan de ju få vara. Men det är trist när det går ut över våra besökare som ansträngt sig för att göra något fint för dem. Det insåg grabbarna också. Men aningen för sent.

Tjejer, vi är otroligt tacksamma för allt ni gjort för oss. Ni är fantastiska!

Inga sura miner här i alla fall

Vår lördag

2012-02-18T19:48:00.001+01:00

Idag har vi varit på utflykt vid Lake Bunyonyi. Det var mulet i förmiddags så vi bestämde oss för att det passade bättre med en båttur än bad i sjön. Lille Ian fick också hänga med, han var väldigt blyg men sa att han hade roligt och gärna vill följa med igen.

Först stannade vi för att beundra utsikten

Det är otroligt vackert vid lake bunyonyi

Här är vi allihopa

Brian tog hand om Ian

Andrew x2

Ner till båthamnen bar det sen av. Jag försökte få Ian att le lite för kameran men det är inte riktigt hans grej.

Alle man ombord

Solen tittade fram och vi njöt av åkturen

Våra största grabbar Alex och Andrew

Emmy ville ta med Ian hem

Brian lär honom allt han kan

Vid hamnen

Andrew och Gwanga

Det finns gott om kräftor i sjön

Ivan och Ian

Hemma igen. Ian och Dan spelar fotboll i trädgården

Brian trixar

2012-02-18T10:46:00.000+01:00

Fredag

2012-02-17T22:50:00.002+01:00

Brian och grannpojken Benny på lifebridge primary school

Samtal med min favoritrektor

De små tycker det är så spännande med musungos

Vi fortsattae till Kigezi highschool primary och fick träffa Andrew som ju bor på internat den här terminen

Killarna bjöd på sång, dans och skådespel på kvällen och bjöd upp tjejerna till att vara med.

Vår torsdag

2012-02-17T08:16:00.000+01:00

Här samtalar vi med rektorn på Francis skola

Emmy hälsar på Francis klass

Rundvandring i Kabale

Fruktshopping på marknaden

Vi tittade förbi Kabale Secondary School och fann en glad Alex med sina klasskompisar

Gwanga satt på lektion och fick komma fram för att presentera sina svenska vänner

Sen hälsade vi på Ian på hans föskola

Myskväll

Ian och Stuart hade en alleles egen ryggkliare i form av Agnes och spann som små kattungar gissar jag

Tjejerna och grabbarna fann varandra direkt.

Tugume var blyg i början men det släppte snabbt och plötsligt var han uppe och dansade med Jennifer

Stuart och Emmy

15 minutes of fame

2012-02-16T21:53:00.001+01:00

Om internet varit lite mer samarbetsvilligt ikväll hade jag bjudit på fler bilder från idag men vi får nöja oss med den här synen som mötte oss på Francis skola Kicumbi Primary School. Jag tror de var glada att se oss.

Välkomna tjejer!

2012-02-15T22:14:00.000+01:00

Oj vad sent det blev och oj vad trött jag är. Men jag kan omöjligt vara lika trött som våra besökare som åkte från Småland i måndags förmiddag och nådde Kabale vid 19-tiden ikväll. 2 1/2 dygn på resande fot för att få träffa våra skitungar. Fantastiskt. Helt fantastiskt. Och vid väldigt gott mod var de också. Själv hade jag nog letat upp närmsta säng och stupat på momangen.

Killarna fattade genast tycke för Agnes, Emmy och Jennifer som verkar vara otroligt sympatiska och roliga tjejer.

Jag tror vi har en väldigt kul vecka att se fram emot.

Blyger

2012-02-14T21:56:00.002+01:00

Det är tre svenska tjejer som ska komma och hälsa på oss i veckan och vi har bland annat tänkt ta med dem för att besöka pojkarnas skolor. Vi frågade killarna om de tyckte det var okej att vi tittade förbi deras klassrum, om inte skulle de meddela oss så att vi inte stapplar in och gör dem obekväma. Alla tyckte det var okej. Mer än okej. Utom kanske lille Tugume.

" I want but I am very shy."

Här trötter snarare än blyger, nyvaknad en morgon.

Ordning och reda

2012-02-14T11:19:00.000+01:00

Det regnade igår så jag tyckte det var en god idé att passa på och "röja lite". Önskar nu att jag satt mig och läst en bok eller nåt istället för att vända ut och in på våra skåp och lådor.

Men det blir nog bra när det är färdigt.

Om sisådär två, tre veckor...

Stor dag för Gwanga

2012-02-13T09:17:00.001+01:00

Idag är Gwangas första dag i Secondary School. Han var lite nervös innan han gick iväg men förväntansfull också och han kände sig mycket stilig i sin nya uniform. Jag kan inte annat än att hålla med.

Lycka till, Gwanga!

Big business

2012-02-13T08:40:00.002+01:00

Ivan fick låna en kavaj utav en kompis igår. Han gick genast och tog på sig skolslipsen också, bad om en tidning samt om att få låna Alex telefon. Sedan var han fotbollsmanagern Ivan (obs: "Ivvan" ryskt uttal och inte längre "Ajvan" som i vanliga fall) resten av dagen och hade fullt upp att snacka business med storklubbarna i Europa.

Här vill han ha fatt på bland annat Lionel Messi och Christiano Ronaldo.

Just nu...

2012-02-12T21:11:00.001+01:00

...mer fotboll. Final i African Cup of Nations, Zambia - Elfenbenskusten.

Jag känner att min fotbollskvot för idag redan är uppfylld så jag säger god natt istället.

Lyxlirare

2012-02-12T20:56:00.000+01:00

Idag blev vi inbjudna till en vänskapsmatch mot ett lag i en by utanför stan. Deras tränare både hämtade och lämnade oss vid vår grind, fixade domare OCH gav pojkarna ananas i halvlek. Vilken lyx. Det är vi minsann inte vana vid. Tyvärr förlorade vi men det gjorde inte så mycket idag eftersom motståndarna var så trevliga.

Hur kan man tycka illa om någon som bjuder på ananas liksom?

Uppladdning i trädgården

När jag såg transportmedlet bad jag en liten bön. Ett helt fotbollslag på ett pickup-flak. Uganda i ett nötskal. Jag sa till tränaren att vi var jättetacksamma att han hämtade oss men att om han inte kör jäääkligt försiktigt kommer jag att strypa honom. Typ.

Framme

Stuart laddade

Linslus

Svenska flaggan var ett måste tyckte Aje

Andrew höll i uppvärmningen

Bra balans

Jag vill påstå att det liknar tantgympa men grabbarna är superseriösa så jag håller minen.

Uppställning

Och så drog de igång

James var avbytare och lånade min kamera istället. Resultatet av det var ungefär 25 bilder av denna sort. Tack James.

Samtal med Ivan

2012-02-11T22:07:00.000+01:00

Ivan: In Sweden, can old people walk with sticks like here?

Jag: Yes, old people and even young ones if they have problems with their legs can walk with sticks. But some use a wheelchair instead.

Ivan: A wheelchair?

Jag: Yeah, do you know it?

Ivan: I know it, but I have never tried.

(tystnad en lång stund)

Ivan: Maybe one day I can visit Sweden and I try a wheelbarrow.

Jag: Ok Ivoo, if you are in Sweden and have an accident I promise to take you around in a wheelbarrow.

En skottkärra kan garanterat ta dig från punkt A till B men jag föredrar nog ändå rullstolen om olyckan skulle vara framme.

Ingen brist på självförtroende där inte.

2012-02-10T11:15:00.000+01:00

Jag sitter och läser igenom breven pojkarna har skrivit till de svenska gymnasieeleverna, innan vi skickar dem. En grupp hade skrivit till Brian, James och Ambrose "you boys are pretty cute".

Deras svar: "Yes, we are pretty cute".

Ödmjukhet. Vad är det?

En kram är sällan fel

2012-02-10T08:22:00.004+01:00

Pojken som tidigare skolkat gav mig igår en lång kram när han kom hem från skolan. Jag vet inte vad den betydde men den gjorde mig väldigt glad.

Älskde, fina lille skitunge.

Viktigt att komma ihåg nästa gång det stormar

2012-02-09T20:32:00.000+01:00

Sen torsdagseftermiddag i vår trädgård. Himlen var klarblå och fåglarna kvittrade.

Jag satt och lekte med grannens flickor. En efter en droppade killarna in från skolan.

- "Heej! Välkommen hem. Hur var det i skolan?"

- " Bra!", svarade varenda en med ett leende på läpparna

Några sprang och bytade om från skoluniform till bekväma kläder så fort de bara kunde för att spela fotboll. Andra tog det lugnare och satte sig en stund först och pratade med Alex och Andrew. Ett par stycken började busa med mig och tjejerna. Alla utspridda i trädgården pysslandes med sitt. Det hördes muntert sorl och spridda skratt. Inte en endaste sur min så långt ögat kunde nå.

Vad fint allt är idag, satt jag och tänkte för mig själv.

Lycka och harmoni.

Som på beställning efter de senaste dagarnas trubbel.

Kartor och överbefolkning

2012-02-09T16:27:00.001+01:00

En som sällan har problem med skolan är Buddha. När han kommer hem är han noga med att informera om vad de lärt sig under dagen genom att härma sin lärare. Så också idag.

"Today we have talked about maps and overpopulation"

Sen börjar han asgarva.

So far so good

2012-02-09T16:22:00.000+01:00

Pojken höll sitt löfte och gick till skolan idag. Om det var sista gången han skolkade? Troligen inte men vi får vara glada för att han gick dit i alla fall och ta nästa eventuella problem när det kommer.

Vi tog som sagt med pojken till sjön igår och hade en jättehärlig dag, det kändes som att vi kunde ge honom det fokus och den uppmärksamhet han behövde. Någon har frågat i kommentarsfältet hur de andra killarna reagerade när vi "belönade" strulpellen med en utflykt. Eftersom de var i skolan vet de inte om att vi åkte iväg. De tror att vi hade samtal med honom i huset.

Rätt eller fel att göra så kan väl diskuteras. Enklast i alla fall. Rättvist anser jag det vara då jag kan garantera att vi gjort samma sak för vem som helst av dem om behov fanns. Men jag är rädd att om vi berättar hur vi hanterade situationen så kommer en hel drös fler pojkar plötsligt känna ett sug att skippa skolan.

Quick update

2012-02-08T21:06:00.000+01:00

Ingen ström ikväll och lite batteri på datorn så jag får fatta mig kort och återkomma imorgon.

Idag tog vi med vår skolkande pojke till sjön. En heldag, bara han, jag och Alex. Att inte skuldbelägga och istället kärleksbomba (som en läsare skrev) var dagens uppdrag. Det var en moloken pojk som lämnade huset i förmiddags. Hem kom en som i alla fall på pricken såg ut som den pojke vi är vana vid. Han säger att han vill gå till skolan. Att han ska gå till skolan. Om han verkligen kommer att göra det återstår att se. Annars får vi komma på en Plan B.

Vi hoppas på det bästa.

(Jag menade det när jag sa att jag tycker ni läsare är otroligt kloka och efter kommentarerna ni tog er tid till att skriva igår är jag än mer säker. Jag blir rörd av ert stöd. Tack. Tack så hemskt mycket.)

Lunch vid sjön

Vi beundrade utsikten

Det blev en väldigt härlig utflykt. Mycket prat men också mycket "bara vara och njuta av dagen."

Här ska inte skalas några potäter

2012-02-07T23:07:00.000+01:00

Att ha vakten inomhus inatt är endast för att vara på den säkra sidan, vill jag förtydliga. Pojken var inte hotfull på något sätt. Sarkastisk? Ja. Och snutig. Men inte hotfull.

Jag: That knife is for what?

Pojke: Peeling potatoes.

Potatisskalning eller ej. Kniven är, under alla omständigheter, självklart omhändertagen.

Tung kväll

2012-02-07T20:56:00.002+01:00

Pojken som skolkat kom hem i eftermiddags, hög på marijuana och med en stor kniv i fickan. Inte kul. Han satt mest och blängde när vi pratade med honom, sen tog han en gryta med rester och satt och åt med händerna istället för att blir serverad av Irene som de andra. Efter det gick han omkring och gapade i huset om att han tänktne göra precis samma grej imorgon igen, skita i skolan och röka marijuana istället. Vår säkerhetsvakt befinner sig inomhus i natt, om i fall pojken skulle få för sig något. Det är ju vansinne egentligen att man ska behöva ha det men när det kommer till säkerhet vill jag inte riskera något.

Jag förstår ingenting. Denna urhärliga, spralliga och glada kille har på ett par dagar förvandlats till jag vet inte vad.

Att det är en protest av något slag är ju uppenbart. Men en protest mot vad? Mot oss? Varför? Enda han sa var att vi hade vägrat honom att gå på internatskola (trots att han aldrig någonsin sagt att han ens är intresserad av det). Blir icke klok på det. Jag uppskattar era tips otroligt mycket och försökte använda mig av ett när vi pratade. Jag frågade pojken hur han skulle agerat i en liknande situation. Om han var jag och skulle lösa ett problem som det vi står inför med honom. Han svarade att han skulle ha kastat ut ungen. Det verkar på något sätt som att vår kille inte pallar trycket, att det är för mycket för honom för tillfället och att han bara vill slippa ansvar. Att vara fri och ta dagen som den kommer. Enklast för honom är alltså om vi slänger ut honom. Kanske kommer han att känna lättnad då. En kravfri tillvaro. Men hur länge? Hur kul är det att rymma om ingen kommer efter? Hur kul är det att vara "fri från krav" på tom mage när solen går ner ï Kabale och folk går hem för att lägga sig? Hur kul är det efter en vecka? Det tänker han såklart inte på nu. Det som är kruxet med många av våra killar, de går fortfarande på känsla och lever för dagen. Har svårt att se vad som gynnar dem i det långa loppet för att de under så lång tid inte haft nåt val än att leva från dag till dag.

Usch vad svårt.

Eftersom vi fann att det var droger och vapen involverade kände vi att vi ville informera probation officer om situationen och rådfråga henne. Hon menar på att vi måste vara tuffa mot pojken och visa att vi håller på våra regler. Att han behöver strängare tag. Skippar han skolan igen och kommer hem i det skicket ska vi inte släppa in honom.

Har jag hjärta till att neka honom att komma hem om han inte går till skolan imorgon? Jag vet inte...

Älskade vännen. Vi bryr oss så mycket om dig. Snälla, snälla, prata med oss. Berätta vad som är fel så att vi kan hitta en lösning.

Misstänker dock att han kanske inte riktigt vet vad det är som är fel vilket gör det svårt att sätta ord på. Att det mest är en känsla. Och hur hanterar man det?

Nya bekymmer

2012-02-07T10:19:00.015+01:00

Ett problem löser sig. Då dyker ett nytt upp.

Jag vet inte om ni minns att jag i somras skrev om en av våra pojkar som skolkade från skolan var- och varannan dag. Vi kämpade och kämpade för att komma tillrätta med problemet och motivera honom att gå i skolan. Ingenting hjälpte. Det gick så långt att vi, på inrådan av de sociala myndigheterna, faktiskt stängde av honom från projektet under ett par veckor. Vi tog honom till en släkting så att han skulle få tid att tänka över sin situation. Efter någon dag fick vi information om att han setts hos "director". Vilket gjorde mig otroligt ledsen därför jag vet att den där "director" inte har något genuint intresse i barnens välbefinnande utan bara vill se oss misslyckas och självklart behandlade han nu pojken som en prins. En kort period. Sedan var det tillbaka till gamla rutiner. Varpå pojken rymde. Han kom och grät vid vår grind och bad om ursäkt. Bönade och bad om att få komma tillbaka. Tvingade Alex att ringa mig när jag var i Sverige för att han ville prata med mig och säga hur ledsen han var. Vi lät honom komma tillbaka. Självklart gjorde vi det. Och därefter har han uppfört sig exemplariskt.

Tills nu.

Förra veckan skolkade han en dag. Alex och Andrew spenderade en hel eftermiddag letandes efter honom. Till sist kom han hem självmant, vi satt och snackade en bra stund och han sa att han inte visste varför han skolkat. Att det bara blev så. Han sa att han var jätteledsen att han vill studera och lovade mig att han skulle bruka allvar. Efter det har det varit lugnt ett par dagar, vi har haft kontakt med hans lärare som bekräftat att han varit där och vi avfärdade incidenten som en engångsföreteelse.

Igår fick vi information om att han återigen skolkat. Han gick till skolan på morgonen. Trodde vi. Det hade han inte alls gjort utan smitit iväg på annat håll. På kvällen kom han igen. Alex satt i närmare två timmar och pratade med honom. Även denna gång sa han att han inte visste varför han inte gått till skolan. Han ville gå dit men på vägen så kom han på andra tankar. Alex sa till honom att nu får det faktiskt vara slut på de här dumheterna, man måste gå till skolan även om man inte känner för det. De pratade och än en gång bad pojken om ursäkt och lovade att gå till skolan idag. Alex följde honom i morse och såg till att han satte sig tillrätta i klassrummet. Därefter gick han till lärarrummet för att be dem informera oss omedelbart om pojken lämnar skolområdet eller inte dyker upp på morgonen. Tio minuter senare gick han för att titta till pojken i klassrummet. Hans väska hängde på stolen men pojken var inte där. "Han gick på toa", sa hans lärare. Alex kollade toaletterna. Ingen pojke.

Han hade alltså stuckit. Igen.

Detta är så otroligt frustrerande. Det är uppenbarligen något som tynger pojken när det kommer till skolan. I alla andra sammanhang uppför han sig hur bra som helst. Jag förstår det inte och jag vet inte hur vi ska hantera det. Kurator har han pratat med. Vi pratar med honom ofta och länge. Han säger att det inte är några bekymmer i skolan, att han vill gå dit men ändå så blir det såhär.

Vi lyssnar på honom. Vi vill veta vad som gör att han beter sig såhär men han vägrar att berätta. Vill han ha uppmärksamhet? Känner han att han inte klarar av skolan? Är det någon som mobbar honom? Vill han hellre smyga iväg och träffa flickvännen? Tar han droger? Varför kan han inte berätta för oss vad det är som är fel så att vi kan hitta en lösning?

Frustrerande, som sagt. Oerhört frustrerande. Och situationen, om det fortsätter på det här viset, kommer att bli ohållbar. De andra pojkarna kommer att börja undra varför de ska behöva gå i skolan när den pojken missar, gång på gång. Ni vet att jag tycker ni läsare är så himla kloka och alla goda råd på hur ni tycker att vi ska hantera situationen är väldigt välkomna.

Det sista jag vill är att behöva "kasta ut" honom ur huset.

What to do?

Om bemötande

2012-02-06T12:11:00.001+01:00

Alltså, jag måste verkligen prisa den här nya skolan som tre av våra killar börjat på. De verkar ha förstått vad deras uppgift är. På riktigt.

Aje och Brian har påstått att de inte är intresserade av lördagsundervisning, trots att det står på schemat och vi har varit beredda på en utdragen fight för att få dit dem. Att ha lärare som kommer till huset på lördagar istället känns meningslöst när det är samma lärare som de nu har på sin nya skola.

När killarna sa att de inte ville studera på lördagar på sin gamla skola sa rektorn där: Om ni inte kommer på lördagsundervisning kommer ni bli hårt bestraffade. Gör ni minsta lilla misstag under lektionen (ex svarar fel) blir ni bestraffade = Käppen om de gick dit. Käppen om de inte gick dit.

När killarna sa att det inte ville studera på lördagar på sin nya skola sa rektorn där: Han bjöd in dem till sitt kontor. Började snacka fotboll. Frågade hur de spenderade lovet, om de är nöjda med sina lärare etc. Kom sedan in på att de nu går sista året i grundskolan och undrade hur det känns samt vilket betyg de satsar på. Hur de ska nå dit och så vidare. De satt och samtalade i närmare en halvtimme och hade hur trevligt som helst.

På eftermiddagen när de kom hem från skolan slängde sig den ena kring halsen på mig och den andra hoppade upp på ryggen samtidigt som de ropade:

"On saturday we are going to school!"

Och visst gick de. Utan problem. När de kom hem frågade jag Aje hur dagen hade varit.

"It was nice!"

I snart två år har jag känt den här pojken och jag svär han har aldrig använt orden nice och skola i samma mening förut.

Tack kloka, kloka rektor. För att du tar dig tid, bryr dig om våra pojkar och samarbetar med oss. Jag blir nästan tårögd.

Det finns hopp.

Aje

I did it again

2012-02-05T22:07:00.000+01:00

Idag fanns inga ursäkter. Nog därför Alex varit tyst mestadelen av kvällen efter att jag, än en gång, krossat honom i pingis. "You may call me the champion, number one, queen of table tennis or simply the best", informerade jag honom om. Payback time efter alla gliringar han och pojkarna utsatt mig för.

Risken är dock att jag kommer få äta upp det igen snart. Kan ge mig fasen på att han i detta nu tränar skruvservar och nätrullare på sitt rum.

Vad har mer hänt idag?

Gwanga var på en tillställning på gamla skolan, en sorts tackfest för sjuorna som nu börjar secondary school. Han fick ta med en gäst och valde sin mamma. Väldigt rart, tycker jag. De hade haft jättetrevligt.

Aje och Brian spelade sin första fotbollsmatch för nya skollaget, Aje utsågs till lagkapten till och med. Inte illa.

Killarna har också svarat på brev från gymnasieeleverna i Lund och fick i uppgift att gruppvis komma på en fråga de ville ställa.

Alex, Dan och Ivans fråga:

"Do you know Bingo?"

Denna besatthet av bingo börjar bli sjuklig.

Pingis

2012-02-04T21:44:00.002+01:00

Vi hittade ett pingisbord idag på stället där vi var och tittade på fotboll. Grabbarna tyckte det var kul att spela men inte i närheten så kul som jag och Alex tyckte. Flytta på er barn, sa vi. Nu är det match.

En match som jag vann. Ha! Äntligen en sport där jag har en chans. Alex kom med en ursäkter om ojämnt bord, inte likadana rackets som han var van vid, att han inte spelat på flera år etc, etc. Han kräver en returmatch imorgon.

Vad jag har att säga om det?

Bring it on, bäste Alex. Bring. It. On.

Buddha vs Brian

Varje gång Buddha slog en boll Brian inte kunde ta (oavsett om den var innan- eller utanför bordet) skrek han förfull hals GOOOOAAAL!

Gwanga mot Dan. Ställningarna till nätet var försvunna. Inga problem - Ivan och pojkarnas kompis Benny ställde upp som vikarier.

Svar till Emmy

2012-02-03T22:11:00.000+01:00

Hej Emma!
Jag funderade på en grej. I Sverige skulle man aldrig kunna ha blogg kopplad till ett hem eller boende för att man stoppas av tystnadsplikten. Har du tänkt från den vinklen någon gång? Jag älskar att komma in här och läsa om era fina pojkar och allt de hittar på. Det ni gör är väldigt osjälviskt och inspirerande. Har du någon gång funderat på om det kan skada dem att vara så öppen här på bloggen? Jag förstår att det är viktigt att vara synlig för att kunna få bidrag. Jag menar verkligen inte att vara kritisk eller elakt frågvis, men du har säkert tänkt på det någon gång och jag skulle gärna höra dina tankar.
/ Emmy

Svar:

Tack för en bra kommentar, Emmy. Jag har många gånger tänkt i de banorna. Är det rätt att exponera barnen på det här viset? Visst har de gett sitt medgivande och vet om att jag publicerar texter och bilder gällande dem men vet de egentligen vad det innebär? Jag har diskuterat frågan med personer i min närhet många gånger och kommit fram till att det INTE är fel att skriva om barnen. Kanske är det inte optimalt men vad är alternativet? Sanningen är att det är genom att kunna visa hur vi bedriver vår verksamhet som folk känner förtroende för oss och därmed är villiga att skänka pengar.

Du har rätt i att man inte skulle kunna skriva om en liknande verksamhet i Sverige men det beror nog mycket på att det inte finns någon anledning till att göra det. Finansieringen finns redan där. Jag menar att man måste se till syftet med att vi exponerar barnen på det här viset – det är för deras skull. För att få in pengar till deras försörjning. Sen vill jag trycka på att de som läser om dem befinner sig i en annan världsdel, det är inte deras lärare, vänner eller grannar som utgör publiken utan (förhoppningsvis) välvilliga främlingar som känner för utsatta barn. Här på plats i Uganda är vi väldigt, väldigt noga med att skydda barnens integritet och att låta dem få en så ”normal” tillvaro som möjligt.

Jag menar också att frågan om huruvida det är rätt att skriva om barn på det här viset kan besvaras med: det beror på hur man skriver. I bloggen använder jag aldrig barnens fullständiga namn och är väldigt noggrann med att inte publicera något som kan anses stötande för dem. Visst har jag säkert gjort misstag men det är i alla fall något som jag ständigt har i bakhuvudet när jag skriver. Är det okej att publicera detta? Hur hade jag känt om någon skrev så om mig och hur hade jag känt som läsare? Jag vet inte om ni lagt märke till det men när jag beskriver tråkiga händelser, ex om någon uppfört sig illa så nämner jag aldrig pojken vid namn. Det är inte relevant.

Relevant är att ge en så sanningsenlig bild av vårt arbete som möjligt för att läsarna ska få bättre förståelse för hur vi bedriver vår verksamhet. Att de ska kunna se att barnen behandlas väl och därmed känna att det är ett projekt de vill stödja.

Allt vi gör på ”Emma & Therese Children’s Project” sker med barnens bästa i åtanke. Med det inte sagt att vi är några enväldiga domare av vad som är bäst för dem. Det är vårt mål i alla fall och vi försöker vara lyhörda för signaler från barnen om de på något sätt skulle fara illa av att vi skriver om dem.

Vi har de bästa intentioner med exponeringen av våra killar. Det hoppas jag att bloggen speglar.

Vänliga hälsningar

/Emma

Inte mer än rätt, känner jag, att efter detta inlägg lägga ut en bild på mig själv istället för grabbarna. Såhär ser jag ut (när jag egentligen vill krypa ner under täcket men försöker göra mig till och se käck och glad ut när grabbarna vill att jag ska kolla upp helgens premier league matcher en fredag kväll kl 23 och snor min kamera för att dokumentera ögonblicket) óm det var någon som undrade. Greetings! Hoppas ni har en härlig kväll!

Ian berättar om nya skolan

2012-02-03T17:42:00.001+01:00

Jag och Alex var och betalade de sista skolavgifterna igår på den nya skolan Lifebridge och lyckades tajma in Ian när han slutade för dagen. Han visade oss skolgården och sitt klassrum (det rätta, inte fyrornas).

Hur trivs du såhär långt då, undrade vi.

Väldigt bra, svarade han. Han var förvånad över hur lärarna behandlade dem. Det står INTE en lärare med käpp vid grinden och slår de som råkar vara någon minut sen och man FÅR ta mer mat på lunchen om man inte är mätt. Men det som chockat honom allra mest var när en liten pojke gått fram till lärarens kateder, utan tillstånd och börjat skriva av dennes anteckningar. LÄRAREN SLOG HONOM INTE berättade Ian som om det vore det mest otroliga som någonsin hänt. Läraren blev inte ens arg. Han sa bara till pojken att gå och sätta sig i sin bänk igen och försöka skriva på egen hand. Att kopiera är inte bra för då lär man sig ingenting.

Vad gjorde pojken då, undrade jag. Han gick och satte sig i sin bänk och började skriva, svarade Ian.

Se där ja.

Jag tror Lifebridge primary school kan komma att bli aktuell för fler av våra pojkar. De verkar uppenbarligen ha förstått något om undervisning och disciplin som andra skolor i området inte har.

Fler födelsedagsbilder

2012-02-03T12:22:00.000+01:00

Det blir kanske lite trist för er i längden med dessa födelsedagsbilder, upplägget är ju nästintill identiskt varje gång. Det är nämligen så de vill ha det - skitungarna.

Såhär firades i alla fall Gwangas dag (kväll).

Tårta

Och sång, såklart!

Ambrose blev så exalterad att han trillade av stolen.

Efter sång och tårta drog vi upp volymen på stereon som var kopplad till tvn.

Aje försökte imitera dansarna i musikvideon och lyckades ganska bra.

Ambrose och Buddha framförde en sketch för Alex och Andrew

Vilken de uppskattade mycket

Det enda som saknades på partyt var brudarna. Jag och Irene räknas tydligen inte. Dan fixade det. För min del hade vi gärna kunnat bjuda in deras "tjejkompisar" men jag har en känsla av att de små tösernas föräldrar inte skulle hålla med mig.

Mer dans

Buddha och Andrew

Ian hade slumrat till i soffan men flög upp när hans favoritlåt spelades.

Happy Birthday - You look lika a monkey

2012-02-02T18:02:00.002+01:00

Igår firade vi Gwangas födelsedag och killarna sjöng "Happy Birthday". På sitt vis.

UTAN ER HJÄLP ÖVERLEVER VI INTE!

2012-02-01T13:01:00.000+01:00

Tugume hade fått besvara frågor i skolan om sitt hem.

Lärare: Tugume, what is the name of your mother?

Tugume: Emma Johanna Kock

Lärare: What is the name of your father?

Tugume: Teacher Alex

Gullunge. ¨

Det är tragiskt på ett sätt att han nämner mig och Alex som sina föräldrar men samtidigt väldigt fint. Jag vill tro att det är ett tecken på att han slagit sig till ro och känner sig hemma här. Nu får ni inte tro att jag och Alex går runt och strävar efter att barnen ska betrakta oss som sina föräldrar, absolut inte. Tvärtom försöker vi stärka banden till deras egna familjer genom att ofta hälsa på dem och bjuda in dem till huset. Men det går inte att komma ifrån att alla våra grabbar, i mindre eller större utsträckning, har trasiga relationer till sina släktingar och i ärlighetens namn visar inte deras nära särskilt stort intresse för dem. Därav deras många år på gatan, ingen har brytt sig tillräckligt för att försöka få dem därifrån, helt enkelt. På det viset tycker jag det är positivt att Tugume numera känner att han har något som kan liknas föräldrar, någon som ger honom trygghet, värme och kärlek. Det allra bästa vore om det var hans egen mamma som försåg honom med det. Såklart. Men tyvärr ser verkligheten inte ut så.

Uttalandet skrämmer mig också. En liten pojke betraktar mig som sin förälder. Det är ett stort, stort ansvar och jag vill inte svika honom. Jag får inte svika honom. Jag vill att denna lille hoppetossa och alla de andra grabbarna ska få fortsätta växa upp i ett tryggt hem med vuxna människor omkring som verkligen bryr sig om dem. För det gör vi, allihopa som jobbar här. Och vi gör vårt allra bästa för att de ska må bra.

De är fantastiska killar och har utvecklats enormt mycket under den tiden vi har varit med dem och vi har Er att tacka för denna utveckling. Utan Er hade vi inte kunnat bedriva vår verksamhet. Och utan Er kan vi inte fortsätta. Jag har sagt det många gånger förr men vill trycka på det igen för det är verkligen så det ligger till. Vår överlevnad är beroende av era bidrag, varje liten krona gör skillnad och går oavkortat till arbetet med barnen.

Här är vår aktuella månadsbudget

Våra månadskostnader har ökat på grund av tre anledningar:

Fler utgifter i form av höjd hyra, löneförhöjning till personal samt att vi börjat sponsra lille Ian.
Inflation i Uganda. Levnadskostnaderna har ökat, det gäller allt från livsmedel och hyra, till bränsle och skolavgifter.
Försvagad krona (Juni 2011: 1000 UGX = 2,30 SEK. Januari 2012: 1000 UGX = 2,90 SEK)

Expenses	Month (UGX)	Month (SEK)
Rent	750.000 UGX	2 250 SEK
Salaries*	1.400.000 UGX	4 200 SEK
Water/Electricity/Charcoal	400 000 UGX	1 200 SEK
Food/Household	2.500.000 UGX	7 500 SEK
Transport	200.000 UGX	600 SEK
Internet/Telephone	100.000 UGX	300 SEK
School	550.000 UGX	1 650 SEK
Leisure	200.000 UGX	600 SEK
Other**	400.000 UGX	1 200 SEK
TOTAL	6.500.000 UGX	19 500 SEK


*Salaries
Alex (house manager)	350.000 UGX	1 050 SEK
Irene (kitchen)	300.000 UGX	900 SEK
Moses (administration)	200.000 UGX	600 SEK
Andrew (house manager ass.)	200.000 UGX	600 SEK
Stidia (cleaning/washing)	200.000 UGX	600 SEK
Johnson (security guard)	150.000 UGX	450 SEK

**Other: Medical care, dental care, medicine, Ians upkeep, house/compund maintenance, clothes, playing material, pocket money for boys, church, counsellor etc.

BIDRAG TAS TACKSAMT EMOT PÅ
HANDELSBANKEN
CLEARINGNUMMER: 6759
KONTONUMMER: 726 881 732

För donationer från utlandet:

IBAN: SE78 6000 0000 0007 2688 1732

BIC/Nationellt bankid: HANDSESS

Snälla!
Hjälp oss att hjälpa våra älskade skitungar!

Då

Nu

Då

Nygammalt tillskott

2012-01-31T21:17:00.000+01:00

Idag blev det klart att Ian, som vi sponsrade när vi fortfarande var en del av "directors" organisation, nu officiellt är en del av "Emma & Therese Children's Project". Han kommer såklart att bo kvar hos sin fostermamma. Skillnaden är att vi från och med nu kommer att stötta henne med 100 000 uganda shillings varje månad (ca 300 kr) och att Ian får komma och hälsa på våra stora killar ett par helgeftermiddagar i månaden.

Välkommen tillbaka i gänget, Ian!

Vi hälsade på Ians förskola, som drivs utav hans fostermamma. Här ser ni förresten Ingrid som är volontär hos oss för tillfället. Hon var inte så jättesugen på att bli alltför exponerad på bloggen, vilket jag såklart respekterar.

Ians klass - så kallad "baby class". Hur sött?

Här är han. Stora killen.

Alla barnen samlades utanför skolan för en gruppbild.

När vi hittade Ian var han 1 1/2 år och var så utmärglad att han inte kunde stå på benen. Idag är han en frisk och stark treåring.

Han och Alex är bra kompisar

Skogsbrand

2012-01-30T19:30:00.001+01:00

En bit av skogen på kullarna i närheten av vårt hus brinner. Lyckligtvis verkar det har lugnat ner sig och sprider sig inte vidare, peppar peppar. Jag frågade killarna vem som släcker bränder här i Uganda. What do you mean, svarade de.

För de flesta är det alltså bara att hoppas på att grannarna har en hink vatten över om hyddan tar fyr. Jisses. Som tur är har vi lyckats skaffa både brandvarnare och släckare men det skrämmer mig ändå något enormt att veta att det inte finns någon brandkår att tillgå om olyckan skulle vara framme. Och en olycka händer lätt, särskilt när strömmen går var- och varannan dag och vi får förlita oss på stearinljus. Vi har funderat på en generator och det framstår som alltmer bra idé, kanske dags att kolla upp vad en sådan skulle kunna tänkas kosta.

Det var inte någon liten brasa. Lyckligtvis finns det ingen bebyggelse i direkt närhet.

Första skoldagen

2012-01-30T15:55:00.000+01:00

Killarna börjar trilla in från skolan. Först hem var grabbarna på från Lifebridge, de gav tummen upp för sin nya skola. Härligt!

Dagens bästa:

Andrew följde dem till skolan i morse och lämnade dem på morgonsamlingen på skolgården. Nu verkar det som att Ian var lite vilsen, stackaren. Andraklassaren blev förvirrad över vilket klassrum han skulle gå till och fann sig till sist spendera hela dagen tillsammans med fyrorna. Han vågade inte säga något när han insåg att han var på fel ställe och har suttit och låtsats hänga med. Ha ha, älskade Ian. Han är för rolig. Det verkar som att han trivdes bra och säger nu att han lika bra kan stanna där och skippa årskurs två och tre. Njae, jag vet inte det. Tror Andrew får följa med dem imorgon igen och se till att han hittar rätt klassrum.

Såhär snygga är de förresten i sina nya uniformer.

Aje, Ian och Brian

Stan på besök

2012-01-29T23:30:00.001+01:00

När vi i slutet av november visste att ett två månaders långt jullov stundade, tänkte jag i mitt stilla sinne; Hjälp... Det blir en utmaning att hålla grabbarna sysselsatta. Faktum är dock att tiden har rusat och lovet har flugit förbi utan några större problem. Det har varit riktigt angenämt att spendera så mycket tid med grabbarna faktiskt. Tills idag. Sista dagen på lovet. Då spårade allt ur. Det är väl typiskt?

Och vilken urspårning sen.

Vi behöver inte gå in på detaljer men jag kan säga att allt egentligen handlade om att killarna inte förstår att det inte kan vara millimeterrättvisa vid precis varje tillfälle. Till exempel om någon, vars skolväska gått sönder, får en ny betyder inte det att alla ska få nya skolväskor. Jag har tappat det, både en och två och tre gånger idag. Riktigt ordentligt. Skrikit så att öronen fladdrat på stackarma. Kastat väskor efter ett par stycken, smällt i dörrar och till och med bett en fara och flyga (efter att han varit mer än lite snutig). Vilket han bestämde sig för att göra. Inte att fara och flyga men att gå ut genom grinden.

En stund senare var jag i stan med en av de andra pojkarna och skulle köpa nya väskor (how ironic) och fick då syn på vår lille pojk med en plastpåse fäst på en pinne gåendes uppe på en kulle.

Jag: Men kära lille vännen, what are you doing?

Pojke: Looking for scrap (metaller).

Jag: Why?

Pojke: For money, for buying food.

Mitt hjärta höll på att brista. Jag kramade honom hårt och sa att jag ibland kan bli arg, väldigt arg och kanske säga saker som inte är så kloka men att jag absolut inte vill se honom tillbaka på gatan igen. Kom så går vi hem.

Han följde med och senare fick jag höra att han sagt att han visste att vi skulle komma efter honom. Det uttalandet gör mig både väldigt glad och ledsen. Ledsen om det är så att de ställer till jävelskap för ingenting men glad för att de känner att de har någon som bryr sig om dem. Att de vet att någon finns där även om de beter sig illa ibland. Att någon kommer efter om de sticker. De har en trygg punkt. Ett hem. Det är just det som de har saknat och som vi strävar efter att ge dem.

Det fina med våra killar är att hur illa de än kan bete sig så har de en förmåga att kunna ställa saker och ting tillrätta igen. När jag mer eller mindre hade slängt in handduken för dagen och stängt in mig på mitt rum, knackade det på dörren. Då stod de utanför allihopa och frågade om de fick komma in. Väl inne på rummet satte de sig alla på knä (ugandisk tradition) och bad om ursäkt för hur de uppfört sig under dagen och för att de gjort mig ledsen. De drog samma visa som jag brukar dra för dem nämligen att vissa dagar blir det bara fel. Att man ibland kan såra någon man egentligen tycker väldigt mycket om. De påstod, som de ofta gör när de är i trubbel, att det måste varit Stan, som var på besök. Stan = Satan. Oerhört vanlig ursäkt i det här landet.

Jag svarade med att säga att det är ju väldigt bekvämt att skylla på stackars Stan så fort man gjort något dumt men att vi väl får hoppas att Stan tagit semester nu ett par dagar. Det trodde alla att han hade. Följt att okontrollerat fnitter från oss allihopa varpå Dan, på sin knaggliga engelska, sa

"Pardon, excuse me Emma, sorry for disturbing but is there maybe any Bingo tonight?"

Skitungar.

Bingo blev det till slut och nu sover alla gott i sina sängar, redo för skola imorgon.

STAN, du håller dig borta! Hör du det?

Förberedelser för skolan. Vi fick pennor och linjaler med posten från okänd avsändare i Sverige. Tack snälla, vem du än är!

Böcker, pennor, linjaler, matteset, suddgummi och pännvässare.

Uniformerna strukna och klara

Tugume putsar skorna

Ambrose också

Ivan blev glad för skolgrejerna. Spännande, i fjärde klass får man börja skriva med bläckpenna.

Nya femteklassaren Dan kollar så att allt är på plats.

Skorna färdigputsade. Allt klart för ett nytt läsår. God natt på er!

Styltor

2012-01-28T09:45:00.000+01:00

Vi hade lite överblivet material sen killarna byggde hönsburen och vi hade julspel för föräldrarna. Andrew frågade om han fick använda det. Vad ska du bygga då, frågade jag. Styltor.

Voilá!

Ian först ut

För snickaren Andrew var det uppenbarligen inte första gången på ett par styltor. Han vandrade runt flera varv i trädgården.

Brian var också jätteduktig.

Alex, njaeee, ha ha, inte lika säker. Stidia och grannfrun (i bakgrunden) skrattade så att de höll på att trilla av pallarna.

Vilken gåva

2012-01-27T11:36:00.000+01:00

När vi var på fotbollsplanen häromdagen såg jag att Stuart hade en mp3-spelare.

Jag: Where did you get that?

Stuart: It's for Gift.

Jag: From who?

Stuart: My friend (pekar på en kille).

Jag: Why would he give you such a gift?

Stuart: Ha ha, no it is for him. Gift.

Jag: Yes. But why did he give you a gift?

Stuart: Ha ha ha, HIS NAME IS GIFT! It is for him, I am just borrowing it.

Jag: His name is Gift?

Stuart: Yes!

Jag: Ohh...

Dessa jäkla namn.

Stuart (här utklädd till designer som han sa)

Getting ready for school

2012-01-27T11:02:00.000+01:00

Jag glömde att berätta för er hur det har gått i fotbollsturneringen. Inget vidare tyvärr. Även de äldre killarna blev i onsdags utslagna efter förlust med 1-0 i semifinalen. Trist, men vi hänger inte läpp för det. Idag är det bestämt att vi ska gå och se finalerna spelas sen bjuder vi, traditionsenligt, in alla deras lagkamrater på avslutningsfest.

Annars är det mest förberedelser för skolstart som gäller, igår körde vi inventering av skoluniformer och kan bara konstatera att grabbarna växer så det knakar, några shorts höll på att spricka i ändan så det var bara till att ge sig ut för att skaffa nya (till de som inte kan ärva av andra).

En del ändringar kommer förresten att ske det här läsåret. Ian, Aje, Brian och Stuart har bett om att få byta skola och efter flera diskussioner med dem kring orsaker för ett byte har vi kommit överens om att det nog är en bra idé. Dels har de inte trivts riktigt på sin gamla skola och dels vill de komma ifrån de andra pojkarna ett tag, bli betraktade som individer och inte bara "en av musunguns pojkar" och det respekterar jag verkligen. Som det ser ut nu så kommer Ian, Aje och Brian gå på Lifebridge Primary School (den skola där de speciallärare vi haft på helgerna arbetar), Stuart kommer att gå på St Jude Primary School för han har kompisar där. Alex och Gwanga ska båda gå på Kabale Secondary School. Övriga stannar kvar på Kigezi High School Primary. Andrew kommer att bo på internatsektionen, han ville det själv eftersom han vill göra bra ifrån sig nu sista året i grundskolan och därför behöver fullt fokus på studierna. Eftersom han är så pass gammal (snart 17 år) tycker vi att han är mogen nog att ta ett sånt beslut själv, vi har dessutom pratat med honom om att han försöka bo hemma hos sin mamma några veckor under nästa lov, ett första steg i en utslussning från vårt hem. Han verkar vara väldigt nöjd och glad med den överenskommelsen.

Det är alltså antagning till nya skolor som ska ordnas, avgifter som ska betalas, uniformer som ska köpas, väskor som ska repareras, skor som klämmer, skjortor som saknar knappar, böcker, pennor, linjaler sudd och pennvässare. Mycket som ska fixas. Vi (personalen) ser fram emot måndag när alla kära skitungar förhoppningsvis slagit sig till ro i skolbänken och vi kan pusta ut lite.

Tills dess är det bara att tuta och köra.

Scrabble

2012-01-26T09:56:00.002+01:00

Jag hittade Scrabble (Alfapet) i Kampala och tänkte att det kunde vara något för killarna, tyvärr har vi inte hunnit lära dem reglerna än.

Tugume & Buddha: We can teach ourselves.

Tugume granskade spelet fundersamt

Tugume: Ha ha, I am the winner!

Double winner

Det här var värt mest poäng, tyckte jag.

No more shorts

2012-01-25T11:24:00.000+01:00

Gwanga hade listat två skolor som favoriter för sina secondary school studier. Till slut föll valet på Kabale Secondary School.

Jag: Why did you decide on Kabale secondary?

Gwanga: Because we get to wear gentleman trousers.

Det som avgjorde var alltså det faktum att Kabale secondarys skoluniform , till skillnad från hans andra val där de bär shorts, består utav långbyxor.

Hå hå.

Inga fler skolshorts för Gwanga. Här är han (tv) tillsammans med Brian efter sin sista dag i primary school.

That's football

2012-01-24T20:24:00.003+01:00

Åh, idag tyckte jag faktiskt synd om småkillarna när de förlorade semifinalen i fotbollsturneringen vi är med i. I de flesta fall anser jag att man ska acceptera en förlust utan att gnälla och de gör de (i regel) också. Men idag var det tungt. Vi dominerade matchen totalt, allt spel skedde i princip på motståndarlagets halva utom vid ett tillfälle när de fick en spelare fri som överraskade vår stackars målvakt som inte riktigt var med på noterna. 1-0 alltså, men vi kvitterade snart till 1-1. Därefter, till följd av oschysst spel, blev vi tilldelade straff hela två gånger. Vi missade båda. När slutsignalen ljöd stod det fortfarande 1-1 och ytterligare straffläggning inleddes, fem vardera, men inte på traditionellt vis utan från mittlinjen mot öppet mål då det var bestämt så av ledningen. Vi sköt centimetrar utanför på både höger och vänster sida medan de andra missade med flera meter. Till sist sköt Aje en riktigt fin boll som solklart var på väg in i...... stolpen. STOLPE UT! Varpå de andra lyckas få en som istället lade sig precis på insidan av stolpen. Saken klar. Vi var ute ur turneringen.

Surt men jag antar att det också är tjusningen med fotboll. Dramatiskt var det i alla fall och underhållande. Imorgon när de stora grabbarna spelar kan vi hoppas på att ha marginalerna på vår sida istället.

Killarna tycker att vi ska ha en flagga med projektets logga, tills vidare nöjer de sig med en Sverige-flagga mina föräldrar hade med sig. Här studsar Tugume runt i kohagen/fotbollsplanen innan match.

Kampala to Kabale

2012-01-23T22:54:00.000+01:00

Tillbaka i Kabale igen efter elva timmar i en stekhet buss. Elva timmar på en buss, märk väl, inte elva timmars bussresa. Själva resandet tog endast åtta timmar, men det där med afrikansk tid är tydligen något som aldrig sätter sig. Bussen skulle gå klockan nio fick jag information om, kvart i nio satt jag på plats. Klockan 12.05 lämnade vi parkeringen. Irriterad? Jag? Inte alls. Särskilt inte när det flög upp försäljare på bussen varannan minut?

- Soda? Socks? Necklace? Saucepan?

- Saucepan? Jo, men hemskt gärna. En gryta, storlek mindre badkar, är precis vad jag behöver just nu.

- Fruit plate?

Just fruitplatekärringen gick mig extra mycket på nerverna. Hon kom säkert 25 gånger på tre timmar och varenda gång; "Fruit plate, madame?". Jag var ett tag nära att köpa alla hennes förbannade frukttallrikar och kasta ut dem genom fönstret.

Men, slutet gott allting gott. Tillbaka till verkligheten. Killarna var sitt vanliga jag förutom att de på något mysko vis verkat ha växt otroligt mycket på tre dagar. Märkligt. Inte klokt vad tiden går fort. Nästa måndag drar skolan igång igen, två månaders lov redan förbi, hur gick det till? Det innebär att det blir en intensiv vecka med förberedelser för studierna plus att vi har fotbollsturneringen att tänka på. Imorgon spelar småkillarna semifinal och på onsdag är det dags för de stora. Vi får hoppas att det går vägen.

Men nu. Sängen.

Jag hade med mig lite presenter från Kampala. Rubiks kub bland annat. Ambrose satt en bra stund utan få rätt på den.

Såpbubblor var mycket uppskattat

James

(Imorgon ska jag besvara e-mail. First thing. Jag lovar.)

Lättnad

2012-01-19T12:00:00.001+01:00

Inspektörerna har varit här, det var probation officer tillsammans med sin chef som har ansvar för att granska alla comminity based organisations i området samt en representant från "chief administrative office". "Big people", fick jag höra. De inspekterade huset, pratade med barnen och personalen samt kollade att vi hade alla dokument rörande organisationen och barnen på plats. Allt var i sin ordning, phuuuh!

Mannen från chief administrative office, sa innan de satte sig i bilen för att åka:

"We are impressed."

Det blev vi väldigt glada över att höra. En annan trevlig nyhet är att Gwanga har fått resultaten från sina slutprov och har hamnat i divison 2 (ett är det högsta). Både han och vi är mycket, mycket nöjda med det resultatet. Det betyder att han kommer in på den skola han vill, det vill säga Kabale Secondary School där Alex redan går. Bra jobbat, Gwanga! Vi är så stolta över dig!

Då de senaste månaderna har varit aningen intensiva och det inte blivit mycket tid för vila tänkte jag faktiskt ta ett par dagar off . Jag åker till Kampala ikväll för att möta Quena och spendera helgen där. Skönt med en break ibland. Alex och Andrew håller ställningarna här hemma så länge. Jag tar nog inte min dator med mig men ska försöka uppdatera bloggen ändå, vad gäller at svara på mail hoppas jag att ni har tålamod med mig. Ska svara så fort jag kan.

Trevlig helg på er!

Inspectors are coming!

2012-01-18T23:18:00.000+01:00

Vi har fått information om att det kommer inspektörer till alla organisationer i området imorgon. Då fick vi fart. Ingen tid att blogga - storstädning för hela slanten som gäller.

Hörs igen imorgon.

Pojkarna satte igång att städa sina rum och organisera sina kläder

Andrew hittade en massa böcker och brev i sin låda. Kärleksbrev. Som han sen satt och högläste. Poppis kille verkar det som. Det verkar de förresten vara allihopa (hjälp).

Aje hjälpte mig att städa köksskåpen

Framtidsdrömmar

2012-01-17T08:28:00.000+01:00

Quena: What do you want to be when you grow up?

Dan: I want to be an engineer.

Quena: What do you want to be when you grow up?

Andrew: I want to be a tailor.

Quena: Tugume, what do you want to be when you grow up?

Tugume: I want to become a ninja.

Ninja var det ja.

Vår lille Ninja

Fler glimtar från pojkarnas förflutna

2012-01-16T16:32:00.004+01:00

När vi var hos Brians släktingar visade de oss den här bilden (den översta). Kanske inte så tydligt för er men jag såg direkt att den lille gossen var vår käre Brian. Tuffing redan då. Här syns han med sin pappa (som senare dog i aids) samt en faster. Vi fick veta att Brian spenderade sina första år i huvudstaden Kampala med sina föräldrar och att han flyttade till Kabale först när de dog, vid ungefär sju års ålder.

I Brians fall är det så att han har haft släktingar som erbjudit sig att ta hand om honom men han har ändå "valt" ett liv på gatan. Jag har haft svårt att riktigt förstå varför och själv har han mest sagt att han inte trivdes med sina släktingar och miljön. Nu, efter att besökt deras hem mitt ute i ingenstans, klarnar det en aning och bitarna faller lite på plats.

Jag frågade Brian om han skulle kunna tänka sig att flytta dit igen.

"I am not a villager", svarade han då.

Och jag tror det är så hela hans gatulivshistoria började. Han är uppväxt i en storstad och blev sedan plötsligt flyttad till en liten hydda uppe i bergen där han inte kände en kotte. Saknaden av föräldrarna och sitt hem. Rastlöshet. Det blev för mycket. Kanske uppförde han sig illa, säkert uppförde han sig illa. Blev bestraffad av människor han knappt kände och fick snabbt en stämpel som bråkg, svår och olydig. Känslan av att inte höra hemma kan säkert få många att "kolla läget" någon annanstans. Kommer då ingen efter och hämtar hem en igen eller ens verkar bry sig att man har stuckit, ja då är det nog inte så svårt att räkna ut varför man sen blir kvar.

Det är kanske lätt för mig att säga, men jag kan inte hjälpa att undra vad som hade hänt om någon av hans släktingar, istället för att bestraffa, hade satt sig ner en stund, berättat att de var glada att ha Brian hos sig, kramat om honom och frågat:

"Hur mår du, vännen?"

Då - liten Brian spelar stor

Nu - stor Brian spelar liten (i bebismössa som killarna tramsade med en dag)

Hemma hos James och Ian

2012-01-15T08:11:00.001+01:00

I fredags åkte vi och hälsade på Ian och James farmor och passade samtidigt på att ta en titt på brödernas gamla hem, där de bodde med sina föräldrar innan de dog. Stark upplevelse. Huset är nu övergivet och "vaktas" av farmodern så att andra släktingar inte ska lägga vantarna på det. Vi bestämde oss för att så fort som möjligt hjälpa killarna så att de får ett dokument som tydligt visar att det är de, tillsammans med sin syster, som har rätt till huset. För att undvika framtida fejder med farbröder, fastrar och andra släktingar.

Vi fann farmodern på marknaden där hon sålde salt och hantverk

Vi fick nyckeln till huset och gav oss iväg

Framme, James visar stolt huset.

Här bodde Ian och James med sina föräldrar när de var små. Och brukade även gå dit och sova ibland med med sina kompisar när de levde på gatan men blev då bortsjasade av en släkting.

Farmodern använder huset som förvaring och odlar potatis, majs och bönor utanför.

Den här tallriken brukade de alla äta ifrån sittande på en matta på golvet, berättade James.

Den här behållaren mindes han mycket väl, de brukade förvara någon slags mjölkprodukt i den.

"Trouser of my father"

Han hittade även en identitetshandling tillhörande sin far. Här började jag nästan gråta. Det var spöklikt på nåt sätt och sorgligt att höra om hur de brukade leva. Eller att de inte kan leva med sina föräldrar längre. Mycket tragiskt.

Såhär såg deras pappa ut

Ian hittade mer kläder

Sovrummet. Här brukade de ibland bryta sig in och sova även när de levde på gatan.

LäMajsodling utanför deras hus.

Hejdå tjejer

2012-01-14T10:37:00.001+01:00

Nu har Quena, Ida och Zandra åkt ifrån Kabale. Ida och Zandra hem till Sverige och Quena till Kampala där hon ska stanna en vecka innan hemresa. Oj vad vi kommer att sakna dem. Häromdagen hade vi en liten avskedsfest. Det bjöds på grillat, friterad potatis, sallad läsk, supergod tårta och salsadans.

Trevlig resa flickor! Kom snart tillbaka!

Stora och små stjärnor

2012-01-13T16:34:00.000+01:00

Idag var det dags för de stora grabbarna att ge sig in i turneringen, med hjälp av en hel del kompisar utifrån, som är lite större och starkare än våra egna, lyckades de kamma hem segern i inledningsmatchen med hela 3-0. Bra start. Mycket bra start.

Glada killar efter seger i premiärmatchen

En annan kompis,storlek mindre, hälsade också på oss idag. Nämligen lille Ian. Om ett par år kanske även han spelar för Emma's boys, intresset för fotboll verkar i alla fall redan finnas. Vi sponsrade Ian när vi tillhörde "directors" projekt och trodde att hans fostermamma fortfarande arbetade tillsammans med honom efter att vi lämnat, Men, det visar sig att hon inte fått en krona sen dagen vi avslutade samarbetet med honom och har lämnat dokument till oss som säger att hon nu är ensam vårdnadshavare av Ian. Vi har rådfrågan de sociala myndigheterna här och de ser inget hinder för att inte börja sponsra Ian igen. Hon tar mycket väl hand om honom och vi vill hjälpa till så att hon kan fortsätta göra det. Förmodligen genom att vi ger dem en summa varje månad samt att han får komma till oss och leka när hon behöver avlastning. Pojkarna är väldigt fästa vid honom så det har de inget emot.

Ian - vår näste fotbollsstjärna

Turneringen igång

2012-01-12T22:29:00.000+01:00

I veckan har den numera traditionella skollovsturneringen i fotboll dragit igång, den här gången med två ålderskategorier, under 13 år och under 16 år. Emma's Boys har ställt upp med två lag, de små hade sin sista gruppspelsmatch idag och är kvalificerade till semifinal efter vinst med 1-0. Ambrose var den som avgjorde. Imorgon är det dags för de äldre, vi får hoppas att det går lika bra för dem.

Efter matchen åkte jag, Quena och fyra av pojkarna för att hälsa på Brians släktingar som bor på en bergsluttnig en bit utanför stan, kändes lite i benen att ta sig dit men det gjorde inte så mycket för utsikten var fantastisk.

Ambroses hissades av de andra efter matchen och jag lyckades nästan fånga ögonblicket

På väg till Brians släktingar

Det var en bit att gå

Äntligen framme. Brians faster var glad att se honom.

På väg hem igen

Ivan lade av ett glädjetjut, eller så immiterade han en tupp. Jag är inte riktigt säker. Tror han testade ekot.

Ivan the farmer

2012-01-11T12:41:00.000+01:00

Vi har tyvärr inget grönsaksland där pojkarna kan så. Vår hyresvärd vill inte att vi gräver någonstans på hans tomt. Jag funderar dock på att bygga nån slags lådor (inte jag personligen såklart, kanske killarna) så att de kan få odla. Än mer säker blir jag när jag ser Ivans lilla projekt som han dragit igång alldeles själv i en liten hörna av trädgården.

Jag: Ivan, what is that?

Ivan: My crops (mina grödor).

Jag: You are growing tomatoes?

Ivan: Yes, and I had also some beans there (pekar) but the man who was cutting grass, he killed them.

Jag: Oh, sorry.

Ivan medsin tomatplanta

Sminkparty

2012-01-10T08:08:00.000+01:00

Några av killarna hittade min låda med hygienartiklar och gick loss (med min tillåtelse givetvis). Öronproppar och ögondroppar, nässpray, bodylotions, fotfil, munskölj, parfym, tandtråd, tamponger och smink. Cirkus!

Aje hittade mascara

Och läppstift (varför jag tagit med knallrött läppstift till uganda är för mig en gåta)

De tyckte att "plackers" var en mycket fiffig uppfinning.

Det tog ett tag innan de förstod vad en tampong vad. För att stoppa näsblod, sa någon. Jo, iofs, svarade jag och sa att de var på rätt spår men något som bara tjejer använder. "Oooooohhh", utbrast Aje och Brian när de fattade. "Very clever". Här använder tjejerna servetter och tygbitar, sa de.

Fler anslöt och gjorde sig fina framför spegeln

Make-up artist: Brian. Modell: Andrew (Som växer så det knakar, inte klokt vad lång han blivit)

Supermodels

Tjena snäckan

Girl talk

2012-01-09T09:35:00.002+01:00

Något gott kom i alla fall ur gårdagens tråkigheter. Efter diskussionerna kring de där armbanden, dess försäljning och verkan som gåvor till byns tjejer kom vi automatiskt in på ämnet "flickvänner" och spontant drogs det igång en väldigt intressant och givande diskussion om hur vi alla ser på det där med flick/pojkvänner. Hur Uganda och Sverige är annorlunda och hur något som för mig som svensk kanske är "normalt" tonårsbeteende, här i Uganda ses som något väldigt väldigt dåligt.

Vi märkte att killarna hade många frågor och undringar och det kändes skönt att de (och jag) vågade öppna upp sig och prata om så känsliga ämnen. Jag tror mycket på att ha en öppen relation till pojkarna, att de ska känna sig fria att prata med oss om det är något de undrar över, hur pinsamt ämnet än må vara. Som jag sagt tidigare så vill jag att vi, till skillnad från majoriteten av ugandierna, försöker se verkligheten som den är när det kommer till våra tonåringar och deras förehavanden.

Då klockan var mycket igår, hann vi inte sitta så länge men jag har lovat dem att vi snart ska ordna liknande samtal igen.

Jag ser det som vårt ansvar att ge dem all information och fakta de behöver och jag hoppas att vår approach kommer att få dem att tänka två gånger innan de "hoppar i säng" med någon.

Om armbandsförsäljning

2012-01-09T09:10:00.001+01:00

Vad kul att så många gillar armbanden, vad gäller försäljning så vet jag inte om det är möjliigt, i nuläget. Dels får man tänka på att de tar lång tid att göra och sen vet jag faktiskt inte hur reglerna ser ut kring att sälja saker som de har gjort. Vill ju inte gärna bli anklagad för att bedriva barnarbete.

Att grabbarna skulle vara intresserade av att sälja armbanden råder det dock inga tvivel om, det fick vi tyvärr bistert erfara igår.

Vi gjorde misstaget när vi drog igång workshopen förra veckan att visa killarna en massa exempel på armband som Quena har gjort och de har i flera dagar sprungit omkring med dem. Helt ok, MEN, Quena har hela tiden varit tydlig med att hon kommer att vilja ha tillbaka dem. Igår bad jag killarna att ta fram armbanden för att ge dem till henne. Bara för att få reda på att en hade gett ett armband till sin flickvän och att en annan hade sålt ett till en dam när de var och tittade på fotboll i stan. Alltså, jag trodde att jag skulle tappa det för en liten stund. En pojke hade alltså SÅLT ett armband tillhörande en av våra gäster.

Usch, jag skämdes ögonen ur mig. Mycket har vi varit med om med dessa killar men aldrig något sånt här. Stjäla från en gäst och sen sälja det. Jisses. Nu ansåg väl pojkarna inte riktigt att de hade stulit från Quena utan att det rådde missförstånd över reglerna kring de där armbanden. Och det kan jag delvis ge dem, de hade ju inte gått och tagit något från henne väska direkt utan "råkat komma över" armbanden efter workshopen. Jag inser ju nu att vi skulle ha varit tydliga med de där armbanden innan vi drog igång och sedan samlat in alla smycken när vi var färdiga.

Men killarna vet, vid det här laget, mycket bättre än så. De visste att armbanden inte tillhörde dem men beslutade sig för att göra på det där viset ändå.

Fy fasen vad jag var/är besviken på dem, vilket de också fick höra igår, både en och två och tre gånger. Och jag har gjort det alldeles klart för dem att varenda liten pinal ska vara tillbaka senast på onsdag som är Quenas sista dag med oss.

Jag hoppas verkligen att de har lärt sig en läxa av det här. Det har jag gjort i alla fall.

Lyckligtvis är Quena en mycket förstående person och tog det hela med ro men det gör det inte okej. Sånt här ska inte hända. Det kvittar hur många år de levt på gatan och hur mycket det må klia i fingrarna på dem när de ser en sådan chans. Jag tolererar det inte. Punkt slut.

FÖRTYDLIGANDE!

Jag såg i kommentarsfältet att några måste ha missuppfattat. Det var Quenas visningsexemplar, alltså hennes egna armband som ett par pojkar hade lagt vantarna på. Jag ber om ursäkt om det inte framgår tydligt nog i texten. De armband de själva gjort gör de såklart vad de vill med. Quena har även lämnat tråd för att de ska kunna fortsätta träna på tekniken och har sagt att hon kan skicka mer tråd när den vi har tar slut så hon är ytterst givmild. Om killarna vill sälja dem här i Kabale så kan vi självklart hjälpa dem att göra det. Vad gäller försäljning till Sverige blir det svårare, jag vet inte vad reglerna säger. Det ska väl skattas för och så gissar jag. Och dessutom får det absolut inte bli fråga om något slags barnarbete. Syftet med armbanden var att de skulle lära sig något nytt som de kanske kan ha nytta av och att de tycka om att göra dem. Det hoppas och tror jag att alla förstår.

Fler armbandsbilder

2012-01-07T16:17:00.001+01:00

Idag körde Quena workshop nr 2 med de pojkar som kände att de ville lära sig ytterligare en teknik. Jag trodde de skämtade när de kom och visade mig. Fantastiskt fina.

Tusen, tusen tack Quena för att du tagit dig tid att lära pojkarna.

Mycket Buddha för tillfället

2012-01-07T07:09:00.000+01:00

Som jag skrev i förra inläggt är vett och etikett inte något som killarna (eller majoriteten av ugandierna) är överdrivet duktiga på. Artighet, vad är det? Vi försöker dock att lära dem att folk i regel uppskattar om man ber om något på ett snällt sätt.

Igår på basketplanen när jag och Quena satt och pratade kom Buddha och ville låna en mobiltelefon för att spela spel.

Buddha: Give me your phone.

Vi: PLEASE. Can I have your phone, please.

Buddha: Yeah, yeah, please give me your phone.

5 sekunder senare vänder han sig mot min kollega Andrew (som pojkarna kallar Kimeny).

Buddha: Kimeny, please, give me some money.

Jäkla skitunge.

Lite blandat

2012-01-06T21:20:00.001+01:00

I morse följde Quena med killarna och Andrew på en joggingtur. Nej, jag gjorde dem inte sällskap, har bättre saker för mig kl sex på morgonen. Och jag tror inte att jag hänger med imorgon heller hur pigg jag än känner mig just nu. Jag har aldrig varit och kommer med största sannolikhet aldrig att bli någon morgonmänniska.

Eller långdistanslöperska.

Dagen har i övrigt bestått utav fotboll, legobygge, shoe shopping, inlines åkning, basket och för mig och Quena en härlig middag vid sjön tillsammans med Zandra och Ida.

Bjuder på ett litet hopplock av bilder.

Någon efterlyste bilder på armbanden från häromdagen. Hittade inga jättebra bilder men här är i alla fall några. Ska ta fler vid nästa tillfälle.

Stuart var nöjd.

Ivan flätade ett gult armband

Kom hem vid lunchtid idag och möttes av den här synen. Våra och halva kvarterets ungar satt och byggde lego. Vardagsrummet såg ut som ett mindre inferno men kul hade de och det är det viktigaste (och de var duktiga på att plocka ihop efter sig.)

Vi mötte Quena på basketplanen. Hon och Brian körde "en mot en".

Ian och Ivan hade plötsligt anslutit sig till pågående basketträning. Tränaren ville att alla våra pojkar skulle vara med men jag tyckte att det räckte med de som själva visade intresse. Övriga hade fullt upp med annat.

Buddha var till exempl upptagen med att åka "skateboard shoes"

Våra barskrapade tallrikar efter en utsökt förrätt Fann det lustigt att alla lagt sina bestick exakt på likadant sätt. Väluppfostrade flickor minsann. Grabbarna skulle förmodliegn tycka vi var dumma i huvudet. Vad spelar det för roll hur besticken ligger liksom? Bordsskick inte prio ett här i Uganda inte.

Bästa julen

2012-01-05T12:58:00.001+01:00

"This is the best christmas and happy new year in all my life. "

Buddha 2012-01-01

Work shop

2012-01-05T11:59:00.001+01:00

Igår hade Quena workshop med grabbarna och lärde dem knyta färgglada armband. Det var lite kaotiskt i början när alla skulle få kläm på det men efter ett tag fann vi vardagsrummet nästan knäpptyst. Alla hade fokus på flätningen. De uppskattade eftermiddagen mycket och Quena har lovat att snart lära dem fler tekniker.

Kul!

Nästa gång ska nog jag också ta och göra dem sällskap. Otroligt fina saker hon kan göra, den där Quena och hon påstår att det inte är särskilt svårt. Ja, det återstår väl att se.

Quena visade hur långa trådar de skulle klippa

Stuart hade tungan rätt i mun

Ungefär här blev det lite cirkus. "Quena! Quena! Is this ok? You show me! QENA! Come and show me", från alla håll och kanter. Men det lugnade som tur var ner sig.

Hon bestämde sig för att visa dem i mindre grupper istället.

Till slut fick alla rätt på det och började knyta. Här Aje.

Alex och pojkarnas kompisar Benny och Kwesiga var också med.

Fullt fokus Ian

Dan snappade upp utan att Quena ens behövde visa honom. Någon förvånad? Inte jag.

Alex och Brian

Buddha och Ambrose satte sig i solen

Pysselhörnan

Hejdå Mamá och Papá!

2012-01-04T14:18:00.001+01:00

Mamma och Pappa, eller Mamá och Papá som killarna säger tog igår kväll farväl. Idag åker de nämligen hem till Sverige. Oj, vad vi kommer att sakna dem. Och de oss, gissar jag. Kom snart tillbaka. Egentligen hade även jag tänkt åka hem runt den här tiden men jag har ändrat mig och bestämt mig för att stanna ett par månader till. Vad härligt ändå att kunna göra det, bara sådär.

Mamma och Aje

Brian påstod att även han skulle ta planet till Sverige och vinkade adjö.

Pappa var jätteledsen över att åka och lovade att komma tillbaka så fort som möjligt.

Mamma med Ian och James

Har han nåt i kikaren tro?

2012-01-03T13:43:00.001+01:00

Dan vet minsann vilka knappar han ska trycka på. Ni får ursäkta min cynism men jag kan inte hjälpa att undra vad han är ute efter. Ny skruvmejsel? En omgång bingospel? Det lär visa sig...

Men rart av honom i vilket fall. Väldigt rart.

"I love you Emma so so much dat(that) you look like queen of Uganda"

Datanörd

2012-01-03T09:44:00.000+01:00

Buddha: Emma, do you know "save as"?

Jag: Hmm... I'm not sure...

Buddha: Ok, let me show you.

Fina Buddha. För ett år sen var han sjövild, nu pratar han (försöker iaf) engelska och delar med sig av datorkunskap.

Back to work

2012-01-03T09:35:00.000+01:00

Tillbaka till verkligheten. Litegrann i alla fall. Skolan börjar inte förrän i slutet på månaden men vi kör egen undervisning ett par förmiddagar i veckan. Just nu - datorlektion.

Tack snälla Magnus som skänkte två laptops till oss.

En lugn stund

2012-01-02T20:44:00.006+01:00

Underbart för mig såhär på kvällskvisten är att, efter ett par intensiva veckor, få vila skallen (och öronen) en stund i ett knäpptyst hus.

Lika underbart är det att sen höra grabbarnas muntra sorl när de, efter att ha varit och tittat på fotboll, stormar in genom grinden.

Fast på ett annat sätt.

Livet på gatan

2012-01-02T09:10:00.002+01:00

Jag pratade lite med Brian och vi konstaterade att det snart är ett år sen han anslöt sig till oss och lämnade gatulivet. Förut brukade han ofta stå och tigga utanför en butik i stan där jag i regel handlar. Sällan att jag gav honom pengar (för jag var rädd att han skulle köpa droger för det) men ibland kunde jag ge honom något att äta eller dricka. Hursomhelst, den där butiken är en av Kabales största och ägarna är alltid otroligt snälla mot mig och ger ibland extra varor att ta hem till våra "härliga pojkar", de berättar att även de är väldigt bekymrade över antalet gatubarn i stan och att "de gör vad de kan för att hjälpa till."

Hycklare.

Nu fick jag veta att samma människor ibland tillfångatar gatubarnen efter stängningsdags och därefter tvingar ner dem i sina frysboxar för att "lära dem en läxa".

De är ta mig fan helt rubbade.

Överväger att påpeka det nästa gång jag är och handlar. Funderar också på att den där butiksägaren själv kanske skulle behöva spendera en kvart (eller två) i boxen. För att "lära sig en läxa", menar jag.

Fin start på 2012

2012-01-01T21:19:00.000+01:00

Vi vaknade upp närmare tio-snåret allihopa idag, vilket nog aldrig hänt tidigare. Tecken på en lyckad nyårsafton får man väl säga. Det var strålande solsken så vi bestämde oss för en utflykt till Lake Bunyonyi tillsammans med min mamma, Quena och Zandra.

Det blev en riktigt härlig nyårsdag.

"Vi har det bra, vi här bak i bilen.."

Vi fick en liten Tugume på kroken (eller i håven).

Första stopp var en utkiksplats högst uppe på bunyonyis kullar.

Mamma var alldeles tagen av utsikten och skyndade från bilen för att se mer

Även grabbarna tyckte det var mäktigt

De stod och njöt av utsikten en stund

Jag tänkte att en gruppbild kunde vara på sin plats men tyckte många såg så sura ut. "Because we are too hungry", svarade de.

Så vi gick tillbaka till bilen för att käka medhavd lunch.

Då kom krafterna åter och vi begav oss neråt mot sjön.

Det finns ett ställe vid sjön där man kan låna flytvästar och där de dessutom gjort en liten "pool" där barnen bottnar. Perfekt.

Brian testade håven och fick napp direkt.

Ingen firre men dock en liten kräfta

Mamma. Fina mamma. Hon skrattar nästan jämt.

Inte så konstigt kanske när man ser Dan i den här munderingen.

Zandra var först i vattnet

Tugume gjorde henne snabbt sällskap. I en något för stor flytväst.

Stuart satt och velade ett bra tag. Det var kallt, påstod han.

Men snart var även han i, tillsammans med Quena.

Det kom en motorbåt farande och mot vilken alla riktade sina blickar

Tugume fick värma sig i Quenas sjal efter badet.

Happy New Year

2012-01-01T10:10:00.000+01:00

Jag kunde inte förmå mig att stanna i sängen när jag hörde musiken dunka från stan och trotsade febern för att göra övriga sällskap, åtminstone en liten stund. Jag kom lagom i tid för att fira tolvslaget och satt sen och tittade på när våra små skitungar intog dansgolvet (till de jämngamla tjejernas stora förtjusning).

Killarna var helt uppskruvade när vi åkte hem och likaså i morse när de pratade om vilka tjejer de dansat med. Stuart hade tydligen charmat en flicka så mycket att hon glömde sina skor när hon skulle gå hem.

Jag är kluven när det kommer till det här med pojkarna och tjejfrågan. Jag är ju inte dum, vissa av våra killar är tonåringar med allt vad det innebär och jag tycker det är så rart när jag ser dem dansa med flickorna och när det smusslas med kärleksbrev men samtidigt gör det mig skräckslagen. Vi är inte i Sverige. Allt är så annorlunda här och det är svårt att veta hur man ska hantera sådana här frågor. I övriga familjer är det strängt förbjudet attt prata om flick- pojkvänner innan det är dags för giftermål men självklart har ju i princip alla det ändå. Vi kör en mer öppen approach här och snackar mycket med killarna om vilka risker det finns och på vilken nivå vi tycker det här med flickvänner ska vara. Vi har väl sagt som så att när vi är på ett ställe som igår och de dansar så är det helt ok, likaså om de sitter och pratar med tjejer på fotbollsplanen eller skriver små kärleksbrev. Börjar det smygas i buskar och liknande kommer dock mormor Emma gå bananas.

Här i Uganda är man mycket av inställningen att det som inte syns finns inte, vilket resulterar i ofrivilliga tonårsgraviditeter och spridning av HIV. Jag tror på att, som jag nog sagt tidigare, se verkligheten som den är och försöka ge våra ungdomar så mycket information som möjligt utan att för den sakens skull uppmana dem till att ge sig på för seriösa aktiviteter med flickorna.

Det är svårt. Kan bara hoppas att vi gör rätt. Hur ser Ni på saken? Några goda råd?

Mamma och grabbarna

Happy new year

Ivan och Tugume beundrade fyrverkerierna tillsammans med Quena

Mina föräldrar hade fixat tomtebloss. Ambrose gillade det.

Det blev smått kaotiskt när blossen skulle tändas. Folk kom från alla håll och kanter och ville vara med.

Alex var glad

Stuart (i grönt) på dansgolvet.

Dan och Quens dansade in det nya året

Ingen vidare avslutning...

2011-12-31T13:02:00.000+01:00

Ett gott nytt år önskar jag er alla och hoppas att ni får en riktig härlig avslutning på 2011. Dessvärre verkar det inte bli så för min del. Har råkat på matförgiftning eller nåt åt det hållet och har legat däckad hela dagen. Typiskt. Såg mycket fram emot ikväll men det är inget att göra åt det. Kanske, kanske att jag återfår tillräckligt med energi för att se fyrverkerierna i natt, hoppas.

Grabbarna har i alla fall aldrig mått bättre och har förberett hela dagen inför kvällens aktiviteter. Tydligen har jag lovat dem att det här året (till skillnad från förra när vi var med director och var tvungna att gå hem kl 00.05) ska de få dansa tills de stupar.

Välkommen Quena

2011-12-30T19:23:00.000+01:00

Dagens mest oväntade inträffade när jag satt på en restaurang i stan för att käka lunch och en tjej kom fram och frågade om det är jag som är Emma. Jag måste ha sett ganska förvirrad ut för hon skyndade snabbt att presentera sig och berätta att vi varit i kontakt via mail för ett par veckor sen. Då trillade poletten ner. Hon hade mailat och sagt att hon skulle ut och resa i Rwanda och Uganda och frågade om hon fick komma och hälsa på oss när hon hade vägarna förbi Kabale. Visst fick hon det, sa jag. Jag var dock inte beredd på att hon skulle hitta mig på det viset men det var en trevlig överraskning.

Hon följde med mig tillbaka till huset, till pojkarnas stora förtjusning. Det visar sig att hon både kan göra smycken, kick-boxas och dansa salsa och att hon gärna delar med sig av sina kunskaper. Det ser vi mycket fram emot.

Quena heter hon men Stuart döpte snabbt om henne till "Happiness" eftersom hon ler så mycket.

Simskola

2011-12-30T19:12:00.000+01:00

Idag körde vi första riktiga simskolan med killarna, vi övade på att "koka kaffe", benspark och bröstsimtag. Grabbarna var jätteduktiga och kämpade i vattnet så gott de kunde.

Buddha

Tugume

Brian

Buddha var riktigt duktig

Ivan också

Ambrose försökte

Ivan gav sig inte

Aje kämpar för att hålla huvudet ovanför ytan

Hos Ambrose och Ajes pappa

2011-12-30T19:05:00.001+01:00

Ambrose och Ajes pappa dök aldrig upp på festen igår, trots att han sett fram mycket emot det och lovat att komma. Då hans hälsa inte är den bästa bestämde vi oss för att titta till honom idag och försäkra oss om att allt var bra. Tydligen hade han blivit dålig igår och därför inte kommit men idag mådde han bättre. Han var hemskt ledsen för att han missat festen men uppskattade mycket att sönerna kom och hälsade på honom.

Aje, Ambrose och Ivan som också gjorde oss sällskap

Pappans hus. Tyvärr ingen hemma. Grannarna berättade att han gått iväg för att käka lunch. Vi följde efter...

Och hittade honom till slut

Han visade oss hur han tjänar sitt levebröd. Genom att låta folk gräva efter lera på hans tomt.

Vi satt och snackade en god stund och vi lovade att visa honom videofilmer från gårdagens uppträdande nästa gång han kommer.

Jul och nyårsfest!

2011-12-29T22:03:00.000+01:00

Gemensamt för våra pojkar är att alla har levt på gatan, vissa en kort tid och andra flera år. Anledningarna till att de hamnade där varierar men för att förenkla kan man säga att de har trasiga relationer till sina familjer. Vissa har inga föräldrar alls, andras lider av sjukdomar, några har missbruksproblem, andra psykiska bekymmer och i princip alla lever i fattigdom.

Ett av våra mål är att återuppbygga dessa skadade band och se till så att killarna kommer närmre sina släktingar igen. Att kanske en dag kunna flytta hem men om inte åtminstone känna att de vet var de har sina rötter. Detta jobbar vi på genom att låta familjemedlemmar komma och hälsa på barnen (i princip) närsomhelst och att vi en gång i månaden ser till så att pojkarna får åka och hälsa på sina nära och kära.

Idag slog vi flera flugor i en smäll då vi bjudit in dem allihopa till en jul/nyårsfest. Killarna öppnade tillställningen med en fotbollsmatch, därefter blev det teater- och dansuppvisning följt av mat, dryck och dans.

En väldigt lyckad dag! Stort tack till Kenza som skänkte pengar till just detta ändamål.

Förberedelser i förmiddags. Skura stolar.

Ivan tyckte såklart skummet var roligare

Ivan och Tugume redo för match.

Stuart och Dan också

Andrew stod i mål

Släktingarna hejade på

När vi kom tillbaka till huset fann vi lille Ian. Brian tog hand om honom.

Dags för show

Välkomstsång

Ian och Ivan sjunger

Folkdans

Värsta gympapasset

Tugume gillar inte att stå på scen och vi tvingade inte honom. Han passade (busade med) grannflickan Cathrine istället.

Julsång

Teaterpjäs - här Aje och Dan

Publiken uppskattade föreställningen

Alla pojkar är stjärnor men en lyste lite extra idag...

...nämligen Stuart. Vilken talang han är när det kommer till musik och drama. Här som häxdoktor. Fantastisk.

Traditionell folkvisa

Stuart spelade brudgum, Andrew är hans mamma.

Aje var bruden, även han mäkta imponerande i sin roll.

Ja, allihopa var helt otroliga måste jag säga. Ingen scenskräck där inte.

Alex spelade brudgummens far

Traditionell dans

Buddhas mamma anslöt

Även Moses och killarnas kompis Kwesiga

Efter föreställningen var alla vrålhungriga

Min vän Shallon var snäll och hjälpte till att servera

Brian och Gwanga såg till att alla fick nåt att dricka

Inte så lite mat

James och Ians mormor hade en present med till mig. Jag öppnade nyss och fann ett korgfat eller vad man ska säga som mormodern bundit själv. Otroligt fint. Blev alldeles rörd. Finaste gåvan på mycket länge.

Vi tog en bild tillsammans med mina föräldrar.

Mina päron fick lite kändisstatus. Alla ville fotografera dem. Bland annat Alex och hans brorsa Bright.

Och Buddha med mamma och småsyskon.

Fint besök

2011-12-28T21:09:00.000+01:00

Idag hade vi den fantastiska förmånen att få besök av två svenskar, mor och son, som mina föräldrar av en slump träffade på en restaurang i stan igår. Än mer fantastiskt var att sonen visade sig vara fotbollsspelare, hemmahörande i IFK Göteborg. Ni kan ju tänka er grabbarnas reaktion när de fick nys om det. Han hade dock nyligen genomgått en operation och kunde tyvärr inte lira med dem men bara vetskapen om att ha träffat ett tvättäkta fotbollsproffs var såklart mer än tillräckligt.

Dessutom var det ett gyllene tillfälle för generalrepetition inför de teater-och dansnummer som de ska framföra för sina släktingar på morgondagens jul/nyårsfest.

Tack snälla Jakob och Ingegerd för besöket. Det här kommer killarna snacka om länge, länge.

Grabbarna fick pennor och varsin peng av Ingegerd som uppskattning för framträdandet. Väldigt generöst, tusen tack!

De höll sig nära Jakob och tittade på honom med stora ögon. Särskilt hans vader var tydligen extra imponerande. A real footballer, konstaterade de.

De passade på att visa sina tricks med bollen och be om tips

Riktig show blev det

Det är nog bara att acceptera att deras hjärtan inte längre bankar himmelsblått.

Skitungen Zlatan

2011-12-27T20:41:00.002+01:00

Pappa hade med sig Zlatans biografi (eller vad man ska kalla det) hit. Jag har spenderat stora delar av dagen med den och jag slås av hur mycket vissa av våra killar påminner om honom.

Tuffa som få men med glimten i ögat och hjärtan av guld. Man kan inte annat än älska dem. Eller Zlatan.

Vem vet, kanske blir även en ugandisk liten skitunge fotbollsproffs i Italien en dag.

LEGO

2011-12-26T10:41:00.000+01:00

Ivan, Tugume, Buddha och Irenes son Ronnie stannade hemma medan resten gick till fotbollsplanen. perfekt tillfälle att introducera LEGO. De tycker det är jättekul och har suttit i flera timmar nu. Stort TACK till Tess och ni andra som skänkte LEGO till grabbarna. Mycket, mycket uppskattat!

En massa LEGO har vi fått. Buddha var eld och lågor

De satte genast igång att bygga

Buddha hittade en häftig batman-figur också

Tugume skulle bygga ett garage sa han - till sin mercedes benz.

Ivan byggde ett hus och radade upp mig, mamma, pappa, min syster Hanna och Therese. Slående likt eller vad säger ni?